2008-03-25

Min första alpresa
Jag har överlevt min första alpresa. Jag hade tre mål för resan:
1. Att komma hem utan att ha skadat mig.
2. Att övervinna min rädsla för utförsåkning.
3. Att helt enkelt känna att resan var värd pengarna.

Målen har gått halvbra. Jag klarade mig undan skador, inte mer än några rejäla blåmärken. Men inga brutna ben som tur var. Rädslan släppte däremot inte. Jag hade bra dagar och dåliga dagar. Ibland funkade det bättre och ibland sämre. Men jag kom aldrig så långt att jag kände mig helt orädd för att åka. Där har jag långt kvar.

Jag kan nog inte säga att jag utvecklade min åkning så där jättemycket heller. Det gick bättre än väntat med tanke på att jag inte hade stått på en snowboard på fyra år. Men jag tror inte att jag egentligen blev så mycket bättre nu än jag var då. Lika bra, kanske. Jag klarade att ta mig ner för de blå backarna - som inte direkt var jättelätta - utan att ramla. Men ändå. Sakta gick det, jag ville och vågade inte bara köra på och släppa kontrollen.

Om det var värt pengarna? Tja. Det är ju inte billigt att åka till Alperna. Andermatt i Schweiz är en pytteliten by så fördelen var att det egentligen inte fanns någonting att göra av med pengar på, förutom mat. På så sätt blev det en billig resa. Men ändå, totalt hamnade summan på uppemot 11 000 kronor för hela veckan och så mycket kan jag nog inte säga att det var värt. Jag är ingen alpinmänniska, jag kommer inte bli det heller. En vecka i Alperna var i längsta laget för mig.

En sak som blev över förväntan var att UP valde att åka snowboard hela veckan, precis som jag. Jag hade med andra ord någon att åka med nästan hela tiden och det var skönt. Det var framför allt de stunder när jag åkte ensam som rädslan för att skada mig satte in, osäkerheten som gjorde det svårt att åka vidare. Det var skönt att det inte handlade om hela dagarna utan bara några timmar här och där. ¨

Mest oväntat under veckan var att UP och EE kom att bli så jättebundis. EE skadade knät redan första dagen och UP skjutsade henne till sjukhuset. De kom därifrån några timmar senare, fnissiga och fulla av interna skämt som de körde med hela veckan. EE blev mycket mer fokus för UP än jag hade väntat mig och jag kände mig utanför och ersatt av henne. Självklart fick det mig också att tappa humöret till sist. Mina kommentarer och skämt blev mer och mer elaka och syrliga. Typiskt mig. Jag ska ju alltid vara så otrevlig och orimlig.

Umgänget med de övriga har gått bra, men jag kan egentligen inte säga att jag har lärt känna dem så jättemycket bättre än tidigare. Det har varit samma ytliga snack som alltid. Särskilt synd är det att jag egentligen inte pratade alls med KH. Där hade jag hoppats på och väntat mig mer.

Jag vet inte om jag kommer att tacka ja till fler resor. Det beror helt på. Men förmodligen har jag i alla fall ett år på mig att fundera till nästa gång.