2011-09-19

Energitillförsel
Den här helgen har jag lagt mycket fokus på att tillföra energi till mig själv. Det har behövts: jag har varit ovanligt trött i största allmänhet, och dessutom har jag min eviga sjukdomsoro som ligger som en tung blöt filt över allting och gör att jag knappt förmår känna glädje över någonting överhuvudtaget nu. Alla pratar om graviditeten som "nio magiska, underbara månader" och själv känner jag mig mest bara gråtfärdig.

Om jag bara hade gjort undersökningen på bröstkliniken och fått ett positivt svar så hade nog ett ton lyft från mina axlar direkt. Men nu är jag inte där ännu, undersökningen är inte gjord, jag vet ännu inte vad som kommer fram då. När jag pratade med läkaren i telefon i somras frågade jag rent ut om det fanns någon som helst anledning till oro på grund av det besked jag fått, och hon svarade klart och tydligt "nej". Så varför kan jag inte tro på henne?? Jag blir verkligen galen på mig själv för det här.

Jag pratar mycked med U, och han är underbar - lyssnar, stödjer, peppar. Han gör mig så mycket lugnare och tryggare i livet. Vi har pratat om hur jag ska komma tillrätta med min oro, och jag är helt medveten om att mitt sätt att se på problemet är en stor del av själva problemet i sig. Vi pratar om kbt, och jag kan absolut se att det vore bra för mig - det eller något annat liknande. Samtidigt är tanken skrämmande. Jag är rädd att inte bli tagen på allvar, rädd att inte själv ta problemet på allvar när jag väl sitter där utan att jag kommer att tona ner och säga "det är inte så farligt egentligen". Jag är rädd att det inte ska hjälpa utan att jag bara ska misslyckas. Men jag måste absolut försöka med någonting, för just nu håller jag på att förstöra hela livet för mig själv, och det får jag helt enkelt inte fortsätta med.

I lördags hade vi en jättefin dag: soligt och varmt, riktig sensommar. Vi ägnade dagen åt hemmet, städade, fixade på balkongen, tog en lång skön promenad bort till Kristineberg och tillbaka. På kvällen hade vi fina PR på besök - hon som av en slump satt vid skrivbordet bredvid mitt när jag började på jobbet, och som idag är en av mina närmaste vänner. Hon har nyligen kommit tillbaka från Tanzania och det var jätteroligt att ses och höra hennes berättelse, efter att vi själva varit på samma platser som hon. PR hade med sig den första presenten till vårt blivande barn: en underbar liten mobil med afrikanska djur sydd i härliga mönstrade tyger. Jättefin!

Söndagen ägnade vi åt mer fix, fast den här gången var det bilen vi fokuserade på. Den håller på att rosta ihop, vilket är synd eftersom det i grund och botten är en bra bil. Men rosten måste åtgärdas, och vi för en hopplös kamp mot den kan man säga. Vår grundtanke har varit att behålla bilen så länge det går, eftersom vi bedömer att den räcker för oss storleksmässigt även om vi har barn. Men i söndags fick vi veta att det inte är möjligt, och anledningen är att det inte går att montera bort airbagen på passagerarsätet - det går alltså inte att sätta dit en bilbarnstol. Så var det med det, det blir att köpa ny bil med andra ord och till det kommer också större och dyrare garageplats och jag vet inte allt. Lagom kul men det är inte mycket vi kan göra åt det som läget är.

Efter biljobbet åkte vi en kort sväng till mina föräldrar, och det var helt klart helgens mest sorgliga och deprimerande stund. Att komma dit och se Majas grav och hennes saker är fruktansvärt för mig, det tar fram all sorg till ytan. Pappa förmår sig inte att ta bort några av Majas saker utan tycker det skulle vara som att utplåna precis allt, och det är synd att han bara ser henne i sakerna och inte som jag ser henne, i sin himmel, lycklig, där hon har det bra och gör massor av roliga saker. Det är synd också att mamma och pappa förstås står milsvitt ifrån varandra i den här frågan. Mamma vill ha bort allt, hon kan inte förstå pappa alls, lika lite som att han kan förstå henne.

Så fort vi kom innanför dörren frågade pappa om vi hade med oss blommor till Majas grav. Det hade vi förstås inte, och jag kände nästan anklagelsen i hans röst när han frågade. Sedan började han prata om hur svårt Maja hade haft det på slutet när hennes kropp inte orkade längre, och jag ville bara gråta. Det känns så sorgsamt allting, hela stämningen i huset gör mig ledsen, får mig att bara sjunka ihop och tappa all energi. Det är som att ingenting kan eller får förändras eller förbättras, utan allt ska vara som vanligt: samma fula gamla trasiga saker, ingenting får vara nytt eller fint eller vackert. Allt är bara uppgivet och deppigt. Jag nästan flydde därifrån och insåg än en gång hur otroligt mycket glädje Maja gav mig varje gång jag var där. För hennes skull gick det bra, men nu när hon är borta orkar jag inte med det längre.

Desto gladare blev jag bara en liten stund senare när vi var i mataffären, för vem träffade vi där om inte GA! Hon är en riktig glädjespridare för mig och jag berättade förstås för henne att jag ska ha barn bara några månader efter henne. Riktigt roligt att få prata om det med GA och vi kan se fram emot att vara lediga tillsammans vilket blir perfekt! Människor som GA behöver jag i livet - det gör vi nog alla.