2008-10-09

Samtalsterapi igen
Igår var jag och UP på vårt andra möte hos familjeterapeuten. Det var minst lika jobbigt som första gången och jobbigast av allt var när vi kom in på att prata om subban, om monstret, om henne som har förstört så mycket. Det är snart två år sedan och såret efter henne är fortfarande vidöppet.

Terapeuten sa att hon såg på oss att vi nog är lika rädda båda två. Vi är så extremt måna om att göra den andra personen nöjd, vi vill göra vårt bästa och vara vårt bästa i varje ögonblick, och det gör också att vi har lätt att tänka för mycket, att kämpa för hårt, att ständigt gå på tå och vara rädda för att göra fel. Jag tror också att vi behöver bli bättre på att bara vara ibland - att inte arbeta så mycket tillsammans utan bara koppla av, bara ta livet för vad det är och njuta lite mer av det vi har. Vi har bokat in ett tredje besök och trots allt tror jag att det är bra för oss.

Det positiva är att de här samtalen ändå verkar föra oss närmare varandra. Vi har det fantastiskt bra tillsammans så länge vi håller oss borta från jobbiga ämnen och det känns som att kärleken mellan oss bara blir starkare och starkare. Jag tror ändå på oss, det gör vi båda.