2007-03-29 - 2007-03-31

Sukau
Vi blev upphämtade på Sepilok för vidare resa längre söderut, in i djungeln i Sukau. När vi skulle betala för oss insåg vi ännu en gång att vi inte är i Sverige nu. Det gick inte att betala med kort och priset vi hade fått hade plötsligt ändrats så när vi väl lyckats att med nöd och näppe skrapa ihop tillräckligt mycket kontanter för vår vistelse hade vi bara 7 ringit kvar - ungefär 14 kronor - att leva på i tre dagar. Efter en del dealande lyckades UP växla in sina sista svenska kronor mot Euro från av ett spanskt par, och vi övertalade den malaysiska personalen att ta emot våra Euro och ge oss lite fler ringit i utbyte i stället.

Resan till Sukau gick först med minibuss och sedan i öppen båt på Sungai Kinabatangan, Kinabatangan-floden. Det regnade en del och vi blev dyngsura förstås, men när regnet väl höll upp fick vi en fin flodtur där vi såg näsapor, makaker och en hel massa vackra fåglar.

Väl framme hos Uncle Tan, campen där vi skulle bo, var det bara att ge upp alla försök att hålla sig ren. Regnperioden hade nyligen slutat och det var lera och gyttja överallt. Lägret var minst sagt enkelt. Vi bodde tillsammans med den spanska paret och en amerikansk tjej i en hydda byggd på pålar på marken. Den hade tak och brädgolv, men i stället för dörr var det ett hönsnät och övre delen av väggarna bestod inte av fönster - utan av mer hönsnät. Inredningen utgjordes av madrasser på golvet med ett myggnät som man drog över. Fäll ner myggnätet - klart!

Uncle Tan's är ett ställe som inte liknar något annat. Det är enkelt och spartanskt, men med mycket hjärta och mycket humor. Alla som jobbar som guider är unga killar och de har lika roligt med varandra som med gästerna. En kväll fick vi höra en av de malaysiska guiderna, Lan, sjunga Små grodorna som han ackompanjerade på gitarr. Maten var överraskande bra med en rejäl malaysisk buffé tre gånger om dagen, men det gällde att vara snabb och ha ögonen med sig för rätt som det var kunde en flock makaker dyka upp och stjäla maten mitt framför näsan på oss. Att man även måste vara noga med att låsa dörren till hyddan fick vi erfara en dag när vi kom tillbaka från en djungelvandring och Kate, amerikanskan, hade glömt att regla dörren ordentligt. Makakerna hade tagit sig in i hyddan och haft roligt med att rota igenom alla våra saker. Smutskläder och necessär-innehåll låg spridda överallt...

Till Unlce Tan åker man inte för att få en lyxig och bekväm tillvaro, men det är helt rätt ställe att åka till om man verkligen vill uppleva djungel, djur och vildmark på riktigt. Under våra tre dagar hann vi med ett antal safari-turer på floden och vandringar i djungeln. Vi har sett mängder av vackra, exotiska fåglar - de mest spännande var hornbill, hornfåglar med sina stora, karaktäristiska näbbar, och kungsfiskare i olika storlekar. De är så färgrika och vackra att de nästan ser overkliga ut.

På en kvällsvandring i djungeln - när jag fick nöjet att bada i leran - lyckades vår guide hitta skorpion, tarantella-spindel och en hel del annat. En morgon ropade en av killarna i campen åt oss att en spottkobra slingrade sig rakt under vår hydda. De är kolsvarta och kan spotta två meter. Blir man biten har man ungefär 20-30 minuter kvar att leva. En familj med stora vildsvin, bearded pigs, kom dagligen på besök i lägret. På våra safariturer har vi sett mängder av makaker och näsapor. Vi har sett krokodiler och tre gånger hade vi den otroliga turen att få se två olika vilda orantutanghannar. De är extremt sällsynta, i den delen av Sukau där vi befann oss finns bara ett fåtal stora hannar och de brukar vanligtvis inte synas till mer än 3-4 gånger per år. Men vi fick alltså se dem tre gånger.

Vår första orangutanghanne såg vi under en morgonsafari på floden. En annan av båtarna hade lagt till vid stranden och Lan, guiden, kom springande ner och ropade åt oss att komma fort. Vi klättrade i land och fick se en enorm hanne sittande högt uppe i ett träd. Han åt frukt och spottade ner skalen på oss. Vi stod länge nere på marken och tittade och väntade medan hannen åt och Lan berättade för oss om orangutanger och hur de lever.

Borneo är enormt skövlat - utav alla stora regnskogar finns idag knappt något kvar och den skog som inte har skövlats ligger i små fickor som det är omöjligt för vilda djur att ta sig emellan. Regnskogarna har ersatts av palmplantager där man framställer palmolja och mycket mer, till gagn för människorna men för djuren är det förödande. Orangutangerna är hårt drabbade, både av skövlingen och av tjuvjakt och jag kan inte låta bli att tänka att våra barn kanske inte får möjlighet att uppleva vilda orangutanger så som vi nu har gjort. Olika organisationer har gjort ett enormt arbete med att öppna ögonen på folket och visa hur mycket det är värt att bevara naturen och de vilda djur som finns kvar, och sakta men säkert har opinionen börjat vända. Människorna har insett hur mycket de kan tjäna på eko-turism - en levande orangutang är värd mycket mer än en död.

Allt det här berättade Lan för oss medan vi betraktade orangutanghannen uppe i trädet, men han avbröt sig hastigt när orangutangen började röra sig nedför trädet i stora, svingande rörelser. Nu blev det fart även på oss. Vi följde orangutangen nere på marken, Lan manade på oss för att vi skulle hinna med och när orangutangen plötsligt kom ner på marken och började ta sig fram på alla fyra sprang vi efter bara några meter bakom. Att se en orangutang på marken är extremt ovanligt. En av våra guider berättade att han har varit på Uncle Tan's i sex år men aldrig sett en orangutang på marken under alla dessa år. "Vår" hanne tog sig fram en bit på marken och klättrade sedan upp i ett träd, men han stannade på bara några meters höjd och satt där och betraktade oss som stod nere på marken bara några meter ifrån honom. Att se en levande, vild orangutang så här nära var helt enormt - något av det starkaste jag har upplevt. Han var så stor! Så mäktig! Han är inte hög, kanske 120 cm över marken, men armarna har en räckvidd på ungefär 250 cm och han är fyra gånger starkare än en människa. Hannen satt där i trädet medan våra kameror smattrade och när han helt plötsligt började ruska i trädet tog vi respektfullt ett steg bakåt. Skulle han få för sig att attackera oss hade vi varit chanslösa. Till slut bestämde sig orangutangen för att vi hade fått se nog och han drog sig undan.

På vägen tillbaka till lägret berättade Lan för oss hur unikt det här var.
"Om ni får se samma orangutang på samma ställe en gång till så ska ni får 500 ringit av mig", sa han. Och tro det eller ej - nästa morgon, på morgonsafarin på floden, såg vi otroligt nog samma orangutang på samma ställe. Lan trodde knappt sina öron när vi berättade det, men han slapp betala. På vägen tillbaka till byn fick vi se ännu en orangutanghanne högt uppe i ett träd. Den här hannen var ännu större än den förra, och han satt helt stilla i trädet och tittade på oss små människor nere på floden. Vi fick verkligen uppleva mer än vi hade vågat hoppas på i Sukau, och jag skulle gärna åka tillbaka en gång till.