2008-04-21

Inferno
Jag kommer in i jobbet mer och mer för varje dag, och det känns bra. Jag lär känna kollegorna, jag tar på mig nya uppgifter och formar tjänsten mer och mer. Det kommer att bli bra tror jag, och det lär inte vara några problem att sysselsätta sig. Snarare kan det bli svårt att begränsa mig. att inte få för mycket att göra. Men det ger sig.

Socialt, på min fritid, har jag däremot varit katastrofal. Jag har knappt pratat med en människa, bara varit förkyld och suttit hemma och hostat. Jobbet tar ändå på krafterna så pass mycket att jag inte orkar prata med folk även när jag kommer hem. Umgås med UP orkar jag men inte mycket mer än så.

Jag har varit så fruktansvärt arg på UP, så frustrerad. Det är resorna som spökar, de han gör som jag måste avstå från. Allt han gör utan mig som jag inte kan delta på, och hur obehövd det får mig att känna mig. Kroatienresan har blivit fruktansvärt infekterad. Jag vet att UP kommer att åka med och jag vill inte ens tänka på det. Jag stoppar huvudet i sanden för jag orkar inte annat.

I fredags hade KH bjudit in till after work på Inferno. Det var första gången jag var där och jag kan nog hålla med om att stället är bra om man gillar drinkar, men lokalen är trång och smal och helt omöjlig för mingel. Det gamla vanliga gänget var där och visst var det trevligt att se dem, men jag var ändå inte riktigt där. Jag hade tankarna på annat håll, jag hade ingen lust att stå och prata om samma gamla saker, hålla masken när jag innerst inne bara var ledsen över allting.

Jag åkte hem tidigt och UP följde med mig. Vi åt middag hemma men det blev ingen bra kväll. Vi var osams om resan tills vi inte orkade längre. Då somnade vi till sist, nära tillsammans ändå.