2008-04-14

En utebliven semester
KH berättade på lördagkvällen att det är en ny resa på gång. Hon och JD har bokat ett hus för 20 personer utanför Dubrovnik andra veckan i september. Alla välkomna att boka en plats. Det låter hur roligt som helst och jag blev överlycklig först eftersom det här, till skillnad från Schweiz, är en resa jag både vill och kan göra – med eller utan UP. Det är en resa jag skulle göra för min skull, inte för honom eller för någon annan.

Men glädjen blev kortvarig. Jag insåg att resan går samma vecka som ett kundevent som jag kommer att vara ansvarig för på jobbet. Eftersom jag precis har börjat på jobbet och är angelägen om att vara kvar så är det inte tänkbart att jag ber om ledigt just den veckan. Jag insåg snabbt att UP kommer att åka på den här resan utan mig och ärligt talat blev jag helt orimligt ledsen över det. Det är en sådan resa som i princip hela mitt närmaste umgänge kommer att åka på, inklusive UP med all sannolikhet. Men jag kommer att få stanna hemma, jag kommer att bli lämnad utanför.

Jag sörjer över det mycket för att det är en sådan resa jag verkligen hade velat göra och att jag hade åkt med oavsett om UP varit där eller inte. Det hade varit helt och hållet för mig, för att jag önskar det, och så får jag inte åka. Det känns som ironi nästan. Schweiz gjorde jag motvilligt, mest för att det var viktigt för UP. Inte för att jag egentligen själv ville åka. Kroatien vill jag göra för mig, och så kan jag inte. UP får som vanligt roa sig med andra. Jag är helt enkelt inte en tillräckligt god människa för att helhjärtat kunna glädja mig för hans skull när det är en upplevelse jag själv går miste om. Ironin är också att jag faktiskt samma dag, när jag och UP pratade om sommarplaner, nämnde just Kroatien som ett alternativ, ett ställe jag vill åka till. Så var det med det.