2008-04-28

Mer självkänsla
Det är ett välkänt faktum att min självkänsla är extremt låg. Jag har läst ett flertal böcker, gått på föreläsningar och plöjt igenom artiklar och goda råd och kommit fram till att jag aktivt måste, och ska, arbeta med att öka min självkänsla. Det är absolut nödvändigt, för mig själv och för min relation med både UP och andra människor. Nackdelen med självkänsla är att den inte kommer över en natt. Det tar mycket tid och energi att bygga upp något sådant. Men det måste hända.

Ett exempel på min dåliga självkänsla och allt den ställer till med är Kroatienresan. Det känns som att just den resan har blivit droppen på något sätt. Jag och UP var och tittade på en lägenhet i Fredhäll igår, men den var ointressant. Efter visningen åkte vi hem till honom. Vi åt sen lunch på balkongen och pratade lite semester inför sommaren. Men jag kände ändå att jag inte riktigt bryr mig.

Jag har fått för mig att den semester som jag och UP har tillsammans måste vara så pass fantastisk så att den till och mer blir bättre än hans Kroatienresa. Åter igen den här förbannelsen med att jag jämför mig med andra. Det kommer alltid att finnas andra som är bättre än mig på allt och lite till. Varje gång jag jämför mig med just dem som är bättre så blir resultatet att jag känner mig underlägsen och värdelös. Hur ska vår futtiga semester kunna nå upp till UP's fantastiska Kroatienresa? Det känns som att slaget är förlorat redan nu, och det gör att jag tappar lusten att ens försöka. Jag ger upp bara.

Vi satt framför UP's dator och pratade semester igår och så kommer mailet upp, från KH. Dags att boka flyget, skrev hon och i mailet fanns hela listan på alla som ska åka med och fina bilder från villan de har hyrt tillsammans. Och jag bara ger upp. Jag orkar inte. UP pratar om att han känner när vi är med andra människor att han ibland måste lägga band på sig, för att jag har så lätt att tolka saker fel, att reagera med svartsjuka på något som inte betyder någonting. Jag svarar att då får han verkligen passa på att njuta av livet under de veckor han är borta utan mig. Jag kommer inte veta något, jag kommer inte vara där och jag kommer inte att se eller höra vad han gör och säger eller vem han umgås med. Det blir fel hur man än bär sig åt.

Det känns som att Kroatienresan håller på att gräva en avgrund stor som Grand Canyon mellan mig och UP. Jag vet inte vad jag ska göra för att tänka positivt kring det. Jag pratar med folk och möter viss förståelse, vissa mer och andra mindre. Men ändå. Jag vet att UP har rätt att göra som han vill. Jag kan inte säga något om det, jag ska inte säga något om det. Och ändå är det så svårt. Jag vet inte hur länge jag ska må dåligt över det här. Men jag har sagt till UP att jag inte vill veta något. Jag vill inte se några bilder, inte höra något om vad de har gjort, vilka som var där eller hur det var, varken om Lysekil eller om Kroatien. Jag vill inte veta något för jag orkar inte. Det är för svårt att bära nu.