2007-03-22 - 2007-03-23

Mount Kinabalu
Mount Kinabalu var vår största utmaning på resan. Mount Kinabalu är 4 095 meter högt och det högsta berget mellan Himalaya och Papua Nya Guinea och mitt största mål med resan var att nå toppen av berget. Vi förhandlade oss till att låta en taxichaufför köra oss de knappt tio milen till Kinabalu Park som vi skulle utgå från och under turen fick vi se mycket av Sabahs landskap - bergigt och mycket mer kuperat än jag hade väntat mig. Kinabalu Park föll mig i smaken direkt och jag hade gärna tillbringat mer tid där. Parken ligger på 1 700 meters höjd så luften var sval och skön - som svensk sommar ungefär. Det var lugnt och tyst och väldigt vackert och här fick vi får första bild av berget. Det var så högt och såg så brant ut att jag inte för mitt liv kunde förstå hur vi skulle kunna ta oss dit.

Efter en natt i parken var det dags att börja bestigningen. Vi delades in i en grupp med fyra malaysiska män och en guide som berättade att han hade varit på toppen av berget ungefär 100 gånger. Och så var det bara att börja gå, uppför, uppför, uppför. Det var inte någon "walk in the park" direkt utan tuff vandring från första stund, ibland över stock och sten, ibland uppför ojämnt uthuggna trappsteg i berget som kunde vara uppåt en halv meter höga. Titt som tätt under vandringen blev vi passerade av guider och bärare som skuttade uppför berget som bergsgetter, hela tiden i samma höga tempo, trots att de bar enorma packningar på ryggen. Dessa män och kvinnor är förmodligen de mest vältränade människor jag har sett och jag kan lova att de aldrig har satt sin fot i ett gym.

Jag var orolig för att inte vara i tillräckligt bra form för att klara den långa klättringen uppåt, men under vandringen fick både jag och UP se att vi trots allt faktiskt var hyfsat vältränade. Vi lämnade resten av gruppen långt bakom oss när vi knegade oss uppåt. Vid en av rastplatserna drog UP fram en påse godisbilar! Jag blev så glad - svenskt godis har sällan smakat så gott.

Vid knappt 3 000 meters höjd började både jag och UP att känna av höjden. Det var som att bli berusad nästan. Vi blev lätt yra i huvudet, hade inte riktigt koll på oss själva och fick dra ner tempot alltmer för att inte säcka ihop alldeles. Djungeln ersattes med allt mindre vegetation och när vi efter sex timmars vandring kom fram till Laban Rata där vi skulle sova på 3 300 meters höjd var berget nästan helt kalt. Vi fick se bergstoppen på riktigt och vägen dit var så brant att uppgiften nästan kändes oss övermäktig. Temperaturen låg på ungefär +10 C och det var rått och fuktigt i luften.

Laban Rata var till bredden fyllt av klättrare - totalt ungefär 140 personer skulle övernatta där innan toppbestigningen. Jag hade huvudvärk och mådde illa men lyckades peta i mig lite soppa innan vi gick och la oss tidigt. Vädret hade varit ganska bra hela dagen men framåt kvällen började det regna allt mer. Jag lyckades inte somna trots att jag var helt utmattad utan låg och lyssnade på regnet och ljuden från alla andra människor.

Redan kl. 01.45 ringde klockan och det var dags att gå upp, äta något lätt och göra oss klara för att börja toppbestigningen. Ungefär 130 personer gav sig ut den natten och förhållandena var de sämsta tänkbara. Det hällregnade, blåste och var beckmörkt ute. Vi hade pannlampor att lysa oss med och de gav ett svagt ljus på några meter men trots lamporna var det väldigt svårt att se var vi skulle sätta fötterna. Från början gick alla mer eller mindre samlat men efter ett tag splittrades grupperna, somliga gick fortare och andra långsammare. Övernattningen vid Laban Rata hade gett resultat och vi kände inte längre så mycket av höjden, men redan från början insåg vi ändå att den sista biten upp till bergstoppen skulle bli den tuffaste. Stigningen blev allt brantare och regnet gjorde att forsar och vattenfall bildades överallt på berget - vattenfall som vi skulle ta oss uppför med hjälp av rep, eller forsar som vi fick vada över.

Vi prickades av vid kontrollstationen vid Sayat Sayat, detta för att guiderna skulle ha koll på hur många som skulle gå upp till toppen och hur många som kom tillbaka ner. Vi tog en kort paus där och sedan fortsatte vi vandringen. Ett vitt rep var utspänt längs marken för att visa vägen och ibland fick vi dra oss fram med hjälp av repet, ibland räckte det att bara ha det som vägledning för att inte gå vilse i beckmörkret. Raden av klättrare tunnades ut allt mer och stundtals var jag och UP helt ensamma i mörkret. Temperaturen sjönk, vinden och regnet tilltog och vi var enormt tacksamma över våra investeringar - bra underställ, vindtäta kläder, fleecetröjor, regnställ, vandrarkängor och vandrarstrumpor som gjorde att vi trots allt höll oss torra. Den enda missen var att jag inte hade ordentliga vattentäta handskar - mina fingervantar blev dyblöta och iskalla och när vi nästan var framme vid toppen av berget var mina fingrar så kalla att jag knappt kunde röra fingrarna. Jag bytte till skinnhandskar som även de blev dyngsura, men de höll mig åtminstone varm en liten stund, den sista tuffa biten upp till toppen av berget.

Ett tiotal malayer hann till toppen av berget före oss och utav dem såg jag bara en kvinna förutom mig. Att nå toppen av Mount Kinabalu var obeskrivligt! Vi stod på toppen lagom till kl. 06.00 när regnet lättade och solen började anas genom molnen. Någon utsikt över Sabah blev det inte, men det gjorde ingenting - vi hade klarat det! Vi hade nått toppen!

Vi tillbringade ungefär en halvtimme på toppen av berget och började sedan ta oss ner medan det ljusnade och regnet avtog allt mer. Det var först på nervägen som vi fick se berget i dagsljus och landskapet var verkligen otroligt. Vilka bergsformationer, det såg ut att komma från en helt annan värld. Vi såg dalen, Laban Rata och Kinabalu Park skymta mellan molnen långt, långt nedanför oss och insåg vilken bestigning vi hade genomfört. Vissa partier var så branta och svåra att ta sig förbi att vi knappt kunde förstå hur vi hade lyckats ta oss upp där, i hällregn och beckmörker dessutom. Det var svårt nog att ta sig ner när det var ljust och uppehåll.

Det enda vi tyckte var konstigt var att berget var så tomt på folk - förutom de personer vi mötte på toppen såg vi inte till en människa. Men halvvägs ner till Laban Rata mötte vi vår guide som berättade att det dåliga vädret hade gjort att guiderna hade tvingats stoppa alla som kommit till Sayat Sayat efter oss. De hade bedömt att det var alltför svåra förhållanden för att en toppbestigning skulle vara möjlig, men det visste ju inte jag och UP utan vi bara fortsatte gå. Knappt 15% av alla som gjorde ett toppförsök den natten hade lyckats, och med tanke på det var jag och UP extra glada och stolta över att vi tillhörde den lilla kretsen.

Två timmar senare var vi tillbaka i Laban Rata för att äta frukost. UP överraskade mig ännu en gång när han drog fram en miniflaska champagne som vi skålade i för att fira att vi hade klarat att nå toppen. När vi började gå tillbaka ner mot Kinabalu Park började det regna igen och större delen av vandringen nerför berget var mer eller mindre som att vandra genom en fors, bara vatten överallt. Efter fyra timmar var vi nere i parken, utmattade men lyckliga.