2007-04-30

En seger!
Äntligen har UP raderat sin bildmapp från förra sommaren. Jag kan inte beskriva vilken lättnad det är. Det är ju bara symboliskt, bara en mapp med kopior av foton. Originalbilderna har han ändå kvar. Men ändå. Bara det att slippa se den där mappen varje gång jag kommer i närheten av UP's dator, det är en magisk känsla. Det är som att tusen problem bara har lyft från mitt hjärta i ett slag. Det är obeskrivligt. Äntligen kan jag fokusera på att bara må bra, på att bara njuta av hur underbart livet kan vara. Det känns som att jag har vunnit.

2007-04-30

Skön helg och nya idéer
Helgen har varit riktigt bra. Jag har haft sovmorgon två dagar i rad, och det kan jag inte ens minnas när det sist hände. Det har bara varit så skönt allting, så avslappnat.

På fredagen köpte jag hem en massa goda saker och sedan satt vi i solnedgången på min balkong, åt och drack vin och bara njöt av utsikten över Stockholm. Vi avslutade kvällen med en riktigt dålig film på dvd, med katterna som sällskap.

På lördagen tog vi det riktigt lugnt och först på eftermiddagen kom vi iväg till Mio för att titta på lite saker. UP vill köpa nya möbler och jag vill ha en ny matta till vardagsrummet. Jag trodde att jag hade bestämt mig, men när jag väl stod där i butiken fick jag en helt ny idé. Kanske måla om i hallen och vardagsrummet. Måla alla väggar vita bara och så köpa en matta i rött. Det skulle kunna bli riktigt bra. Jag vet att det är ett projekt jag kommer att svära över, för att det kommer bli så mycket jobb med det, men jag vet också hur jag är när jag har fått en idé i huvudet, när jag har bestämt mig för något.

Det är bara att inse - jag kommer inte att flytta till stan. Priserna har gått upp ännu mer sedan i höstas och det finns ingen chans för mig att kunna köpa en lägenhet i den storlek jag vill ha. Ju mer jag tänker på det, desto mindre lockande känns det dessutom att lämna mina 76 kvadratmeter för något som kanske bara är hälften så stort. Jag får sikta in mig på att bo kvar och att investera i den bostad jag har i stället. Så det blir att måla om, ny matta, lite nya inredningsdetaljer. Nytt vardagsporslin kanske jag äntligen ska skaffa också. Göra något för mig, för min framtid.

På lördagkvällen var vi hemma hos UP. Vi gick igenom en del av alla våra bilder från Borneo - totalt har vi ungefär 1 200 foton! UP lagade sin underbara potatissoppa och jag bakade mitt livs första rabarberpaj som blev suveränt god med vaniljvisp till. På söndagen sov vi länge, men vi hann med en promenad innan jag åkte hem för att fixa inför veckan, och UP åkte iväg till Uppsala för att fira Valborg.

När vi promenerade nämnde UP det som jag själv har tänkt på under sista tiden, att vi har pratat så mycket de senaste dagarna, den senaste veckan. Verkligen haft djupa samtal om livet, om vad vi känner och vill, om värderingar, om vad som är viktigt. JP frågade mig häromdagen om jag tyckte att jag och UP har kommit varandra närmare på sistone, och jag svarade tveklöst ja. Det känns riktigt, riktigt bra nu. Det känns att det är vi två.

2007-04-27

Over and out
Igår bad jag UP radera sin speciella bildmapp från förra sommaren. Jag har tröttnat på att se den där varenda gång han ska visa några foton på sin dator. Jag vill bara komma vidare, radera alla dåliga minnen, må bra med honom, så som det är meningen att jag ska göra.

2007-04-26

5-månadersdate!
Igår hade UP och jag 5-månadersjubileum! Det är ganska otroligt att det bara har gått fem månader sedan vi blev tillsammans. Det känns som mycket mer än så.

Vi firade genom att promenera längs vattnet på Södermalm och åt sedan middag på Street på Hornstullsstrand. Servicen var dålig men maten underbar och vi drack årets första flaska rosévin och kände att sommaren var på väg på allvar. Det var en bra kväll. Vi pratade och pratade, diskuterade och skrattade mycket. Vi pratade mycket om hur vi ser på olika slags känslor, hur vi definierar och värderar ord som attraktion, förälskelse, att vara kär, att älska någon. Jag tror nog att vi blev lite klokare av det också.

När vi kom hem låg en bröllopsinbjudan från C och Ø och väntade på hallgolvet. Det ska bli roligt! Jag ser verkligen fram emot det bröllopet, det är speciellt.

2007-04-25

Jag orkar inte
Jag har haft migrän i stort sett varje dag sedan jag kom hem från Borneo. Igår var jag på massage och det gjorde fruktansvärt ont i axlarna när min duktiga massös gick på mina stela muskler. Jag förstår att jag får huvudvärk. Men ändå. Jag äter värktabletter som smågodis och jag vet inte vad som är värst egentligen - att äta tabletter eller att ha ont. Igår tänkte jag försöka vänta ut huvudvärken och se om jag kunde låta bli att ta en tablett för en gångs skull. Resultatet blev en dundrande migrän på kvällen och självklart blev jag tvungen att ta min allra starkaste medicin för att bli av med den. Nu känner jag att värken är på väg tillbaka igen. Och jag orkar inte ha ont längre. Jag orkar bara inte.

2007-04-25

Förälskelse eller attraktion?
Det är många saker jag inte förstår. Ett begrepp jag aldrig har begripit mig på är fenomenet blixtförälskelse. Man hör ofta folk prata om det. "Jag blev blixtförälskad", säger de och ler saligt. Men vad då? Vad menas med det? Kan man verkligen bli blixtförälskad? Jag må vara både cyniker och realist, men blixtförälskelse är ett ord jag inte tror på.

I min värld är förälskelse något som växer fram med tiden. Det kommer när jag har lärt känna en person, när jag vet mer och har sett fler sidor av honom. När jag och UP blev tillsammans var jag nyfiken och intresserad. Jag visste att jag mådde bra av att vara med honom och att jag trivdes i hans sällskap. Jag ville veta mer och jag ville se mer av honom. Men förälskelsen växte fram betydligt senare, och först under den senaste månaden har den börjat övergå i djupare kärlek.

Jag tror att människor som säger sig bli blixtförälskade, de blandar ihop begreppen med varandra. De kan inte skilja på förälskelse och attraktion. Jag vet att det är möjligt att bli ögonblickligt attraherad av en person. Jag kan väldigt snabbt känna om det överhuvudtaget finns någon kemi mellan oss, något som klickar, någon spänning. Ibland kan attraktionen vara väldigt stark. Men förälskelse? Nej.

Mitt intryck av personer som säger att de blir blixtförälskade, är att det ofta handlar om personer som så väldigt gärna vill träffa någon. De vill bli förälskade och de vill så innerligt gärna tro att varje person de möter är den rätta. De tar på sig sina rosa glasögon och utan att tveka målar de upp drömbilden för sig, ännu en gång. En person som verkar vara underbar, för att de vill att hon ska vara underbar. Hon verkar vara rätt, för att de vill att hon ska vara rätt. Och de tror att de blir förälskade, för att de så väldigt gärna vill bli förälskade. Känslan baseras på hur de tror att personen är, snarare än på hur hon faktiskt är i verkligheten.

I mina öron låter det här så oerhört naivt. De är som tonåringar som fortfarande inte har lärt sig någonting, som fortfarande inte har fått någon uppfattning om hur livet fungerar på riktigt. Det är som att säga att man blir förälskad i ett utseende, i en fysisk utstrålning, för från allra första början är ju detta det enda man vet om den andra personen. Man vet ingenting om människan bakom fysiken.

Jag tror en sak till och det är att personer som fungerar så här, de är inte redo för att träffa någon seriöst. De tror att de är det och de vill vara det, men trots alla goda intentioner kastar de sig huvudstupa rakt in i den ena "förälskelsen" efter den andra, förstorar upp drömbilden så mycket det bara går, och springer sedan i blindo rakt in i en mur av besvikelser. Det fungerade ju inte - inte den gången heller. De går på samma misstag gång efter gång.

Så jag tror helt klart på att skynda långsamt här. Ta reda på vem personen är och låt känslorna växa fram. Jag tror att en relation som i grunden bottnar i bara attraktion, den har ingen bra grogrund att bygga vidare på. Jag tror att det är svårare att få en sådan relation att fungera i längden, och att det är svårare att få attraktionen att övergå i djupare känslor. För sådan kärlek tar tid. Men jag tror också att kärlek som får ta tid att växa fram, den baseras på den andra personen till fullo, på verkligheten och inte på drömbilden. Och den kärlek som fortsätter att växa även när du har sett alla den andra personens sidor, både de bra och de dåliga, den är sann, djup och äkta.

2007-04-24

Dags att komma igång
Igår fick jag ett roligt samtal på jobbet. US ringde för att höra om jag ville gå med på Vickan på kvällen. Schlagerfeber skulle uppträda och det skulle bli dans och partaj. Jag tackade nej till utgången men det var ändå väldigt roligt att prata med US. Han är ständigt på bra humör och full av idéer och påhitt. Han sa att han eventuellt skulle jobba med båten i helgen och jag erbjöd mig att hjälpa till trots att jag inte kan någonting om båtar.

På kvällen kom jag iväg på första spinningpasset på länge. Det var jobbigt och tyvärr var det inte riktigt roligt heller. Ledaren var inte inspirerande och passet gav inte så mycket. På vägen hem pratade jag i telefon med NM och vi bestämde att försöka ses snart.

Jag har äntligen börjat ringa runt till C's vänner för att komma igång med hennes möhippeplanering. Hittills har alla jag fått tag i velat vara med. Jag hoppas bara att någon av dem har lite bra idéer också - själv har jag idétorka.

Idag fick jag en rolig nyhet. En vän berättade att hon är gravid. Jag vet att hon har längtat och väntat under lång tid så jag är glad för hennes skull. Det här är nog precis vad hon behöver i sitt liv nu.

I kväll blir det massage. Det ska bli så skönt! Jag har haft extremt mycket huvudvärk sedan vi kom hem från Borneo så jag hoppas att massagen hjälper något. Jag hoppas också på att UP ska ha tid att träffa mig i kväll. Jag sover så dåligt utan honom.

2007-04-23

Dålig lön - i vems ögon?
Det här med lön och pengar kan vara en känslig historia. Den svenska medellönen är inte speciellt hög, men medellönen hos mina vänner och bekanta är desto högre. Jag har lyckats omge mig med enbart välbetalda människor, och i deras ögon är det jag som är extremt lågavlönad. Jag vet egentligen inte exakt vad de tjänar, jag vet bara hur de pratar om pengar och löner, jag vet vad de anser vara en dålig lön och vad de anser vara mediokert - nivåer som ligger långt över min egen. Jag vet hur de strör pengar om sig i butiker och på krogen, utan att reagera, som att det inte spelar någon roll.

UP har väldigt gott ställt, men han är diskret med sina pengar och skyltar aldrig med dem. Det är värre med andra, de som inte kan låta bli att visa hur mycket de har råd med. Dem kan jag ha svårt för.

Jag vet att jag egentligen inte har en dålig lön. Att jämfört med många andra har jag det jättebra. Men ändå - jag jämför mig ju med dem som står mig närmast och jämfört med dem tjänar jag uselt lite. Och till slut leder den allmänna attityden till att även jag blir missnöjd, till att jag också börjar se mig som lågavlönad, som misslyckad. Jämlikhet och lika värde är viktigare än man tror.

2007-04-23

Kom närmare
I helgen har vi fått ett genombrott. Vi har pratat och pratat och pratat och varit mer ärliga mot varandra än jag trodde var möjligt. Och äntligen är vi där vi ska vara. Äntligen har det fallit på plats. Äntligen vet vi.

2007-04-23

Söndagstur och kvällsbesök
Igår fick jag äntligen min sovmorgon. Det var så otroligt skönt att få ta morgonen i mitt eget tempo, inga tider att passa, ingenting jag var tvungen att åka iväg till. Jag och UP åt en sen frukost och åkte sedan iväg en tur över Värmdö och Rindö bort till Vaxholm. Vi gick en sväng och fikade lite innan vi åkte iväg. UP skulle jobba och jag åkte iväg för att möta PH som följde med mig hem på kvällen. Vi åt middag och satt och pratade i flera timmar.

PH är en av de få vänner som fortfarande hör av sig till mig. Det är tråkigt men så är det, och det märks tydligt vilka vänner som är på riktigt och vilka som bara ville vara med så länge jag var singel och ville gå ut och spana på killar med dem. Lite konstigt är det - det är ju inte direkt så att de har hört av sig och jag har tackat nej till saker bara för att jag vill vara hemma med UP. Snarare att de bara har slutat höra av sig helt. Jag är besviken över det men det är som det är. Tur bara att inte alla är likadana.

2007-04-23

En heldag
Jag har nästan längtat ihjäl mig efter en riktig sovmorgon. Men inte heller i lördags fick jag sova ut - det var bara att gå upp tidigt igen. Jag och C skulle gå på stan och leta tärnklänning till mig. Vi gick och gick och blev mer och mer trötta och frustrerade över hur svårt det var att hitta något. I stort sett alla festbutiker är helt urplockade vid den här tiden. C har kommit fram till att jag ska vara klädd i grönt och det begränsade ju urvalet ordentligt. Antingen fanns inte min storlek eller så var det fel färg.

Vi kom till slut fram till två alternativ som kanske skulle fungera. Den ena klänningen var lite mer dekorerad med stenar och pärlor, men den fanns inte inne i min storlek just den helgen. Förhoppningsvis kommer den in - annars har jag problem. Den andra klänningen som både nästan passade och dessutom hade rätt färg, hade varit uthyrd flera gånger redan. Den såg använd ut, tyget var slitet och den hade en rand längst ner efter att ha varit upplagd. Med andra ord inte heller något riktigt bra val. Jag skulle hellre vilja ha den första klänningen, om jag bara kan få tag i rätt storlek.

Efter vår tur på stan åkte jag ut till mina föräldrar och Maja i Sollentuna. Det var evigheter sedan jag var där - veckorna har bara försvunnit. Jag var trött, trött, trött - hällde i mig flera koppar kaffe men det hjälpte knappt. På eftermiddagen ringde UP och sa att BC och HT hade bjudit in oss på middag på kvällen, helt spontant. UP ville gärna gå och jag sa OK fast jag egentligen inte hade lust och inte riktigt orkade heller. Men ändå.

HT bor i Marieberg, i det jättestora huset som ser så tråkigt ut utifrån. Men hans lägenhet var fin och utsikten riktigt härlig med vatten och fritt läge. Klart bättre än jag trott. På middagen var det vi och ytterligare några av deras vänner. Det blev en trevlig kväll även om jag var seg och även om vissa diskussioner urartade något. Vissa personer tyckte verkligen inte som jag och ibland fick jag lägga band på mig för att inte protestera högljutt. En del åsikter kan jag bara inte förstå mig på, och som alltid har jag svårt att hålla tyst i sådana lägen. Jag köper inte bara vad folk tycker utan försöker få fram deras resonemang och tankar kring det hela. Men ibland blir det obegripligt ändå.

2007-04-23

En oväntad ny bekant
I fredags tog vi en after work, först på Storstad och sedan på Mården. Det var jag och UP, BC, HT, PW, FA och några fler. Det var länge sedan jag var på Storstad - normalt ett av mina favoritställen - men den här kvällen tyckte jag att alla som var där kändes ovanligt unga. Som att vårt sällskap var de enda som hade fyllt 25, nästan. Vi stannade på Storstad en stund men gick sedan vidare till Mården där det var lite tystare och lite lugnare och det faktiskt gick att föra ett samtal där man både slapp skrika sig hes och dessutom kunde höra vad den andra personen sa. Dit måste jag gå fler gånger.

UP har ofta pratat om att han tycker så bra om BC och HT. Jag träffade HT för första gången den här kvällen och visst var han trevlig, precis som BC ju är. Jag umgås gärna med dem båda, men jag har inte på långa vägar fallit så hårt för dem som UP och jag tror knappast att de kommer att bli mina bästa kompisar. Jag fastnade i stället med FA på Storstad och sedan, oväntat nog, med PW på Mården. De båda är verkligen hur trevliga som helst, jag är riktigt glad att jag har lärt känna dem.

PW är en lite lustig historia. Första gången jag träffade honom var på Hotellet för snart två år sedan. Då var han i sällskap med DÖ, han som verkade som en toppenkille i början men som efter en date visade sig vara ett riktigt avskum som började ringa till mig på konstiga tider och flåsa i telefonen. Till sist slutade han ringa men jag har aldrig kunnat förmå mig att ens acceptera DÖ efter det.

Efter den här historien har jag stött på PW många gånger i olika sammanhang. Ett tag kändes det som att var jag än gick ut en kväll så var han också där, och ofta även DÖ. Jag började förknippa dem båda så hårt med varandra att jag nästan började tycka illa om PW också, av bara farten. Men så i höstas insåg jag att vi har gemensamma vänner, JD och gänget. Att PW kanske inte var så tokig ändå.

I fredags var första gången som jag pratade med PW på riktigt och jag blev verkligen positivt överraskad. Han var ju så trevlig! Så enormt skärpt, rolig och sympatisk, en sådan person som jag instinktivt bara tyckte bra om. Jag tror att S och han skulle passa bra ihop! Hon behöver en smart kille... När kvällen var slut bytte jag visitkort med PW och jag hoppas på att vi kommer att springa på varandra många gånger igen. Han är någon jag gärna vill ha till vän faktiskt.

2007-04-20

Mitt hjärta brister
Igår var jag och UP och såg Mitt hjärta brister på Folkoperan. Det var en kombination av teater, dans och opera och musiken var en kombination av arior ur olika operor. Föreställningen var väldigt bra! Den innehöll både tragik och komik, gripande om förlorad kärlek och komiskt om hur vi kämpar för att få den. Det kändes som att slutsatsen av föreställningen var att kärleken är svår, att kärleken gör ont, att vi alltid förlorar den till slut.

Idag blåser isvindar genom Stockholm. Jag har kapitulerat och plockat fram mössan och vinterstövlarna igen, och trots det fryser jag ända in i märgen.

UP pratar om att köpa nya möbler, om att inreda sin lägenhet, och jag undrar om det alls finns plats för mig i hans planer.

Mitt hjärta brister. Så passande.

2007-04-19

Inga framsteg ändå
Ibland tror jag verkligen att vi har kommit långt nu. Att det har hänt så mycket, att vi har gjort sådana framsteg. Sedan kommer ändå bakslagen. De där orden som visar att allt är precis som förut. Att ingenting har hänt. Att ingen utveckling har skett ändå. Och jag har ingen aning om hur jag ska komma framåt i det här.

2007-04-19

Besök i Göteborg
Jag har varit på tjänsteresa i Göteborg i två dagar. Den här gången fick jag inga speciella associationer vare sig till HS eller till något annat heller för den delen. Det är för avlägset, det har kommit för mycket emellan.

2007-04-16

40-årskalas i Skåne
I helgen var det dags att ge sig ut och åka igen. Jag har nästan glömt bort hur man gör när man jobbar. Vill bara vara ledig och göra roliga saker i stället.

I fredags jobbade jag bara fram till lunch och sedan kom UP och hämtade mig vid jobbet. Vi åt lunch och åkte sedan iväg söderut. Vi hämtade upp TF i Södertälje och sedan bar det av hela långa vägen ner till Skåne. Vi gjorde några stopp längs vägen, för att äta glass och sträcka på benen. Sommaren kom och jag, som var helt oförberedd på det, svettades i mina mörka jeans. Vi släppte av TF vid vandrarhemmet i Kvidinge/Söderåsen och åkte sedan vidare till Lund där vi skulle bo hos SSH och HH. Det var alltför länge sedan jag träffade SSH och jag hade verkligen saknat henne. Vi mötte upp henne vid Lilla Teatern där hon hade haft föreställning och gick sedan vidare med några vänner till henne för att äta middag. HH dök upp efter en stund och han hade blivit så smal att jag tappade hakan. Det blev en lugn kväll. Både jag och UP var helt slutkörda och även SSH satt och gäspade under hela middagen.

SSH och HH har just flyttat till ett nytt radhus i Annehem i norra Lund, och efter middagen åkte vi dit och fick en sightseeing i huset. Det var riktigt fint, ljust och fräscht och helt nytt. Vi däckade direkt och sov gott och länge.

Nästa morgon var det riktig sommar ute. Vi var med och invigde det nya trädäcket och åt frukost ute i solen. Det blev en riktigt slapp förmiddag, vi satt ute och solade och hade det skönt och tog sedan en kort promenad på stan innan vi åkte iväg upp mot Helsingborg och Söderåsen på eftermiddagen.

Det här tillfället var lite av min debut. Sällskapet bestod till största delen av gamla vänner till UP, kompisar sedan han studerade i Linköping för många år sedan. De har hängt ihop i alla år och självklart hade alla hört talas om mig. Jag däremot kände ingen förutom UP och TF. De har firat midsommar ihop i Skåne varje år och det är en tradition som de håller benhårt på. Utan Söderåsens Forsgård blir det ingen midsommar.

Den här gången träffades de för att USO fyllde 40 år och hade bjudit in till stor fest med ungefär 80 gäster. Klädseln var smoking eller mörk kostym och jag grämde mig lite för att jag hade min enkla svarta klänning när det nästan var sommar ute. Jag piffade upp den med ett cremevitt sidenband i midjan och lilla guldväskan till, men ändå! Svart klänning igen! Men det visade sig att jag smälte in perfekt. Nästan alla damer kom i svarta klänningar.

Festen blev trevlig. Jag fick UO's kusins man till bordet och bredvid mig satt UP. Det var en ganska lång sittning med tal och sång och flera rätter och sedan röjdes borden undan för underhållning - en trollkarl - och dans till levande musik. Jag och UP smet iväg ut för oss själva under underhållningen. Vi tittade på stjärnorna och på varandra. Sedan blev det dans. Jag blev uppbjuden av PO och BO - framför allt BO var riktigt duktig - och bjöd själv upp FS till en sväng. Självklart dansade jag med UP också, vi hade väldigt kul på dansgolvet. UP noterade att vi var det enda paret som pussade på varandra. De andra var för stadgade kanske. Jag sa till UP att vi aldrig får sluta pussa varandra. Det blir ju roligare så.

Även här fick jag bevis för hur omtyckt UP är. Flera av hans gamla vänner talade om för mig att UP alltid är så glad och trevlig och positiv och jag kände mig riktigt stolt över att vara den som fick gå med honom hem. Han ser klart yngre ut än de andra som är i samma ålder som honom, han klär sig snyggare och dansar bättre!

PO gav mig en fin komplimang när vi dansade.
"Såna tjejer som du växer inte på träd", sa han till mig. Det värmde att höra förstås.

Vi var över 20 personer som bodde på vandrarhemmet i Tomasdal och jag och UP fick en egen liten friggebod helt för oss själva. Jätteskönt, vi sov som kungar. Jag hade nog kunnat sova hela dagen om vi inte varit tvungna att checka ut vid lunch.

Vi tog det lugnt på hemvägen. Gjorde en utflykt till Skärlidens nationalpark, promenerade vid ån och vitsipporna, fikade ute i solen. Vi åt middag i Gränna och åt en glass nere vid vattnet. Vi kom hem sent. UP sov hos mig och jag lämnade ett rött godishjärta till honom innan jag åkte iväg i morse.

2007-04-16

Trött
Det är som att jag inte har varit riktigt vaken sedan jag kom hem från Borneo. Jag har blivit förkyld och haft huvudvärk mer eller mindre konstant i en veckas tid nu. Och pollenallergin slog till som en klubba rakt i skallen. Jag känner mig helt sänkt. Längtar efter att bara få sova ut... när det nu än ska bli av.

2007-04-07 - 2007-04-09

Kuala Lumpur
Mångmiljonstaden Kuala Lumpur var sista destinationen på vår långa resa. Besöket i Kuala Lumpur var en av resans höjdpunkter för mig eftersom vi skulle bo hos mina vänner MT och AI. De pluggade båda i Gävle samtidigt som mig och MT var en av mina allra bästa vänner där.

Att AI och MT skulle bli ett par var verkligen helt otippat. I Gävle var det i princip så att alla kände alla, och jag minns AI som en av de där killarna som alltid var kanonfull på kåren, en av dem som hängde med de allra dräggigaste, jobbigaste, fullaste killgängen. AI och MT fann varandra några år efter Gävle, på en reunion, och de blev ett par någon månad senare. Det var år 2000 och för 2,5 år sedan fick AI ett erbjudande om att flytta till Kuala Lumpur för att jobba för Ericsson där. MT hade aldrig satt sin fot i Asien men de tackade ja på stående fot och idag bor de i Malaysia och har en liten dotter på 1,5 år, kanske världens sötaste barn faktiskt. AI har visat sig vara en av världens trevligaste människor. Öppen, lättpratat, utåtriktad och social - jag tycker bättre om honom för varje gång vi ses.

Jag och MT har sagt ända sedan hon flyttade till Malaysia att jag måste komma dit och hälsa på och nu blev det äntligen av. Det var extra roligt att få ta med UP för att träffa mina gamla vänner också. Det är så bra med MT. Vi hörs av rätt sällan och ses i princip aldrig, men det spelar ingen roll. När vi väl träffas är det ändå som att det var igår. Det är som att vi bara fortsätter på samma samtal, som att vi aldrig har slutat prata. Det är kanske det som kännetecknar en riktig vän.

MT mötte oss på tågstationen och skjutsade oss ut till Mont Kiara, området där de bor. Det är ett nybyggt, lyxigt område där det i princip bara bor västerlänningar, expats, uppblandade med enstaka malayer som är tillräckligt förmögna för att bo där. Vilken lägenhet de hade! På artonde våningen, med fri utsikt över staden och Petronas Towers, världens högsta tvillingtorn. Allt var toppmodernt och ursnyggt, med flera meters takhöjd och marmorplattor på golven. Vem som helst skulle trivas i en sådan lägenhet och både MT och AI sa att det nog inte blir helt lätt att komma tillbaka till Sverige och den betydligt enklare standard de är vana vid här.

Det är tio år sedan jag sist var i Kuala Lumpur så det var roligt att komma tillbaka. Enda smolket i bägaren var att jag blev sjuk. Jag råkade ut för dålig mat på Mabul och min magsjuka snarare förvärrades när jag kom till Kuala Lumpur. Jag fick feber och kunde knappt äta alls. Därför passade det ganska bra att ta en lugn eftermiddag hos MT och AI. Vi fikade och satt och pratade och framåt kvällen åkte jag, UP och AI iväg på en lång, skön massage. Väldigt avkopplande men som vanligt hade jag svårt att koppla av helt. Tankarna for iväg åt alla håll och det var egentligen bara sista kvarten som jag verkligen slappnade av helt.

På kvällen mötte vi upp AHa och åkte iväg in till stan för att äta middag. Jag mådde alltför dåligt för att vara riktigt på gång, men vi åt och åkte sedan iväg till en annan del av stan för en drink. Någon partykväll blev det inte men vi kom hem sent ändå.

Planen för nästa dag var att göra stan - shopping och sightseeing. Det blev tyvärr inte riktigt som vi hade tänkt oss. På förmiddagen mådde jag så dåligt att jag inte ens kunde ta mig ur lägenheten, men framåt lunch tog vi en taxi in till city och tillbringade sedan flera timmar i ett stort shoppingcentrum. Jag köpte en del saker och även UP kom igång ordentligt och shoppade som jag aldrig sett honom göra förr. Det var riktigt roligt att se!

MT kom och mötte oss på eftermiddagen och vi åkte vidare till KL Tower där man kan åka upp till observation deck som är 276 över marken med en strålande utsikt över staden och Petronas Towers. På kvällen tog vi oss vidare till Chinatown där vi gick och tittade på marknaden. Jag fick flashbacks från förra gången jag var här med PH. Då var Kuala Lumpur bara en liten del i vår fyra månader långa resa och den gången bodde vi på ett enkelt hostel i Chinatown. Den här gången blev besöket annorlunda. Jag handlade ingenting på marknaden, men UP köpte ett tiotal DVD-filmer för nästan inga pengar alls.

Nästa morgon gick flyget tillbaka till Stockholm. Resan var slut för den här gången. Men vilken resa det har varit! Det här är upplevelser jag aldrig glömmer.

Lite nu och då under resans lopp har röda och rosa godishjärtan dykt upp på min huvudkudde. Det har hänt när jag minst har anat det, och jag har blivit lika glad varje gång. Tänk bara!

2007-04-06

Tillbaka i Kota Kinabalu
Efter Kota Kinabalu reste vi till Tawau och tog flyget därifrån tillbaka till Kota Kinabalu. Vi bodde på samma hotell och det var lite som att komma hem, som att cirkeln slöts. Vi shoppade en del på kvällen, gick på massage och promenerade runt på marknaden. Vi åt på samma restaurang på kvällen och det var intressant hur annorlunda allt kändes nu, jämfört med när vi först kom dit tre veckor tidigare. Då var vi nyfikna och storögda. Nu kände vi oss erfarna, mätta och nöjda. Nu hade vi gjort allt vi hade planerat, nu hade vår resa blivit verklighet.

2007-04-01 - 2007-04-06

Mabul
Mabul var en av de destinationer vi hade sett fram emot mest på resan. Vi hade sett en massa bilder på nätet som visade en riktig paradismiljö, så vi var spända på att uppleva ön i verkligheten. Mabul är inte billigt, men det är ändå väldigt populärt eftersom grannön Sipadan anses vara ett av världens fem bästa dykställen.

Vi hade två olika boenden på Mabul. Första resorten, Borneo Divers, var faktiskt mycket finare än väntat. Resorten bestod av "parhus", bungalows med veranda som låg i en idyllisk trädgård med pool. Vi tillbringade två nätter här och flyttade sedan vidare till Sipadan Water Village, som är en riktig lyxresort med vackra bungalows med stora balkonger. Hela resorten är byggd på pålar i vattnet, och beroende på hur tidvattnet kom och gick låg vattenytan mellan 250 och 50 cm under husgolven.

Mabul är kontrasternas ö. Här finns ett antal riktigt fina resorts, men granne med dem ligger de allra fattigaste fiskebyarna. Det kryllar av barn och små hus som ser ut att kunna rasa ihop när som helst. Trots det verkade de som bodde där vara lyckliga. Precis som i Semporna mötte alla människor våra blickar, log och hälsade när vi tog våra promenader genom byarna. Annars var resorten förvånansvärt sekluderade. Man höll sig kring sitt hotellområde och hade egentligen ingen kontakt med de övriga.

Något som också överraskade mig var hur extremt dykfokuserat allt var. UP gjorde tre dyk varje dag, så jag hade räknat med att få tillbringa en hel del tid ensam, men nackdelen var att om man inte dök så fanns det i princip ingenting att göra. När dykbåtarna åkte iväg tömdes resorten på folk. Det var som att vara ensam i paradiset, och stundtals kunde det kännas enormt tomt och ensamt, eftersom alla levde för dykningen. De pratade dykning på middagarna, de pratade dykning på båtarna, de var helt fokuserade på dykning. Måltiderna följde dyktiderna så om man inte dök utan ville ta sovmorgon i stället fick man ingen frukost, eftersom matsalen stängde när dykbåtarna åkte iväg på morgnarna.

Jag hade funderat på att gå en kurs i dykning, men det blev inte av utan jag nöjde mig med ett provdyk i stället. Det var svårare än jag trodde. Jag kände mig enormt klumpig och okunnig i vattnet, och som vanligt blev jag alldeles för otålig och irriterad på mig själv eftersom jag inte lärde mig allt direkt utan fick kämpa för att både kunna simma och andas på samma gång. Mina två instruktörer var enormt duktiga och tålmodiga med mig, och även UP var med och dök med mig. Trots det blev jag ganska stressad över hur lång tid det tog för mig att lära mig ens de enklaste grunderna. Kanske är jag mer av en snorklare ändå.

Jag fick i alla fall åka med ut till Sipadan några gånger. Jag fick kliva iland på stranden och så åkte båten med dykarna vidare. Sipadan är en väldigt speciell ö. Den ligger som på en pinnakel, en pelare, och man behöver bara simma ett tiotal meter ut från stranden för att komma till kanten på pelaren. Där stupar botten rakt ner, från korallrevet som bara är några meter djupt till ett riktigt stup på ungefär 600 meter. I början tyckte jag att det var lite skrämmande att simma ut över kanten, men när jag väl hade lärt mig var det inte så farligt. Snorklingen var riktigt bra, jag höll mig längs kanten på revet och simmade runt med vackra, tropiska färgrika fiskar i alla former och storlekar. Jag såg massor av gigantiska havssköldpaddor som svävade fram i vattnet, och en gång mötte jag en jättebarrakuda och två hajar. De brydde sig lyckligtvis inte mycket om mig, men däremot blev jag attackerad av en triggerfish, en halvstor fisk som är som en björnhona med ungar - ilsken och revirbetonad. Det var bara att simma därifrån och hålla mig borta resten av tiden.

Mabul var inte som jag hade tänkt mig. På vissa sätt sämre, på andra sätt riktigt bra. Men nu har jag varit där, nu har jag upplevt det.

2007-03-31

Semporna
Från Sukau åkte vi med lokalbuss ner till Lahad Datu och därifrån vidare till Semporna. Semporna är en liten kuststad i sydöstra Sabah, och enda anledningen att resa hit är egentligen att ta sig vidare ut till öarna någon timme ut i havet. Mitt första intryck av Semporna var att det var ungefär likadant som Sandakan - ruffigt, fattigt, otryggt. Vi bodde långt ifrån backpacker-kvarteren nere vid hamnen och förutom två andra par som vi mötte på vägen såg vi faktiskt inte till en enda västerlänning i hela staden.

Vi tog en promenad på stan tidigt på kvällen, och trots det första intrycket visade det sig att folket var riktigt vänliga. Alla såg oss i ögonen, hälsade, log. Dumt nog gick mina sandaler sönder, men en liten kille kom fram och frågade om vi behövde hjälp och var vänlig och tog oss med till en skomakare som lagade mina skor för 10 ringit. På kvällen åt vi en suveränt god middag med soppa, varmrätt, färskpressad juice och frukt till dessert - för 10 kronor. Så kort sagt - Semporna må inte vara ett ställe jag gärna skulle åka tillbaka till, men det var en trevlig stad ändå.

2007-03-29 - 2007-03-31

Sukau
Vi blev upphämtade på Sepilok för vidare resa längre söderut, in i djungeln i Sukau. När vi skulle betala för oss insåg vi ännu en gång att vi inte är i Sverige nu. Det gick inte att betala med kort och priset vi hade fått hade plötsligt ändrats så när vi väl lyckats att med nöd och näppe skrapa ihop tillräckligt mycket kontanter för vår vistelse hade vi bara 7 ringit kvar - ungefär 14 kronor - att leva på i tre dagar. Efter en del dealande lyckades UP växla in sina sista svenska kronor mot Euro från av ett spanskt par, och vi övertalade den malaysiska personalen att ta emot våra Euro och ge oss lite fler ringit i utbyte i stället.

Resan till Sukau gick först med minibuss och sedan i öppen båt på Sungai Kinabatangan, Kinabatangan-floden. Det regnade en del och vi blev dyngsura förstås, men när regnet väl höll upp fick vi en fin flodtur där vi såg näsapor, makaker och en hel massa vackra fåglar.

Väl framme hos Uncle Tan, campen där vi skulle bo, var det bara att ge upp alla försök att hålla sig ren. Regnperioden hade nyligen slutat och det var lera och gyttja överallt. Lägret var minst sagt enkelt. Vi bodde tillsammans med den spanska paret och en amerikansk tjej i en hydda byggd på pålar på marken. Den hade tak och brädgolv, men i stället för dörr var det ett hönsnät och övre delen av väggarna bestod inte av fönster - utan av mer hönsnät. Inredningen utgjordes av madrasser på golvet med ett myggnät som man drog över. Fäll ner myggnätet - klart!

Uncle Tan's är ett ställe som inte liknar något annat. Det är enkelt och spartanskt, men med mycket hjärta och mycket humor. Alla som jobbar som guider är unga killar och de har lika roligt med varandra som med gästerna. En kväll fick vi höra en av de malaysiska guiderna, Lan, sjunga Små grodorna som han ackompanjerade på gitarr. Maten var överraskande bra med en rejäl malaysisk buffé tre gånger om dagen, men det gällde att vara snabb och ha ögonen med sig för rätt som det var kunde en flock makaker dyka upp och stjäla maten mitt framför näsan på oss. Att man även måste vara noga med att låsa dörren till hyddan fick vi erfara en dag när vi kom tillbaka från en djungelvandring och Kate, amerikanskan, hade glömt att regla dörren ordentligt. Makakerna hade tagit sig in i hyddan och haft roligt med att rota igenom alla våra saker. Smutskläder och necessär-innehåll låg spridda överallt...

Till Unlce Tan åker man inte för att få en lyxig och bekväm tillvaro, men det är helt rätt ställe att åka till om man verkligen vill uppleva djungel, djur och vildmark på riktigt. Under våra tre dagar hann vi med ett antal safari-turer på floden och vandringar i djungeln. Vi har sett mängder av vackra, exotiska fåglar - de mest spännande var hornbill, hornfåglar med sina stora, karaktäristiska näbbar, och kungsfiskare i olika storlekar. De är så färgrika och vackra att de nästan ser overkliga ut.

På en kvällsvandring i djungeln - när jag fick nöjet att bada i leran - lyckades vår guide hitta skorpion, tarantella-spindel och en hel del annat. En morgon ropade en av killarna i campen åt oss att en spottkobra slingrade sig rakt under vår hydda. De är kolsvarta och kan spotta två meter. Blir man biten har man ungefär 20-30 minuter kvar att leva. En familj med stora vildsvin, bearded pigs, kom dagligen på besök i lägret. På våra safariturer har vi sett mängder av makaker och näsapor. Vi har sett krokodiler och tre gånger hade vi den otroliga turen att få se två olika vilda orantutanghannar. De är extremt sällsynta, i den delen av Sukau där vi befann oss finns bara ett fåtal stora hannar och de brukar vanligtvis inte synas till mer än 3-4 gånger per år. Men vi fick alltså se dem tre gånger.

Vår första orangutanghanne såg vi under en morgonsafari på floden. En annan av båtarna hade lagt till vid stranden och Lan, guiden, kom springande ner och ropade åt oss att komma fort. Vi klättrade i land och fick se en enorm hanne sittande högt uppe i ett träd. Han åt frukt och spottade ner skalen på oss. Vi stod länge nere på marken och tittade och väntade medan hannen åt och Lan berättade för oss om orangutanger och hur de lever.

Borneo är enormt skövlat - utav alla stora regnskogar finns idag knappt något kvar och den skog som inte har skövlats ligger i små fickor som det är omöjligt för vilda djur att ta sig emellan. Regnskogarna har ersatts av palmplantager där man framställer palmolja och mycket mer, till gagn för människorna men för djuren är det förödande. Orangutangerna är hårt drabbade, både av skövlingen och av tjuvjakt och jag kan inte låta bli att tänka att våra barn kanske inte får möjlighet att uppleva vilda orangutanger så som vi nu har gjort. Olika organisationer har gjort ett enormt arbete med att öppna ögonen på folket och visa hur mycket det är värt att bevara naturen och de vilda djur som finns kvar, och sakta men säkert har opinionen börjat vända. Människorna har insett hur mycket de kan tjäna på eko-turism - en levande orangutang är värd mycket mer än en död.

Allt det här berättade Lan för oss medan vi betraktade orangutanghannen uppe i trädet, men han avbröt sig hastigt när orangutangen började röra sig nedför trädet i stora, svingande rörelser. Nu blev det fart även på oss. Vi följde orangutangen nere på marken, Lan manade på oss för att vi skulle hinna med och när orangutangen plötsligt kom ner på marken och började ta sig fram på alla fyra sprang vi efter bara några meter bakom. Att se en orangutang på marken är extremt ovanligt. En av våra guider berättade att han har varit på Uncle Tan's i sex år men aldrig sett en orangutang på marken under alla dessa år. "Vår" hanne tog sig fram en bit på marken och klättrade sedan upp i ett träd, men han stannade på bara några meters höjd och satt där och betraktade oss som stod nere på marken bara några meter ifrån honom. Att se en levande, vild orangutang så här nära var helt enormt - något av det starkaste jag har upplevt. Han var så stor! Så mäktig! Han är inte hög, kanske 120 cm över marken, men armarna har en räckvidd på ungefär 250 cm och han är fyra gånger starkare än en människa. Hannen satt där i trädet medan våra kameror smattrade och när han helt plötsligt började ruska i trädet tog vi respektfullt ett steg bakåt. Skulle han få för sig att attackera oss hade vi varit chanslösa. Till slut bestämde sig orangutangen för att vi hade fått se nog och han drog sig undan.

På vägen tillbaka till lägret berättade Lan för oss hur unikt det här var.
"Om ni får se samma orangutang på samma ställe en gång till så ska ni får 500 ringit av mig", sa han. Och tro det eller ej - nästa morgon, på morgonsafarin på floden, såg vi otroligt nog samma orangutang på samma ställe. Lan trodde knappt sina öron när vi berättade det, men han slapp betala. På vägen tillbaka till byn fick vi se ännu en orangutanghanne högt uppe i ett träd. Den här hannen var ännu större än den förra, och han satt helt stilla i trädet och tittade på oss små människor nere på floden. Vi fick verkligen uppleva mer än vi hade vågat hoppas på i Sukau, och jag skulle gärna åka tillbaka en gång till.

2007-03-28

Sepilok
Väl tillbaka i Sandakan hoppade vi på l0kalbussen för att åka vidare ut till Sepilok. Sepilok är ett så kallat orangutang sanctuary där orangutanger rehabiliteras för att kunna återvända till vildmarken. Det kan handla om ungar som har förlorat sin mamma eller orangutanger som har blivit skadade på något sätt och inte klarar sig själva. Turister är välkomna dit på vissa tider och höjdpunkterna är att se orangutangerna bli matade med bananer och annan frukt.

Bussturen ut till Sepilok var svettig och lång men efter många om och men var vi framme vid vårt hotell, Sepilok Jungle Resort. Anläggningen var stor och fin, med en prunknande trädgård med broar och dammar överallt. Min favorit på hotellet var den pyttelilla, oerhört söta ekorrunge som bodde i en låda vid restaurangen och matades med välling och frukt. Jag hade lätt kunnat ta med den hem!

Aporna fanns bara en kort promenad bort och vi tillbringade större delen av eftermiddagen i parken. Det var varmt, varmt, varmt - till och med när vi stod helt stilla rann svetten i floder. Själva matningen var lite av en besvikelse faktiskt. Fullt med turister med kameror som stod på en plattform och väntade och det gick ett sus genom folket när ett av de uppspända repen började röra sig - en orangutang var på väg! Men sedan hände inte så mycket mer. Kanske tre orangutanger kom svingande genom träden för att äta av bananerna som djurskötarna delade ut. De var vackra och roliga att titta på, men desto mer underhållande var den flock av makaki-apor som dök upp för att rensa bordet när orangutangerna hade ätit klart och nästan alla turister gått därifrån.

Makakerna var totalt orädda för människor, de satt och åt och lekte och umgicks mitt ibland oss och vi fick en del riktigt bra bilder på dem eftersom vi kom så nära. UP kom i riktig närkontakt med en apa som klättrade upp på honom och det var dagens mest spännande händelse. Vi gick tillbaka till parken även nästa dag och då kom några fler orangutanger till matningen. En hane och en hona vägrade släppa taget om varandra, de höll varandra i handen hela tiden vilket var riktigt rörande att se. Makakerna var ännu fräckare den här gången och kom fram redan innan orangutangerna hade ätit färdigt. De stal mat och for runt och lekte till åskådarnas förtjusning.

2007-03-27

Selingan
Efter en natt i Sandakan och diverse krångel med busstransporter som inte fungerade som de skulle kom vi äntligen iväg med båten ut till Selingan, eller Turtle Island som den också kallas. Båtfärden gick längs en slingrig flod innan vi kom ut på öppet hav. Vi gjorde ett lunchstopp på den idylliska Libaran Island innan vi äntligen kom fram till Selingan. Här hade vi en riktigt slapp eftermiddag med sol, bad och snorkling. Vattnet var så varmt som i ett badkar och stranden perfekt, med sand och palmer, så där ljuvligt skönt som det ju nästan aldrig är i verkligheten. Vi satt på stranden och såg på solnedgången och det kändes som att vara i paradiset.

Efter middagen var det dags att vänta in sköldpaddorna. Selingan är känt för att jättestora havssköldpaddor, så kallade green turtles och hawksbill turtles, kommer dit för att lägga ägg. Äggen tas om hand i kläckerier på ön och allt övervakas mycket noga av personalen. Sköldpaddorna kommer först när det är mörkt men vi behövde lyckligtvis inte vänta mer än någon timme innan en ranger ropade på oss.

"Turtle time!" ropade han, och vi satte av för att hinna se sköldpaddshonan. Hon var enorm! Guiden mätte hennes skal och kom fram till att bara skalet var 102 cm långt och 96 cm brett. Under tiden hon la äggen var hon till synes helt omedveten om oss som stod runt omkring och såg på i andäktig tystnad. Det var en stor känsla att se henne, som att få se naturens ursprung nästan, denna enorma varelse och hennes avkomma. Vi hörde en annan stor sköldpadda gräva i sanden några meter bort men det var för mörkt för att vi skulle se henne ordentligt, vi bara anade att hon var där.

Efter att ha fått se sköldpaddhonan lägga sina ägg fick vi vara med och släppa ut 85 alldeles nykläckta sköldpaddungar i havet. De var bara några centimeter stora och så otroligt söta där de kavade sig fram genom sanden, ner till havet. Jag och UP döpte en av dem till TU. Jag kan föreställa mig TU som plaskar fram i havet - det är en glad tanke!

Mycket sömn blev det inte den natten. Vi gick upp tidigt för att se soluppgången och det var en väldigt skön början på dagen, att sitta på stranden och se ljuset komma tillbaka. När vi skulle ge oss iväg med båten stötte vi på en sköldpaddhona som var på väg tillbaka ner i havet och fick alltså förmånen att se en av dem i dagsljus. Hon var så stor! Hon rörde sig tungt och klumpigt på land men så fort hon kom ner i vattnet blev hon smidig och vacker. Det var mäktigt att se.

2007-03-26

Sandakan
Från Poring tog vi taxi till Ranau och sedan vidare med bussen ut till Sandakan som ligger på Sabahs östkust. Sandakan är något mindre än Kota Kinabalu men inte på långa vägar lika trevlig. Staden kändes fattig, ruffig och otrygg, kanske på grund av närheten till Filippinerna och alla fattiga invandrare som kommer till Sandakan därifrån. Vi promenerade runt lite i stan och hittade oasen English Tea House uppe på höjden med utsikt över hela stan. Där tillbringade vi eftermiddagen med att dricka English afternoon tea med scones och muffins och gick sedan vidare och fick se presidentens lyxiga villa bara några hus nedåt gatan.

På kvällen drog vi oss nedåt hamnen, tittade på marknaden och åt en märklig middag på en fiskrestaurang vi fått rekommenderad. Det var en lustig middag, vi var de enda gästerna i en enorm lokal och vi hade därmed säkert tio servitörer som passade upp enbart på oss två. Vi ville ha vin till maten och fick restaurangens enda flaska vitt vin, som var sött och inte speciellt väl lämpat till maten, men ändå...

Lite senare blev det uppståndelse på restaurangen när Sabahs president med fru och stort sällskap dök upp och satte sig vid ett stort bord mitt i salen. De flesta av servitörerna ägnade sig i stället åt presidentsällskapet och självaste restaurangägaren var där och serverade personligen presidenten och presidentskan. Lite komiskt var det faktiskt!

Jag måste också skriva en rad om hotellägaren på det enkla hotellet där vi tillbringade natten. Vi hade läst om honom i alla resenärers bibel Lonely Planet och allt som stod där stämde. Han har tidigare ägt en videobutik och i receptionen fanns ett filmbibliotek med hundratals filmer som man fick låna gratis. Filmerna var kategoriserade enligt konstens alla regler: "Distaster movies", "Chinese romantic comedy", "Arnold Schwarzenegger movies", "War movies"... Min favorit var "Giant animal movies" - den skrattade vi gott åt.

2007-03-24 - 2007-03-25

Poring
Efter att vi besegrat berget reste vi vidare till Poring. Poring ligger inte långt från Kinabalu Park och det är en liten by mitt ute i ingenting där vägen slutar. Poring är känt för sina varma källor där japanerna under andra världskriget anlade ett utomhus-spa med badkar för att kunna njuta av det varma, välgörande vattnet. Jag och UP tänkte att det kunde bli lagom för att vila våra trötta och värkande kroppar efter bergsbestigningen.

I Poring fick vi vår enda sovmorgon under hela resan, den enda dagen när vi inte ställde klockan, inte var tvungna att gå upp tidigt eller hade en tid att passa. Här finns riktigt gammal djungel, primärskog som det kallas, och det är skog som aldrig har avverkats utan som har funnits i alla tider vilket märktes på de ofattbart höga träden. De såg ut att ha vuxit där i flera hundra år. Vi hade en slapp dag som ändå innehöll en hel del aktiviteter. Vi promenerade runt och tittade på den botaniska trädgården och på "djurparken" som är en enorm inhägnad del av djungeln där apor, hjortar, påfåglar och andra djur rör sig fritt bland besökarna. Vi träffade på en hel familj av makaki-apor och hörde en orangutang som vi visste skulle finnas där.

På eftermiddagen blev det mer djungelvandring då vi tog oss en bra bit in i djungeln för att prova på canopy-walking. Canopies är hängbroar som är byggda 40 meter upp i luften i de enorma, gamla träden. Broarna gungade betänkligt för varje steg vi tog men det var ett väldigt bra sätt att få se djungeln från ovan. Jag fokuserade på utsikten och försökte att inte titta ner på marken som skymtade väldigt långt under våra fötter. Dagen avslutades med välgörande bad, bot mot träningsvärk och ömmande knäleder.

2007-03-22 - 2007-03-23

Mount Kinabalu
Mount Kinabalu var vår största utmaning på resan. Mount Kinabalu är 4 095 meter högt och det högsta berget mellan Himalaya och Papua Nya Guinea och mitt största mål med resan var att nå toppen av berget. Vi förhandlade oss till att låta en taxichaufför köra oss de knappt tio milen till Kinabalu Park som vi skulle utgå från och under turen fick vi se mycket av Sabahs landskap - bergigt och mycket mer kuperat än jag hade väntat mig. Kinabalu Park föll mig i smaken direkt och jag hade gärna tillbringat mer tid där. Parken ligger på 1 700 meters höjd så luften var sval och skön - som svensk sommar ungefär. Det var lugnt och tyst och väldigt vackert och här fick vi får första bild av berget. Det var så högt och såg så brant ut att jag inte för mitt liv kunde förstå hur vi skulle kunna ta oss dit.

Efter en natt i parken var det dags att börja bestigningen. Vi delades in i en grupp med fyra malaysiska män och en guide som berättade att han hade varit på toppen av berget ungefär 100 gånger. Och så var det bara att börja gå, uppför, uppför, uppför. Det var inte någon "walk in the park" direkt utan tuff vandring från första stund, ibland över stock och sten, ibland uppför ojämnt uthuggna trappsteg i berget som kunde vara uppåt en halv meter höga. Titt som tätt under vandringen blev vi passerade av guider och bärare som skuttade uppför berget som bergsgetter, hela tiden i samma höga tempo, trots att de bar enorma packningar på ryggen. Dessa män och kvinnor är förmodligen de mest vältränade människor jag har sett och jag kan lova att de aldrig har satt sin fot i ett gym.

Jag var orolig för att inte vara i tillräckligt bra form för att klara den långa klättringen uppåt, men under vandringen fick både jag och UP se att vi trots allt faktiskt var hyfsat vältränade. Vi lämnade resten av gruppen långt bakom oss när vi knegade oss uppåt. Vid en av rastplatserna drog UP fram en påse godisbilar! Jag blev så glad - svenskt godis har sällan smakat så gott.

Vid knappt 3 000 meters höjd började både jag och UP att känna av höjden. Det var som att bli berusad nästan. Vi blev lätt yra i huvudet, hade inte riktigt koll på oss själva och fick dra ner tempot alltmer för att inte säcka ihop alldeles. Djungeln ersattes med allt mindre vegetation och när vi efter sex timmars vandring kom fram till Laban Rata där vi skulle sova på 3 300 meters höjd var berget nästan helt kalt. Vi fick se bergstoppen på riktigt och vägen dit var så brant att uppgiften nästan kändes oss övermäktig. Temperaturen låg på ungefär +10 C och det var rått och fuktigt i luften.

Laban Rata var till bredden fyllt av klättrare - totalt ungefär 140 personer skulle övernatta där innan toppbestigningen. Jag hade huvudvärk och mådde illa men lyckades peta i mig lite soppa innan vi gick och la oss tidigt. Vädret hade varit ganska bra hela dagen men framåt kvällen började det regna allt mer. Jag lyckades inte somna trots att jag var helt utmattad utan låg och lyssnade på regnet och ljuden från alla andra människor.

Redan kl. 01.45 ringde klockan och det var dags att gå upp, äta något lätt och göra oss klara för att börja toppbestigningen. Ungefär 130 personer gav sig ut den natten och förhållandena var de sämsta tänkbara. Det hällregnade, blåste och var beckmörkt ute. Vi hade pannlampor att lysa oss med och de gav ett svagt ljus på några meter men trots lamporna var det väldigt svårt att se var vi skulle sätta fötterna. Från början gick alla mer eller mindre samlat men efter ett tag splittrades grupperna, somliga gick fortare och andra långsammare. Övernattningen vid Laban Rata hade gett resultat och vi kände inte längre så mycket av höjden, men redan från början insåg vi ändå att den sista biten upp till bergstoppen skulle bli den tuffaste. Stigningen blev allt brantare och regnet gjorde att forsar och vattenfall bildades överallt på berget - vattenfall som vi skulle ta oss uppför med hjälp av rep, eller forsar som vi fick vada över.

Vi prickades av vid kontrollstationen vid Sayat Sayat, detta för att guiderna skulle ha koll på hur många som skulle gå upp till toppen och hur många som kom tillbaka ner. Vi tog en kort paus där och sedan fortsatte vi vandringen. Ett vitt rep var utspänt längs marken för att visa vägen och ibland fick vi dra oss fram med hjälp av repet, ibland räckte det att bara ha det som vägledning för att inte gå vilse i beckmörkret. Raden av klättrare tunnades ut allt mer och stundtals var jag och UP helt ensamma i mörkret. Temperaturen sjönk, vinden och regnet tilltog och vi var enormt tacksamma över våra investeringar - bra underställ, vindtäta kläder, fleecetröjor, regnställ, vandrarkängor och vandrarstrumpor som gjorde att vi trots allt höll oss torra. Den enda missen var att jag inte hade ordentliga vattentäta handskar - mina fingervantar blev dyblöta och iskalla och när vi nästan var framme vid toppen av berget var mina fingrar så kalla att jag knappt kunde röra fingrarna. Jag bytte till skinnhandskar som även de blev dyngsura, men de höll mig åtminstone varm en liten stund, den sista tuffa biten upp till toppen av berget.

Ett tiotal malayer hann till toppen av berget före oss och utav dem såg jag bara en kvinna förutom mig. Att nå toppen av Mount Kinabalu var obeskrivligt! Vi stod på toppen lagom till kl. 06.00 när regnet lättade och solen började anas genom molnen. Någon utsikt över Sabah blev det inte, men det gjorde ingenting - vi hade klarat det! Vi hade nått toppen!

Vi tillbringade ungefär en halvtimme på toppen av berget och började sedan ta oss ner medan det ljusnade och regnet avtog allt mer. Det var först på nervägen som vi fick se berget i dagsljus och landskapet var verkligen otroligt. Vilka bergsformationer, det såg ut att komma från en helt annan värld. Vi såg dalen, Laban Rata och Kinabalu Park skymta mellan molnen långt, långt nedanför oss och insåg vilken bestigning vi hade genomfört. Vissa partier var så branta och svåra att ta sig förbi att vi knappt kunde förstå hur vi hade lyckats ta oss upp där, i hällregn och beckmörker dessutom. Det var svårt nog att ta sig ner när det var ljust och uppehåll.

Det enda vi tyckte var konstigt var att berget var så tomt på folk - förutom de personer vi mötte på toppen såg vi inte till en människa. Men halvvägs ner till Laban Rata mötte vi vår guide som berättade att det dåliga vädret hade gjort att guiderna hade tvingats stoppa alla som kommit till Sayat Sayat efter oss. De hade bedömt att det var alltför svåra förhållanden för att en toppbestigning skulle vara möjlig, men det visste ju inte jag och UP utan vi bara fortsatte gå. Knappt 15% av alla som gjorde ett toppförsök den natten hade lyckats, och med tanke på det var jag och UP extra glada och stolta över att vi tillhörde den lilla kretsen.

Två timmar senare var vi tillbaka i Laban Rata för att äta frukost. UP överraskade mig ännu en gång när han drog fram en miniflaska champagne som vi skålade i för att fira att vi hade klarat att nå toppen. När vi började gå tillbaka ner mot Kinabalu Park började det regna igen och större delen av vandringen nerför berget var mer eller mindre som att vandra genom en fors, bara vatten överallt. Efter fyra timmar var vi nere i parken, utmattade men lyckliga.

2007-03-19 - 2007-03-21

Kota Kinabalu
Vilken resa vi har gjort! Så mycket vi har upplevt - jag vet knappt var jag ska börja berätta om allt. Det har varit ett äventyr, mer än jag någonsin hade kunnat ana.

Sabahs huvudstad Kota Kinabalu var det första vi såg av Borneo. Det är en halvstor och förvånansvärt trevlig stad. Vi tillbringade tre nätter här och lärde känna en hel del personer på kvällarna vid strandpromenaden. Dagarna tillbringade vi med att utforska öarna strax utanför kusten. Manukan är den största ön, men jag tyckte att både Sapi och Mamutik var vackrare. Vi blev uppraggade av en turistbyrå som ville ha oss som testpersoner och betalade våra utflykter till öarna i deras regi, så det blev en bra början på resan att få göra lite gratisaktiviteter. På Mamutik provade vi para-sailing, att åka fallskärm efter en motorbåt. Det var läskigare än jag trott men väldigt roligt och UP var alldeles euforisk av lycka. Jag tror aldrig jag har sett honom så lycklig som då!