2008-04-18

Försöka landa
Jag var utmattad igår. Förkylningen släpper aldrig, jag mår långt ifrån bra. Jag kände mig allt annat än glad efter onsdagen och valde att gå på lunch ensam, eftersom jag inte orkade prata med någon, inte orkade hålla masken.

Jag skickade ett blommogram till UP som han blev både glad och överraskad av och på kvällen åkte jag hem till honom. UP hämtade mig vid tunnelbanan och vi åkte iväg till Edsviken. Vi tog en promenad i vårsolen men värmen var bedräglig, det blåste och kylan lurade i skuggan.

US ringde mitt under promenaden. Hans timing är underbar. Jag hade inte tänkt mycket på Kroatien på hela dagen, men US ringde UP för att bekräfta att UP verkligen skulle följa med på resan och jag försvann igen. Jag orkar inte känna som jag gör. Jag orkar inte vara den som alltid sitter hemma och tänker och saknar. Jag inser att det inte är mycket jag kan göra. UP har nu en jobbsituation som gör att han kan välja att vara ledig ofta, han kan resa bort betydligt mer än jag och han har ingen anledning att låta bli att göra det. Det känns bara som att varje resa ökar avståndet mellan oss. Varje gång han reser bort till nya upplevelser med sina eller våra vänner tar han ett steg lite längre bort. Jag stannar hemma och tar ett steg åt motsatta hållet. Försöker stänga av känslorna, bara för att jag inte orkar bli så ledsen varje gång. Det kan inte vara så här. Jag är så fruktansvärt trött på att alltid vara den som saknar. Jag ska jobba för att öka min självkänsla, men de här situationerna bidrar bara till att dra ner den ännu mer.

UP gör sitt bästa för mig. Jag kan aldrig visa hur mycket jag uppskattar det han gör. Vi promenerade längs vattnet och när vi kom fram till en bänk på en brygga drog UP fram en miniflaska med champagne och två plastmuggar – samma sort som vi drack på Mount Kinabalu efter att vi hade nått bergets topp för över ett år sedan. UP kallar den för vår kärleksdryck. Den har bara effekt på oss två, säger han. För alla andra är den som att dricka mjölk ungefär.

Vi drack champagne i solen och åkte sedan iväg och handlade en god middag – färska räkor, laxpaté och varmrökt lax. Vi åt middag hemma hos UP och allt var bra. Men jag var inte där, inte riktigt. Det var egentligen först när jag var tvungen att åka hem som jag började känna mig lite gladare igen. UP märkte det och jag såg att han blev glad av det också. Det är ju bra egentligen. Varför är det då så svårt att göra rätt?

UP följde mig till tunnelbanan och allt kändes perfekt igen. Jag har världens bästa människa vid min sida, och han älskar mig så mycket att han vill tillbringa hela livet med mig. Med så mycket kärlek kan det inte vara fel. Med så mycket kärlek kan vi inte misslyckas.