2008-10-01

För vad det är värt
Det är redan oktober. Ett par frostnätter har det varit och jag ser fram emot att flytta tillbaka till min egen lägenhet till helgen - fler kläder att välja på, fler jackor, vantar och stövlar inte minst.

Jag tackade nej till New York-resan med PR och tjejerna igår. Efter lite enkel matematik kom jag fram till det självklara svaret och det är att jag inte har råd. Om jag dessutom ska kunna komma iväg till Brasilien eller Vietnam eller vilket det nu blir i vinter så måste jag hålla igen på något annat och två långa resor på så kort tid går helt enkelt inte ihop.

Direkt när jag hade meddelat PR att jag inte skulle följa med så ångrade jag mig och känslan satt i resten av dagen och kvällen. Jag vill ju verkligen följa med och hade det inte handlat om min ekonomi så hade jag tveklöst tackat ja. Jag mötte UP i stan efter jobbet och direkt när vi träffades talade jag om det här för honom. Jag ville få honom att förstå hur mycket det här betyder för mig, att det verkligen är något stort jag har offrat för att i stället kunna göra något speciellt med UP.

Jag hoppas bara att det är värt det.

I somras, efter att UP varit i Lysekil, så sa han att om han inte hade åkt dit så hade han nog känt det som att han satt i bur. Nu känns det som att jag har satt mig själv i buren och gett nyckeln till UP. Om han fortsätter att resa iväg på egen hand i samma utsträckning som tidigare så kommer dörren att förbli låst. Om han drar ner på det, om han väljer att offra något på samma sätt som jag själv har gjort, så kan han öppna dörren för mig.

Beslutet att inte resa känns fel och jag måste hitta ett sätt att ändå tycka att det val jag har gjort är rätt. Att det helt enkelt är värt det ändå.