2008-04-17

Kill the monster
Den 22 december 2006 kom ett monster in i UP's och mitt liv, och det har aldrig helt gett sig av trots att det har gått så lång tid. Det har varit långa perioder när monstret har vilat, inte visat sig på länge utan hållit sig i bakgrunden och bidat sin tid. Men det har aldrig riktigt försvunnit. När vi minst anar det dyker monstret fram igen, visar tänderna och skrattar högt och elakt åt vår rädsla.

Det här monstret håller sakta men säkert på att förtära oss. Monstret gör att jag aldrig riktigt kan slappna av. Hur mycket UP än älskar mig, hur mycket han än visar det, så vågar jag inte helt och fullt tro på det, eftersom monstret står där och upprepar i mitt öra "han älskade ändå mig mer!"

Jag hatar det här monstret så starkt och önskar inget högre än att det ska dö ut så att vi tillsammans kan begrava det för gott. Jag vill säga som Smeagol säger till Gollum, "leave now and never come back!" Gå ifrån mig och kom aldrig tillbaka. Visa dig inte här igen för vi vill inte ha dig. Vi vill bara glömma och gå vidare.

Jag tror att både jag och UP ligger på bristningsgränsen för vad vi klarar nu. Tänk detta - jag har träffat den bästa människan i världen och jag klarar inte ens att behålla honom i mitt liv, eller att njuta av att han finns, eftersom monstret vägrar att dö. Det är som ödets ironi, som att det inte ens är meningen att vi ska få vara lyckliga tillsammans.

Monstret skapar fler monster dessutom, små elaka monsterbarn med vassa tänder som skriker åt mig "han kan ersätta dig med mig på en sekund! Se bara!" Det är monsterbarn som kan dansa, som kan åka skidor, som kan åka skridskor, som kan dyka, som kan spela golf. Monsterbarn som har mycket pengar och som säger "allt detta är möjligt bara på grund av det han har, inte på grund av dig!" Det är monsterbarn som aldrig slutar upprepa sin ramsa - "du ska inte tro att DU är värd något egentligen! Vänta bara, snart kommer även UP att upptäcka vilken bluff du är och då kommer han att välja MIG i stället!"

De där monstren finns i mitt liv hela tiden och är så många att jag inte kan bortse från dem. De krossar min självkänsla, trampar på mitt självförtroende och skrattar åt mina tårar. Tro inte att du är värd något. Tro inte att någon bryr sig om dig egentligen.

Jag och UP måste hitta ett sätt att döda monstret. Annars kommer vi att gå under båda två. Och det är det värsta som kan hända.