2008-04-29

Bra igen
Igår var en bra dag. Jag kände mig effektiv och duktig på jobbet och dessutom ekonomisk eftersom jag för en gångs skull hade matlåda med mig. Efter jobbet hann jag med en snabb träff med UP på stan. Han skulle köpa jeans och ville ha smakråd. Jag tränade för första gången på länge och det gick jättebra! Jag kämpade på men klarade det ändå bra och var mer än nöjd med mig själv efteråt.

UP var hemma hos mig när jag kom hem och vi lagade middag ihop. Vi tog en promenad efter maten, eftersom jag nu är så fast besluten att röra på mig mer och gå ner i vikt. Mitt mål är att gå ner fem kilo innan året är slut. Det är ett långsiktigt mål som jag hoppas klara genom att äta mindre och träna mer. Mitt mål är inte att bli jättesmal utan bara att känna mig som mig själv, att trivas i min egen kropp helt enkelt. Det borde inte vara omöjligt tycker jag.

Vi tog ut katterna en sväng också. Jag har börjat låta dem gå mer fritt när de är ute nu. De har sele och koppel på sig men för övrigt får de ströva runt som de vill och det går bättre och bättre. Framför allt Tuva är otroligt modig nu och går på egna upptäcktsfärder på gården. Det är bra för henne.

Roligast av allt den här dagen var att det kändes så bra med UP igen. Vi har haft en del jobbiga dagar, mest på grund av alla resor och planer, och vi kommer att ha fler, det är jag säker på. Men nu känns det otroligt bra igen. Det känns som att vi har kommit så rätt som vi någonsin kan göra och det är huvudsaken.

2008-04-28

Mer självkänsla
Det är ett välkänt faktum att min självkänsla är extremt låg. Jag har läst ett flertal böcker, gått på föreläsningar och plöjt igenom artiklar och goda råd och kommit fram till att jag aktivt måste, och ska, arbeta med att öka min självkänsla. Det är absolut nödvändigt, för mig själv och för min relation med både UP och andra människor. Nackdelen med självkänsla är att den inte kommer över en natt. Det tar mycket tid och energi att bygga upp något sådant. Men det måste hända.

Ett exempel på min dåliga självkänsla och allt den ställer till med är Kroatienresan. Det känns som att just den resan har blivit droppen på något sätt. Jag och UP var och tittade på en lägenhet i Fredhäll igår, men den var ointressant. Efter visningen åkte vi hem till honom. Vi åt sen lunch på balkongen och pratade lite semester inför sommaren. Men jag kände ändå att jag inte riktigt bryr mig.

Jag har fått för mig att den semester som jag och UP har tillsammans måste vara så pass fantastisk så att den till och mer blir bättre än hans Kroatienresa. Åter igen den här förbannelsen med att jag jämför mig med andra. Det kommer alltid att finnas andra som är bättre än mig på allt och lite till. Varje gång jag jämför mig med just dem som är bättre så blir resultatet att jag känner mig underlägsen och värdelös. Hur ska vår futtiga semester kunna nå upp till UP's fantastiska Kroatienresa? Det känns som att slaget är förlorat redan nu, och det gör att jag tappar lusten att ens försöka. Jag ger upp bara.

Vi satt framför UP's dator och pratade semester igår och så kommer mailet upp, från KH. Dags att boka flyget, skrev hon och i mailet fanns hela listan på alla som ska åka med och fina bilder från villan de har hyrt tillsammans. Och jag bara ger upp. Jag orkar inte. UP pratar om att han känner när vi är med andra människor att han ibland måste lägga band på sig, för att jag har så lätt att tolka saker fel, att reagera med svartsjuka på något som inte betyder någonting. Jag svarar att då får han verkligen passa på att njuta av livet under de veckor han är borta utan mig. Jag kommer inte veta något, jag kommer inte vara där och jag kommer inte att se eller höra vad han gör och säger eller vem han umgås med. Det blir fel hur man än bär sig åt.

Det känns som att Kroatienresan håller på att gräva en avgrund stor som Grand Canyon mellan mig och UP. Jag vet inte vad jag ska göra för att tänka positivt kring det. Jag pratar med folk och möter viss förståelse, vissa mer och andra mindre. Men ändå. Jag vet att UP har rätt att göra som han vill. Jag kan inte säga något om det, jag ska inte säga något om det. Och ändå är det så svårt. Jag vet inte hur länge jag ska må dåligt över det här. Men jag har sagt till UP att jag inte vill veta något. Jag vill inte se några bilder, inte höra något om vad de har gjort, vilka som var där eller hur det var, varken om Lysekil eller om Kroatien. Jag vill inte veta något för jag orkar inte. Det är för svårt att bära nu.

2008-04-28

Middag och ostbågsfest
Fredagen var en ganska bra dag. Vädret var somrigt och härligt och det är fantastiskt att se hur Stockholm vaknar till liv igen efter vintern. Folk kommer ut på gatorna, det är fullt av människor överallt som sitter i solen och bara njuter.

Jag träffade SS på lunch på dagen. Det var roligt att se henne och jag är glad att vi har börjat ha lite mer kontakt igen. Det var alltför länge sedan sist. SS är bra, hon förstår och hon får mig alltid att skratta. Hon berättade att hon och MD inte har kontakt längre. De hade blivit osams om en skitsak och MD hade skällt ut SS efter noter. Till slut sa SS tack och ha ett bra liv. Det är konstigt med MD. Man kan tycka att en person som uppenbarligen har så lätt att förlora vänner borde tänka sig för lite mer och vara lite mer tolerant. Men inte MD. Där är det mitt sätt eller fel sätt som gäller.

Efter jobbet hann jag med en snabb träff med JP och PH. Vi var och köpte födelsedagspresent till PH's nya pojkvän och gick runt på stan lite innan JP skulle ut på Djurgården och möta upp SS. Då var det dags för mig att åka också. EE hade bjudit in till återträff efter Schweiz-resan, middag med ärtsoppa, pannkakor och punsch hemma hos henne. Alla från resan var inte med, men vi blev åtta vuxna och två barn ändå. Det var trevligt men jag var extremt trött och mycket riktigt kom migränen framåt kvällen så då var det bara för mig att åka hem. UP var fortfarande förkyld och åkte hem till sig. Vi fastnade i ett långt nattligt samtal på telefon - igen om resan - och det tar musten ur oss båda.

I lördags hade jag namnsdag och mamma kom över på förmiddagen. Hon hade med sig en kladdkaka, en krukväxt, en vas och en limpa med hennes hembakade bröd. Det är min mamma i ett nötskal. Hon kommer aldrig tomhänt och man får inte åka från henne tomhänt heller för den delen. Vi fikade och efter att hon åkt var jag hemma och fixade och donade hemma. Det var skönt att få saker ur händerna fast jag saknade UP, hade velat vara hos honom i stället.

På kvällen åkte vi till Södertälje. TF hade bjudit in till ostbågsfest. Totalt absurt men hela den delen av UP's kompisgäng är galna i ostbågar. För mig låter det osannolikt eftersom jag själv inte gillar ostbågar överhuvudtaget. Med på festen var UP's gamla vanliga kompisgäng och dessutom några fler personer som jag inte träffat tidigare. En av tjejerna var så lik UP's gamla strul och hon verkade totalt hispig, precis som exet. Jag fick instinktivt dåligt intryck av henne och fick senare höra att jag inte var den enda.

Det är något med det där gänget som jag inte riktigt kommer underfund med. Det är TF och ASj, TM och LJ och så UP. Var för sig är de säkert bra, men när de kommer tillsammans blir de helt hysteriska. Volymen på festen blev högre och högre och deras gamla interna skämt haglade som vanligt. Som vanligt önskade jag bara att någon kunde komma och ta mig därifrån. Jag var helt nykter eftersom jag skulle köra bil hem på kvällen, och det är bara att inse att med det gänget kan man omöjligt ha roligt om man inte dricker minst lika mycket som dem.

Det här är UP's bästa vänner och jag ser på honom varje gång de ses hur bra han mår med dem. Han slappnar av och är sig själv helt och fullt. Jag tror att han älskar dem otroligt mycket. Mitt problem med dem är att jag är så långt ifrån deras tokroliga nivå som tänkas kan. Varje gång jag möter dem känner jag mig så vansinnigt tråkig. Jag känner mig tråkig för att jag inte har förmågan att dra det ena skämtet efter det andra. Jag känner mig tråkig för att jag inte är lika tokrolig och jag känner mig tråkig för att jag inte släpper loss på samma sätt som de gör. Jag känner mig tråkig och jag känner att UP har roligare med dem än med mig, och den känslan kör min reda låga självkänsla i botten ännu mer. Utöver det har jag min gamla svartsjuka mot LJ att brottas med. Jag vet ju att UP har varit förtjust i henne tidigare, jag har sett de gamla pussbilderna på dem två och det syns på långt håll hur mycket de tycker om varandra.

Senare på kvällen gick vi vidare till Torekällberget. Det var en ny upplevelse för mig. Egentligen ljusår från de barer jag brukar gå till, men ändå charmigt på något sätt. Här blandades alla typer av människor, unga och gamla, alla varianter. Musiken var OK och jag och UP dansade mycket vilket alltid är roligt. Jag föreslog för honom att vi ska gå ut och dansa på Golden Hits någon kväll, bara han och jag. Jag tror att det skulle kunna bli riktigt kul.

När livebandet började spela ökade ljudvolymen så pass mycket att jag kände att jag inte kunde stå kvar och lyssna. Jag har börjat bli rädd om min hörsel. UP stannade kvar på dansgolvet men det gladde mig att se att han kom och letade efter mig efter en stund. Jag var glad att vi åkte hem till mig på natten, även om det var segt att köra bil. Men jag sover bäst hemma ändå.

2008-04-25

Tänk oss
Idag har UP och jag jubileum igen. 17 månader. Tiden går och det känns bra.

Jag hade hoppats kunna träna igår men det föll igen. Jag hade träningskläderna med mig men fick mer och mer huvudvärk ju längre dagen gick. Till slut tog jag en mingräntablett och avbokade passet. Synd för jag hade verkligen sett fram emot det.

Jag tog en promenad hem genom stan i stället. Jag gick runt i fina inredningsbutiker och suktade efter allt fint och tog en sväng in hos optikern som jag nästan bestämde mig för i vintras. "Mina" glasögon fanns kvar och jag bestämde mig för att jag ska köpa dem ändå. Nästa vecka är det dags. Det ska bli kul eftersom jag har haft mitt nuvarande par i flera år.

I smyg gick jag in på Pink också och provade Lynggaard-ringar. De är verkligen underbara men priserna är mindre roliga. Jag tror att det ändå blir två raka ringar, om och när den dagen kommer.

Hemma fick jag ett inredningsryck och gick iväg och köpte hela åtta nya krukväxter. Mina gamla är knappt värda namnet längre och tre av dem fick åka ut. Nu är det fint hemma och jag trivs bättre då.

Jag och UP har pratat mycket under dagen. Han har bokat resan till Kroatien nu och jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag är glad för det. Han kommer att ha ännu en toppenvecka på egen hand och jag kommer inte vara där. Jag har försökt och försökt att förklara för honom varför jag känner som jag gör. Att det känns att för varje sådan sak som han gör på egen hand - större saker som resor - så känns det som att han tar ett steg längre bort ifrån mig. Att det får mig att känna mig utanför och framför allt att det får mig att känna mig så ersättlig.

Så fort det är något jag inte kan vara med på så känns det som att UP är så snabb med att glatt skutta iväg med någon annan som kan, och vill. Det känns inte bra, inte ens lite grann. Man ska absolut inte sitta ihop och göra allting tillsammans. Det är inte det jag är ute efter. Jag vill bara inte känna att jag är så lätt att ersätta hela tiden.

Min önskan är att UP ska välja mig ibland, trots att hans vänner kanske har en kul fest eller en resa eller en aktivitet på gång. Att han ska välja mig och oss för att han vill det ändå, inte för att han inte har något annat på gång utan för att han verkligen vill vara med just mig, även om vi så bara sitter i soffan och ser på TV. I vissa situationer önskar jag nog helt enkelt bara att UP ska välja oss framför sig själv. Inte alltid men någon gång, inte för att jag ber om det utan för att det är vad UP vill. Han å sin sida vill att jag ska bli tydligare med att tala om vad jag vill göra.

Nu är det dags att börja planera för sommarsemestern. Jag kommer förmodligen bara ha två veckors ledigt medan UP kommer att ha fyra, två med mig och två veckor när han åker bort på egen hand. Han ska åka iväg till Frankrike eller Italien en vecka med sin bror och så är det förstås partyresan till Lysekil som jag var med på förra året. Sedan har UP dessutom veckan i Kroatien i september när jag också jobbar. Det blir ju inte jämlikt precis. UP pratar om att vi ska tänka oss när vi planerar saker. Jag frågade om han själv upplevde att han tänkte mycket på oss när han bokade in fyra egna semesterresor per år både förra året och i år. Det är ju inte så att han direkt frågar mig vad jag tycker för det mesta utan det är bara att han talar om att han ska åka. Jag kan inte se minsta lilla oss-tänk där utan för mig är det en totalt självisk handling.

Det är lite ironiskt att precis samma dag som KH berättade om resan till Kroatien så sa jag till UP att jag skulle vilja åka dit. Nu har jag inte minsta lust med det längre. Nu har jag inte en aning om vad jag vill göra på semestern. Det känns som att jag svävar i luften bara utan någon riktning.

2008-04-24

Handelshögskolan i Göteborg
Igår var jag i Göteborg över dagen. Syftet var dels att besöka vårt kontor där och dels att delta på en seminariedag som Handelshögskolan anordnade. Göteborgskontoret var trist, mitt ute i ett industriområde. Jag är glad att Stockholmskontoret ligger så centralt. Handelshögskolan var däremot mer intressant. Jag gillar Göteborg och hade gärna tillbringat lite mer ledig tid där för att gå runt och känna på atmosfären, men nu var det bara fråga om några få timmar.

Handelshögskolan ligger bara ett kvarter från HS' lägenhet och jag kunde inte låta bli att minnas var vi hade varit och vad vi gjorde när jag var där med honom. Jag kan ändå inte säga att det gav mig någon speciell känsla. Hade jag sprungit på honom där på gatan hade jag nog inte reagerat särskilt mycket på det.

Seminarierna på Handels var i mitt tycke ganska tråkiga. Jag är inte insatt i atkiemarknaden och förstod stundtals inte mer än hälften av vad föreläsarna pratade om. Däremot var det roligt att komma till en högskola. Jag älskar högskolor och universitet. Hela miljön känns inspirerande för mig. Jag får lust att lära mig, får lust att studera och utvecklas. Jag kan verkligen avundas de unga människor som sitter där och har allt framför sig. Studietiden är den bästa i hela livet tror jag. Aldrig har jag haft så mycket frihet eller så mycket roligt för mig som då. Det är en tid att ta vara på, att njuta av varje sekund.

På kvällen var jag lite duktig - städade klart och gick ut med katterna. Det var roligt att Tuva verkligen gillade att vara ute igår. Hon brukar vara så rädd men igår ville hon knappt gå in och reagerade knappt när det kom människor och gick förbi. Det går åt rätt håll till slut.

Jag pratade med UP på kvällen och han berättade att han hade fått inbjudan till Kroatien av KH. Det såg onekligen fint ut och han skulle anmäla sig för att åka med. Givetvis hamnade vi i en diskussion om det. Till slut hävde UP i sig att han hellre åkte dit än att sitta hemma och ruttna och det gjorde ont att höra för det gav mig rätt på något sätt, även om jag vet att han inte menade det så. Alla behöver vi ju känna oss behövda, som UP själv brukar säga.

2008-04-22

Inget köp
Nej, det blev ingen lägenhet den här gången heller. Jag och UP var på omvisningen och tittade och tittade. Kom fram till att vi skulle bjuda. Men UP ville ha mer kött på benen, han måste prompt ringa ÅG för att höra vad hon tyckte. Som att hon skulle kunna avgöra något åt oss. Vi kom fram till vilken maxsumma vi ville gå upp till och redan innan mäklaren ens hann kontakta oss var det för dyrt. Så var det med det. Inget köp. Leta vidare bara. Och jag blir tröttare för varje gång. Ska vi aldrig komma fram?

Vi träffade SS på kvällen. Hon förändras inte - hon är alltid glad, alltid positiv och full av liv. Hon är en person som ger energi. JSk kom förbi också. Han har motsatt effekt på mig - jag litar inte på honom och märker att jag går på helspänn när han är med. Han är trevlig men inte någon jag vill ha nära mig.

På jobbet är det för mycket att göra redan. Jag vet inte hur jag ska prioritera nästan. Det ramlar in saker från alla håll och högarna växer. Jag längtar efter att få sova, efter att få komma till ro.

2008-04-21

På väg hem
På söndagen var vi ganska sega båda två, men jag kände mig ändå taggad att gå på visningar. Jag gjorde en snabb sökning och hittade tre lägenheter som vi åkte och tittade på. Den första lägenheten låg i Fredhäll. Jag föll som en fura för den. Den är inte i helt perfekt skick, fin men ändå en del jag skulle vilja göra om. Men läget är bra, precis ovanför klipporna mot vattnet. Sjöglimt från ett fönster och balkong högst upp. Jag kände mig direkt hemma där. Fredhäll är ett underbart område, levande och inbott. Nära stan och nära vattnet och naturen.

Nästa lägenhet var lite mindre men läget om möjligt ännu bättre, bara 30 meter från vattnet på Kristinebergs strand med två balkonger. Jag kan bara tänka mig känslan av att sitta där och äta frukost på somrarna. Jag vet inte vad jag vill. Spontant säger magkänslan att Fredhäll ändå är snäppet mysigare, mer liv och rörelse med lokala restauranger och människor som promenerar och sitter och äter picknick på klipporna. Jag är säker på att jag skulle trivas där.

Den sista lägenheten låg på Kungsholms Strand. Den var superdesignad och varken jag eller UP gillade den alls. Mörk och skuggig och totalt opersonlig. Ingenting för oss. Vi åkte tillbaka till Fredhäll och satt ute i solen och åt lunch och fikade, kände på området. Kan det vara så att vi är på väg att hitta hem nu? Att vi faktiskt har hittat vårt område till slut?

I kväll är det omvisningar. Jag hoppas att UP liksom jag kommer att vilja bjuda på lägenheten i Fredhäll efter det. Det vore perfekt.

2008-04-21

Samtal och dans och gamla fina traditioner
Lördagen var efterlängtad. Det känns som att veckorna är evighetslånga medan helgerna flyger iväg. Jag antar att det är alla intryck på jobbet som gör att veckorna känns långa.

Den här helgen hade jag bokat in att hälsa på NM. Vi har inte setts på flera månader och jag hade saknat henne. Att komma hem till NM är som att komma till ro. Hon har ett så underbart hus ute på Ingarö, precis så som jag själv skulle vilja bo en dag. Lugn och ro och en härlig familj att umgås med. Hon har lyckats med sitt liv, och att se henne nu efter sjukdomen är fantastiskt. Hon har blivit lugnare på något sätt, mer närvarande i nuet. Det är som att hon har landat i livet och insett att det är här och nu hon lever. Hon pratar långsammare och är mer samlad. Hon ger mig lugn också.

Vi hade massor att prata om förstås och efter lunch med NM's döttrar tog vi en lång, lång promenad runt i omgivningarna. Det var skönt ute och jag kände mig nöjd med mig själv efteråt. Jag kom hem sent på eftermiddagen och kände mig mer lugn och förnöjd än på länge.

På kvällen var det fest igen. UP's vänner som gifte sig i hemlighet i vintras hade bjudit in till bröllopsfest på Dansmuseet. Jag kände i vanlig ordning ingen, men det var desto mer intressant att se några av de personer UP har umgåtts med tidigare i livet, tjejerna som har känt honom sedan hans studietid för evigheter sedan. Jag var tvungen att fråga om han hade haft ihop det med någon av dem men det hade han inte.

Festen var halvtrevlig. Musiken var usel, det var ett fåtal låtar mitt i som var bra och dansvänliga i mitt tycke. Men jag och UP dansade mycket ändå, svettades och flirtade vilt med varandra på dansgolvet. Självklart upprätthöll vi vår numera invanda bröllopstradition också. Det är en bra tradition!

Betyget för kvällen blir halvbra. Jag var nöjd med min klänning och kände mig faktiskt finare än de flesta andra på festen. Jag var nöjd med att jag och UP hade en så rolig kväll tillsammans. Däremot var musiken dålig och de övriga gästerna inte alltför roliga i mitt tycke. Det mest intressanta var att se UP med sina gamla vänner, den roll han tar med dem. Det är lärorikt även för mig.

2008-04-21

Inferno
Jag kommer in i jobbet mer och mer för varje dag, och det känns bra. Jag lär känna kollegorna, jag tar på mig nya uppgifter och formar tjänsten mer och mer. Det kommer att bli bra tror jag, och det lär inte vara några problem att sysselsätta sig. Snarare kan det bli svårt att begränsa mig. att inte få för mycket att göra. Men det ger sig.

Socialt, på min fritid, har jag däremot varit katastrofal. Jag har knappt pratat med en människa, bara varit förkyld och suttit hemma och hostat. Jobbet tar ändå på krafterna så pass mycket att jag inte orkar prata med folk även när jag kommer hem. Umgås med UP orkar jag men inte mycket mer än så.

Jag har varit så fruktansvärt arg på UP, så frustrerad. Det är resorna som spökar, de han gör som jag måste avstå från. Allt han gör utan mig som jag inte kan delta på, och hur obehövd det får mig att känna mig. Kroatienresan har blivit fruktansvärt infekterad. Jag vet att UP kommer att åka med och jag vill inte ens tänka på det. Jag stoppar huvudet i sanden för jag orkar inte annat.

I fredags hade KH bjudit in till after work på Inferno. Det var första gången jag var där och jag kan nog hålla med om att stället är bra om man gillar drinkar, men lokalen är trång och smal och helt omöjlig för mingel. Det gamla vanliga gänget var där och visst var det trevligt att se dem, men jag var ändå inte riktigt där. Jag hade tankarna på annat håll, jag hade ingen lust att stå och prata om samma gamla saker, hålla masken när jag innerst inne bara var ledsen över allting.

Jag åkte hem tidigt och UP följde med mig. Vi åt middag hemma men det blev ingen bra kväll. Vi var osams om resan tills vi inte orkade längre. Då somnade vi till sist, nära tillsammans ändå.

2008-04-18

Försöka landa
Jag var utmattad igår. Förkylningen släpper aldrig, jag mår långt ifrån bra. Jag kände mig allt annat än glad efter onsdagen och valde att gå på lunch ensam, eftersom jag inte orkade prata med någon, inte orkade hålla masken.

Jag skickade ett blommogram till UP som han blev både glad och överraskad av och på kvällen åkte jag hem till honom. UP hämtade mig vid tunnelbanan och vi åkte iväg till Edsviken. Vi tog en promenad i vårsolen men värmen var bedräglig, det blåste och kylan lurade i skuggan.

US ringde mitt under promenaden. Hans timing är underbar. Jag hade inte tänkt mycket på Kroatien på hela dagen, men US ringde UP för att bekräfta att UP verkligen skulle följa med på resan och jag försvann igen. Jag orkar inte känna som jag gör. Jag orkar inte vara den som alltid sitter hemma och tänker och saknar. Jag inser att det inte är mycket jag kan göra. UP har nu en jobbsituation som gör att han kan välja att vara ledig ofta, han kan resa bort betydligt mer än jag och han har ingen anledning att låta bli att göra det. Det känns bara som att varje resa ökar avståndet mellan oss. Varje gång han reser bort till nya upplevelser med sina eller våra vänner tar han ett steg lite längre bort. Jag stannar hemma och tar ett steg åt motsatta hållet. Försöker stänga av känslorna, bara för att jag inte orkar bli så ledsen varje gång. Det kan inte vara så här. Jag är så fruktansvärt trött på att alltid vara den som saknar. Jag ska jobba för att öka min självkänsla, men de här situationerna bidrar bara till att dra ner den ännu mer.

UP gör sitt bästa för mig. Jag kan aldrig visa hur mycket jag uppskattar det han gör. Vi promenerade längs vattnet och när vi kom fram till en bänk på en brygga drog UP fram en miniflaska med champagne och två plastmuggar – samma sort som vi drack på Mount Kinabalu efter att vi hade nått bergets topp för över ett år sedan. UP kallar den för vår kärleksdryck. Den har bara effekt på oss två, säger han. För alla andra är den som att dricka mjölk ungefär.

Vi drack champagne i solen och åkte sedan iväg och handlade en god middag – färska räkor, laxpaté och varmrökt lax. Vi åt middag hemma hos UP och allt var bra. Men jag var inte där, inte riktigt. Det var egentligen först när jag var tvungen att åka hem som jag började känna mig lite gladare igen. UP märkte det och jag såg att han blev glad av det också. Det är ju bra egentligen. Varför är det då så svårt att göra rätt?

UP följde mig till tunnelbanan och allt kändes perfekt igen. Jag har världens bästa människa vid min sida, och han älskar mig så mycket att han vill tillbringa hela livet med mig. Med så mycket kärlek kan det inte vara fel. Med så mycket kärlek kan vi inte misslyckas.

2008-04-17

Kill the monster
Den 22 december 2006 kom ett monster in i UP's och mitt liv, och det har aldrig helt gett sig av trots att det har gått så lång tid. Det har varit långa perioder när monstret har vilat, inte visat sig på länge utan hållit sig i bakgrunden och bidat sin tid. Men det har aldrig riktigt försvunnit. När vi minst anar det dyker monstret fram igen, visar tänderna och skrattar högt och elakt åt vår rädsla.

Det här monstret håller sakta men säkert på att förtära oss. Monstret gör att jag aldrig riktigt kan slappna av. Hur mycket UP än älskar mig, hur mycket han än visar det, så vågar jag inte helt och fullt tro på det, eftersom monstret står där och upprepar i mitt öra "han älskade ändå mig mer!"

Jag hatar det här monstret så starkt och önskar inget högre än att det ska dö ut så att vi tillsammans kan begrava det för gott. Jag vill säga som Smeagol säger till Gollum, "leave now and never come back!" Gå ifrån mig och kom aldrig tillbaka. Visa dig inte här igen för vi vill inte ha dig. Vi vill bara glömma och gå vidare.

Jag tror att både jag och UP ligger på bristningsgränsen för vad vi klarar nu. Tänk detta - jag har träffat den bästa människan i världen och jag klarar inte ens att behålla honom i mitt liv, eller att njuta av att han finns, eftersom monstret vägrar att dö. Det är som ödets ironi, som att det inte ens är meningen att vi ska få vara lyckliga tillsammans.

Monstret skapar fler monster dessutom, små elaka monsterbarn med vassa tänder som skriker åt mig "han kan ersätta dig med mig på en sekund! Se bara!" Det är monsterbarn som kan dansa, som kan åka skidor, som kan åka skridskor, som kan dyka, som kan spela golf. Monsterbarn som har mycket pengar och som säger "allt detta är möjligt bara på grund av det han har, inte på grund av dig!" Det är monsterbarn som aldrig slutar upprepa sin ramsa - "du ska inte tro att DU är värd något egentligen! Vänta bara, snart kommer även UP att upptäcka vilken bluff du är och då kommer han att välja MIG i stället!"

De där monstren finns i mitt liv hela tiden och är så många att jag inte kan bortse från dem. De krossar min självkänsla, trampar på mitt självförtroende och skrattar åt mina tårar. Tro inte att du är värd något. Tro inte att någon bryr sig om dig egentligen.

Jag och UP måste hitta ett sätt att döda monstret. Annars kommer vi att gå under båda två. Och det är det värsta som kan hända.

2008-04-16

Förkylt igen
Jag verkar aldrig komma igång med träningen. Först är jag förkyld, sedan bortrest, sedan uppbokad och nu förkyld igen. Det är så frustrerande – jag verkligen längtar efter att komma i form igen. Det behövs efter alldeles för lite motion och för mycket god mat den här vintern. Jag känner mig inte längre fin i mina kläder, jag känner mig inte elegant utan snarare bara stor och klumpig. Det är inte den jag är, det är inte den jag brukar vara. Jag måste ändra på det. Nästa vecka kanske, om jag bara blir frisk till dess.

2008-04-14

En söndag
På söndagen hade jag och UP bokat in att gå på visningar igen. Det var ett tag sedan sist och ärligt talat börjar jag misströsta. Det verkar så hopplöst svårt att hitta något och priserna är helt absurda. Antingen blir det renoveringsobjekt – som också är löjligt dyra – eller så är det bra lägenheter med priser som gör att de inte ens är att fundera på. Den enda lägenhet vi faktiskt tyckte om var en tvåa på Norrmalm, men vi insåg samtidigt båda att vi ändå behöver ett rum till. Ett rum till och lägenheten hade varit utmärkt. Det blev alltså ingenting den här gången heller.

Jag har inte mått bra på ett tag och igår drevs det till sin spets när jag mer eller mindre bara bröt ihop mitt under visningarna. Vi fick ta en halvtimmes paus och sitta i bilen så att jag fick gråta färdigt, och ändå finns så många känslor kvar. Jag lyckades i alla fall berätta för UP hur jag egentligen känner mig och det var nog bra, att han kan förstå lite lättare varför jag inte har varit mig själv på flera veckor. Det är fantastiskt att han aldrig ger upp hoppet om mig.

Efter visningarna åkte vi ut till ett par gamla vänner till UP i Sollentuna. Hon är en kompis från hans universitetstid för hundra år sedan och det blev mycket prat om gamla vänner och vad det har blivit av dem. De gifte sig i hemlighet för ett par månader sedan och nästa helg ska de ha fest som vi är bjudna på. UP ville att jag åtminstone skulle ha träffat dem någon gång innan festen så vi bjöd in oss på fika. De var trevliga men deras värld är minst sagt olik vår. De har en liten son – som tog mycket uppmärksamhet – och ett litet hus som de håller på och renovera. Det ser ut som en byggarbetsplats även om det säkert blir fint när det är klart. Men själv skulle jag bli galen av att bo så. Jag vill bo i min bostad, inte bara jobba med dem.

UP’s vänner var väldigt negativa till att bo i stan, som jag och UP ju är inriktade på nu. De har gjort det förr och sa att det inte alls passade dem. Jag måste erkänna att jag börjar vackla igen. Lägenheterna i stan är helt enkelt för dyra för att jag ska känna att det helt och fullt är värt det. Jag börjar mer och mer önska att UP skulle vilja flytta hem till mig i stället. Men det är tveksamt om det ska bli så. Det finns fördelar med hans bostad också, även om jag inte känner mig hemma där. Jag vill inte bli inneboende hos honom trots allt.

Efter fikat var vi hos UP en stund. Vi skrev en lista på roliga mål vi har inför året, allt ifrån att göra sylt på egenplockade bär till att resa och flytta ihop. Man behöver nog något att se fram emot.

2008-04-14

En utebliven semester
KH berättade på lördagkvällen att det är en ny resa på gång. Hon och JD har bokat ett hus för 20 personer utanför Dubrovnik andra veckan i september. Alla välkomna att boka en plats. Det låter hur roligt som helst och jag blev överlycklig först eftersom det här, till skillnad från Schweiz, är en resa jag både vill och kan göra – med eller utan UP. Det är en resa jag skulle göra för min skull, inte för honom eller för någon annan.

Men glädjen blev kortvarig. Jag insåg att resan går samma vecka som ett kundevent som jag kommer att vara ansvarig för på jobbet. Eftersom jag precis har börjat på jobbet och är angelägen om att vara kvar så är det inte tänkbart att jag ber om ledigt just den veckan. Jag insåg snabbt att UP kommer att åka på den här resan utan mig och ärligt talat blev jag helt orimligt ledsen över det. Det är en sådan resa som i princip hela mitt närmaste umgänge kommer att åka på, inklusive UP med all sannolikhet. Men jag kommer att få stanna hemma, jag kommer att bli lämnad utanför.

Jag sörjer över det mycket för att det är en sådan resa jag verkligen hade velat göra och att jag hade åkt med oavsett om UP varit där eller inte. Det hade varit helt och hållet för mig, för att jag önskar det, och så får jag inte åka. Det känns som ironi nästan. Schweiz gjorde jag motvilligt, mest för att det var viktigt för UP. Inte för att jag egentligen själv ville åka. Kroatien vill jag göra för mig, och så kan jag inte. UP får som vanligt roa sig med andra. Jag är helt enkelt inte en tillräckligt god människa för att helhjärtat kunna glädja mig för hans skull när det är en upplevelse jag själv går miste om. Ironin är också att jag faktiskt samma dag, när jag och UP pratade om sommarplaner, nämnde just Kroatien som ett alternativ, ett ställe jag vill åka till. Så var det med det.

2008-04-14

Partyhelg
Den här helgen blev det utgång både fredag och lördag. Fredagen började med pub på jobbet vilket var riktigt trevligt. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag faktiskt verkar ha fått verkligt bra jobbkompisar här. Det är folk som är roliga, öppna och lätta att prata med. Stämningen är bra och folk skrattar mycket tillsammans. Framför allt är det två tjejer som jag absolut kan tänka mig att jag kommer att börja umgås med även utanför jobbet.

Tyvärr kunde jag inte stanna på puben så länge eftersom UP och ett stort kompisgäng till honom skulle ut på Vindhem. Middag och liveband och party. Jag har varit på en sådan tur en gång tidigare, bara en vecka efter att jag lärde känna UP för snart ett och ett halvt år sedan. Då var det jättekul, fest och dans och mycket annat. Den här gången blev inte lika bra. Jag var egentligen inte alls upplagd för någon partybåt och kände inte för att dricka alkohol. Att vara nykter när alla andra är fulla kan funka ibland och ibland inte. Den här gången hade det varit bäst att dricka lika mycket som alla andra. UP festade med de andra men jag höll mig lite mer för mig själv, önskade att jag hade kunnat hoppa av båten och åka hem. Jag var inte på humör helt enkelt, det fanns för många andra tankar som störde och distraherade.

På lördagen var det champagnemiddag hos ÅK. Hon är så perfekt så man kan få komplex för mindre. Hennes lägenhet är en dröm, precis vad jag vill ha. Det enda som saknas är balkongen och snart får hon den med. ÅK har perfekt smak och hon har tänkt på varje detalj. Hon är så duktig och kreativ att hon skulle kunna platsa i vilket heminredningsmagasin som helst.

Maten är inte sämre. Det blev fyra rätter som hon enkelt slängde ihop: sparris med pilgrimsmusslor, krämig jordärtskockssoppa med västerbottenpajer i portionsform, champagnerisotto serverade i parmesankorgar och slutligen en pannacotta med kardemumma, jordgubbssås och choklad spritsad i form av en blomma. Till allt detta serverades champagne. Kort sagt en perfekt middag i sällskap av fem andra tjejer; ÅK, KH och ytterligare tre som jag inte träffat förut. Det var evigheter sedan jag var på tjejmiddag och det var kul som omväxling till allt grabbigt umgänge som det oftast blir annars. En alldeles utmärkt kväll helt enkelt.

2008-04-14

I’m not here
På sista tiden har det känts som att jag lever i en bubbla. Som att jag ser allt på avstånd, utifrån, som att jag inte riktigt är där, inte riktigt är med. Jag har börjat glömma bort mig själv mitt i allting. Det är som att jag gör det mesta mer för andras skull än för min egen. Jag tappar bort min egen identitet i den där ständiga strävan efter att passa, att göra rätt och vara rätt.

På sista tiden har jag mått så dåligt över det här så jag har till och med börjat stänga UP ute. Han är underbar och kärleksfull som alltid men det är som att jag inte kan ta in det, som att jag inte klarar att ge samma känslor tillbaka eftersom jag själv mår så pass dåligt.

Jag har ingenting att klaga på egentligen och det vet jag. Egentligen har jag allt och mer därtill. Jag är lika värdefull som alla andra och ändå går jag konstant runt och känner mig otillräcklig. Som att jag inte har något att erbjuda, inte fyller något behov eller någon funktion i världen. Jag antar att trycket bara blir för stort ibland.

Mitt främsta mål nu är att hitta tillbaka till mig själv igen. Att återfinna min egen identitet, den jag är och vill vara. Att inte bara göra det som andra önskar av mig utan att göra saker för mig själv också. I slutänden är det faktiskt viktigare än allt annat.

2008-04-08

Krångla till det
Jag och UP har en sådan sagolik förmåga att krångla till livet för oss. Jag vet inte varför vi gör det. Är vi båda lika starka individer som vägrar att medge att vi har fel ibland? Är det lika svårt som det kan verka? Vi har så lätt att såra varandra båda två, så lätt att uppfatta en ogenomtänkt kommentar som svidande kritik. Det är dumt och onödigt och orsakar miljoner missförstånd. Varför gör vi så, gång på gång? Varför kan det inte bara vara enkelt?

2008-04-08

Jag har börjat
Efter två dagar på nya jobbet känns det som att det här faktiskt kan bli bra. Jag fick en positiv känsla redan när jag kom på måndagmorgonen och välkomnades av en bukett tulpaner på skrivbordet. Visitkorten var klara, mailadressen fungerade. Jag välkomnades av de närmaste kollegorna som visade mig runt, presenterade, berättade. Chefen, FK, är trevlig och verkar mer lättsam nu än jag först trodde om honom. Det känns bra.

Den största lättnaden här är nog att jag faktiskt verkar vara omgiven av normala människor. Trevliga, välutbildade, kompetenta, personer som är mer som mig själv. De flesta verkar vara i min ålder. Stämningen är bra och det skrattas mycket. Jag har saknat det, känslan av att inte behöva komma till jobbet och bara våndas. Jag kan andas igen, det är OK.

Det är underbart också att äntligen vara tillbaka i stan igen. Jag har saknat det – kunna gå utanför dörren på lunchen och vara omgiven av restauranger att välja på, av butiker och människor. Att faktiskt kunna välja i stället för att ständigt vara förvisad till matlådan, till det urtrista lunchbordet och sedan en oinspirerad promenad på samma tråkiga gator som jag alltid går på. Det känns skönt att vara tillbaka. Jag tänker på träning efter jobbet, på att kunna träffa vänner på lunchen, på att kunna gå och shoppa om jag vill det. Bara att ha friheten igen. Det är värt så mycket.

2008-04-05

Fem dagar i Barcelona
Jag och UP har haft fem dagar i Barcelona den här veckan. Vi fick erbjudande om att bo hos hans vänner från Brasilien, RR och VZ som bor i Barcelona sedan flera år tillbaka. UP kände dem egentligen inte särskilt bra och jag hade aldrig träffat dem, men vi fann varandra direkt och började redan första kvällen prata om nästa besök, om att de ska hälsa på oss i Stockholm i sommar, om nya resor. Jag hoppas det blir av.

Att bo med RR och VZ i Barcelona har varit nästan som att bo där på riktigt. Vi har gjort de flesta av turistattraktionerna, trots att vi båda har varit i Barcelona förut. Men det är en annan sak att uppleva dem tillsammans, att få ett gemensamt minne. Förutom turistandet har vi umgåtts med andra brasilianare och lärt känna staden på ett helt annat sätt än tidigare. Nästan som om vi faktiskt hade bott där på riktigt. Det har varit roligt och intressant på en gång. Barcelona är en härlig stad, massor av vackra byggnader och rolig arkitektur. Det är en stad som har mycket och jag trivs där. Jag skulle nog kunna bo där och passa in bra.

Jag längtar till nästa resa... när det nu blir av.

2008-04-05

Underbar frihet
Jag har haft tre veckor av ljuvlig frihet nu. Jag ska alltid göra så här när jag byter jobb i framtiden - ta några veckor mellan jobben, landa, varva ner. Det är värt allt och lite till.

Tre veckor är ganska lång tid men ändå har tiden flugit iväg. Jag hade många planer men hann inte på långa vägar göra allt. Men jag är hyfsat nöjd ändå. Huvudmålen med ledigheten var att resa och det har jag gjort. Jag har tränat, tagit hand om mig själv, träffat folk lite här och där. Umgåtts med UP så mycket att vi nästan har vuxit ihop nu. Det blir väl så till slut, men det känns bra.

Snart är friheten över. I morgon börjar jag på mitt nya jobb. Jag hoppas att det ska gå bra, att jag ska trivas och hitta anledningar som får mig att vilja stanna. Det är det jag önskar mig nu. Bara få slå mig till ro lite.