2009-02-27

... trodde jag
Nu faller snön över Stockholm igen. Våren kom av sig. Det känns som att det händer mycket nu, många saker på gång, trots att det egentligen bara är vanlig vardag. Träning och jobb och hemmafix. Jag längtar till helgen - bara det att få vara ledig från jobbet, att förhoppningsvis bli klara med New York-bokningen och så i morgon kväll ska jag och UP gå med SS och HE och se Bounces senaste föreställning på Orionteatern. Det ska bli superkul verkligen, jag ser fram emot det massor! Jag hoppas på en helg utan huvudvärk och med mycket glädje därtill.

2009-02-26

Våren är på väg
Det ligger fortfarande mycket snö kvar på marken men trots det känns det att våren är på väg igen. Det är ljust när jag vaknar och ljust när jag går från jobbet och det är liksom en annan värme i luften på något sätt, mer mättad och inte så isande som tidigare. Det finns hopp om livet än så länge!

Träningen igår kändes bra. Jag gjorde mitt bästa och det får jag vara nöjd med. Även middagen blev god men annars är jag frustrerad över att vi ligger efter med så mycket hemma. Inredningen ska vi inte ens tala om - det ser hopplöst omatchat ut överallt men det är inte mycket att göra åt nu i vårt lite mer tillfälliga boende. Värre är det med allt annat - resor vi ska boka, planer som ska göras upp. Tiden går och vi hänger inte med i allt. Jag har massor av inspiration och tusen saker jag vill planera in, men trots det verkar det som att ingenting händer. Det är irriterande och det är bara vi själva som kan göra något åt det. Frågan är vad vi ska prioritera bort - jobbet? Träningen? Stunderna som ändå behövs, då när vi bara är - eller allt det vardagliga som måste göras hemma, tvätta, städa, laga mat.... Det finns alltid saker som är bråttom.

Jag har en ständig tanke, ett ständigt medvetande om knölarna som jag har känt nu igen. Det har hänt så många gånger så sannolikheten att det ska vara samma sak som det tidigare är ju stor. Men man kan inte veta. Jag har ju beställt tid och ska till läkaren på måndag och jag får väl helt enkelt inse att mer än så kan jag inte göra just nu. Att jag oroar mig dygnet runt kommer knappast att hjälpa mig framåt. Det är bara att vänta och se nu.

Bostadsmarknaden är fortfarande död. Vi hör mäklare säga att jo då, nu har det tagit fart igen, men det är inte sant. Visst, det kommer mycket folk på visningarna, men det beror nog till största delen på att det är så otroligt få bostäder till salu. Folk springer på allt som finns och då blir det ju många som går på visningarna. Vi får ge oss till tåls helt enkelt och njuta av att bo riktigt billigt under tiden.

2009-02-25

Redefinition
Igår kom den stora nyheten att kronprinsessan Victoria och Daniel har förlovat sig. Härligt att höra tycker jag, det är alltid underbart när två personer möter sin rätta - kungliga eller ej spelar ingen roll. Det blir nog ett fantastiskt bröllop att se fram emot, sådant är vi ju inte direkt bortskämda med i Sverige. Självklart får det mig också att börja tänka på min egen situation - jag är ju inte förlovad men skulle gärna vilja vara det. Kanske händer det någon dag. Jag vet bara att jag inte vågar driva på det som jag gjorde med RL för några år sedan - det blev ju inte bra och där vill jag inte hamna igen. Ska jag gifta mig igen så ska det vara för att min blivande man vill det lika mycket som jag!

Det blev träning igår - jätteskönt om än jobbigt med styrkepasset. Jag vet att jag är förhållandevis stark i kroppen och det är jag glad för. Jag har börjat lägga på lite tyngre vikter på benpressen nu igen men kör däremot helt utan vikter i utfallet. Där tänker jag att cykelträningen får göra sitt i stället. När det gäller överkroppen ser jag däremot inga övre gränser utan lägger på så tunga vikter som jag bara orkar. Muskler är snyggt!

Det känns som att jag är inne i en period nu när jag försöker hitta mig själv på något sätt. Jag är inne i en brytningsperiod när jag lämnar en del gammalt bakom mig och går framåt till något nytt i stället. Jag är mer kräsen än tidigare med vilka personer jag vill ha i mitt liv och jag väljer bort dem som inte får mig att må bra. Det kan orsaka vissa konflikter mellan mig och UP eftersom han inte alls känner som jag gör inför till exempel det gamla partygänget. Han vill fortfarande umgås med dem, men själv har jag tappat intresset helt. Det är helt enkelt inte den typen av umgänge jag söker efter nu.

Trots att jag har valt detta på många sätt så är det ändå något som gnager i mig, eftersom jag inte riktigt förstår situationen. KH har jag inte haft kontakt med sedan vi sågs på Gerdas i somras, då när hon sa åt mig att gå och prata med någon för att komma över mina känslor inför UP's alla egna resor och aktiviteter. Samma sak gäller för de flesta i gänget. De har bara försvunnit. Jag undrar om det är ännu ett fall av att jag alltid har varit den som har hört av mig - och när jag inte längre gör det så försvinner de direkt.

Sedan handlar det också om att jag i stort sett aldrig går ut nu. Jag känner att jag borde gå ut, bara för att träffa lite folk, men jag vill trots det inte gå ut för att träffa det gamla partygänget, Kroatienmänniskorna och alla runt dem. De personer som jag helst vill umgås med är inte dem man umgås med på krogen utan snarare hemma hos varandra. Många har små barn och deras livssituation har förändrats under de senaste åren. När det gäller Kroatiengänget och personerna runt dem så säger det här mig bara ännu tydligare att vi egentligen aldrig har haft något annat gemensamt än just att vi har gått ut tillsammans. Jag har ibland gjort försök att träffas på andra sätt, men det har inte slagit väl ut. Intresset har varit obefintligt. Alltså kan jag i princip dra slutsatsen att när jag inte längre går ut så har vi ingenting mer med varandra att göra. Det är lite sorgligt på sätt och vis, att vänskapen visade sig vara så ytlig, så obetydlig när allt kom omkring.

Jag funderar mycket på min stil också. Mode och kläder har alltid varit ett stort intresse hos mig - skulle jag välja en drömbransch att jobba i så skulle det nog bli modebranschen, kanske på marknadsavdelningen hos ett klädmärke eller något liknande. Jag har alltid köpt mycket kläder men på sista tiden är det som att jag aldrig blir nöjd. Jag behöver återuppfinna min stil på något sätt. Jag vill bli trendigare, vill hitta något eget, något som inte bara är H&M och annat i min normala prisklass. Jag vill bli mer modern och ny, inte alltid se ut som jag alltid har gjort. På jobbet går jag nästan alltid i kjol men trots det har jag innerst inne alltid sett mig själv som en typisk jeanstjej. Jag är ständigt på jakt efter de perfekta mörkblå jeansen, den perfekta svarta klänningen och den perfekta svarta kjolen. Svarta kläder har jag mängder av och det vill jag också förändra, börja välja mer färg och variation. Det är inte så lätt att lära gamla hundar sitta, men jag jobbar på med det också. Det finns mycket att göra i livet.

2009-02-24

Få det gjort
Idag ringde jag Sophiahemmet och bokade tid i alla fall. Jag funderade på att vänta och se eftersom det känns lite som att jag överreagerar - springer dit så fort det är något. Men sköterskan som jag pratade med tyckte det var lika bra, om inte annat så slipper jag ju fundera på det om det visar sig vara ofarligt. Om det skulle vara något så är det bättre att jag gör något åt det direkt än att jag väntar ut det. Jag tänker inte göra samma sak som min mormor, som valde att vänta och se, och som dog i bröstcancer när hon var 41 år gammal - bara några år äldre än jag är nu.

Budgivningen på den fantastiska lägenheten verkar gå trögt. Hittills har det bara kommit in ett enda bud och det är bara 50 000 kronor över utgångsbudet. Jag är lite skadeglad ändå - för att mäklaren pratade om att hon ville få igång en ordentlig budgivning och därför la utgångsbudet i nivå med ett riktigt lockpris. Så blir det knappt några bud alls. Det kan hon ha för sitt oärliga spel.

Annars är det vardag igen. Jag tränade inte igår utan gick en sväng med UP på stan för att leta slips - inte så lätt men ett köp blev det ändå. Typiskt nog fick jag migrän så det blev en kort tur och sedan en lugn hemmakväll efter det. Vi har börjat titta efter resor till New York i mars och faktiskt finns det biljetter till överkomliga priser. Vi har inte bokat ännu men vi ska, förhoppningsvis inom ett par dagar. Sedan återstår boende och allt annat. Men det ska ordna sig.

Vi har börjat fundera på sommarsemester också. Jag vill till Galapagos - det är en drömresa på många sätt och absolut något vi ska göra innan vi får barn, om vi nu får några. Jag har börjat förlika mig med tanken även om den är skrämmande och även om jag inte känner mig redo för det på långa vägar. Men jag antar att det inte är så mycket att fundera på utan bara att börja försöka, när allt kommer omkring.

2009-02-23

Lugn och känslostorm
Helgen har bjudit på alla möjliga känslor. Jag hör massor om cancer nuförtiden, artiklar i tidningarna, svarta rubriker och program på TV. Som ett brev på posten dök en knöl upp i ena bröstet i helgen och jag bröt ihop fullständigt, trodde det värsta direkt, eftersom allt har varit så påtagligt på sista tiden. Ska jag vara helt realistisk så kan det mycket möjligt röra sig om de vanliga körtlarna jag brukar få, de som dyker upp men som är ofarliga. Men jag vet ju inte. Jag ska försöka att inte gripas av panik utan att ge det lite tid och se om den försvinner av sig själv, som de brukar göra. Men jag vet ju inte ännu. Jag tänker att jag egentligen skulle kunna tänka mig att operera bort båda brösten nu på en gång, bara för att slippa oroa mig för det här, hela tiden, ständigt. Alltid är det något.

Jag var hos mina föräldrar och Maja på lördagen. C, Ø och SL var där också men jag var inte riktigt på humör ändå. Förutom dem har jag bara umgåtts med UP hela helgen. Vi har haft goda intentioner om att gå ut och träffa folk, men när det väl blivit dags har vi stannat hemma ändå, lagat goda middagar, sett filmer och tagit det lugnt. Det är så skönt att bara vara och vi har aldrig tråkigt tillsammans.

Igår var det visningsdags igen. Först såg vi ett hus i Danderyd, perfekt läge nära Edsviken och charmig naturtomt med skog och klippor. Huset var fint renoverat och i perfekt skick men planlösningen var inte särskilt bra - typiskt för gamla hus, antar jag - så vi lät det vara. Nästa visning var en fyra på Lilla Essingen. Jag hade egentligen inga jätteförväntningar på den, men faktum är att den var perfekt. Den hade allt - hade jag designat en bostad själv så hade jag nog gjort den precis så. Men självklart var det för bra för att vara sant. Vi tyckte att utgångsbudet var hyfsat även om det var ganska dyrt, men när vi frågade mäklaren sa hon rent ut att säljaren vill ha minst 800 000 kronor till. När jag ifrågasatte varför utgångsbudet var så lågt svarade hon rent ut att det bara var ett lockpris för att få dit många spekulanter. Jag blev tvärförbannad över det oärliga spelet som de kör med och vi enades direkt om att inte ens lägga något bud eftersom det är meningslöst. Jag vill inte lägga 5 miljoner för en fyra även om jag skulle kunna det. Det blir bara löjligt.

Snön har fallit tät över Stockholm och på söndagkvällen var det vitt och tyst ute. Jag tog en promenad i snön och njöt. Jag önskar mig all lycka i världen och hoppas att någon hör mig.

2009-02-23

Vissa saker kommer man aldrig över
I torsdags träffade jag PH och JP. JP har nyligen flyttat och jag och PH köpte med oss mat och åkte hem till henne för att se hur hon har det. Den nya lägenheten är underbar - med perfekt läge på Kungsholmen, gammal stil men väl renoverad, precis i hennes stil. Det är en sådan lägenhet som jag kan tänka mig att jag och UP hade velat bo i om vi hade valt innerstan. Det var roligt att träffa dem efter så lång tid och jag var på strålande humör när jag kom hem. Vissa personer är alltid rätt, på något sätt.

Vissa personer blir däremot aldrig rätt. Till dem hör fortfarande Kroatiengänget och alla som har med dem att göra. Vi fick ett förslag att ta en after work med US och gänget på fredagen och jag var egentligen på humör att gå ut och träffa folk, men när det väl blev aktuellt att träffa dem så backade jag ur ändå. Det tråkiga är att jag känner att jag hindrar UP från att träffa dem också, och det är så synd för det är ju inte det jag vill. Jag vill att han ska göra det som får honom att må bäst, och ibland blir det fel för mig och ibland blir det rätt.

Kroatien och allt som berör den tiden utgör för mig en av de värsta perioder jag någonsin har upplevt i något förhållande i mitt liv. Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma förbi det helt. UP vill fortsätta träffa dem för att inte tappa kontakten med dem, för att behålla de goda relationerna. Själv har jag i stort sett tappat intresset för hela det gänget och hela deras livsstil och ser egentligen ingen anledning att hänga kvar. Vi har fortfarande inte hittat ett förhållningssätt som fungerar för oss båda här. Det är lång väg kvar.

2009-02-23

Projektledning
Jag var på ännu en utmärkt kurs i förra veckan - grundkurs i projektledning, tre dagar. Jag gillar att gå på kurs - jag brukar säga att jag hoppas att jag aldrig blir så dum att jag inte längre vill lära mig något nytt. Den här kursen hade den stora fördelen att vi fick välja ut var sitt riktigt projekt att arbeta med och jag valde då mitt stora re-branding-projekt som jag kommer att jobba med under året. Det passade perfekt för mig att sitta tre dagar koncentrerat och jobba med bara det projektet och jag har redan nu kommit en bra bit på vägen när det gäller förberedelser och planering inför genomförandet. Dessutom kan jag nu lägga in i mitt CV att jag har lärt mig detta och att jag har papper på det. Mycket bra!

2009-02-17

Kämpa på
Jag är inne i en period nu när jag inte trivs med min kropp. Jag känner mig tjock, vet med mig att jag äter för mycket och för onyttigt. Min disciplin när det gäller sötsaker är obefintlig och ännu jobbigare blir det när jag ser pinnsmala människor med smala, snygga ben var jag än vänder mig. Jag har försökt göra förändringar redan nu - jag har till exempel nästan slutat äta pasta och ris. Jag tar aldrig bröd till lunchen. Men det finns fler saker att göra.

• Jag ska mäta mig varje vecka - lår, stuss och midja.
• Jag ska dra ner på sötsaker. Måste jag ha något så ska jag försöka hålla mig till mörk choklad som jag ändå tror är bättre än annat godis.
• Jag ska träna på SATS tre gånger per vecka.
• Jag och UP ska ta en rask promenad en timme minst en gång varje vecka.

Jag vill helst inte banta - däremot ska jag försöka äta mindre portioner generellt och tänka på att välja lågkalorialternativ med mindre kolhydrater när jag kan. Mitt mål är egentligen inte att gå ner i vikt utan bara att minska i omfång vore nog så fantastiskt för mig. Det får ta tid men jag ska kämpa med det, hela tiden.

2009-02-17

In i barnfållan
Det märks att jag och mina vänner är runt 35 år eller mer nu. Fler och fler får barn, fler och fler ger sig in i vuxenlivet på allvar. UP är ju hela nio år äldre än mig, 45 år, och jag tror att han är klart mer sugen på barn än jag är. Jag känner mig fortfarande inte redo för det och frågan är om jag någonsin kommer att göra det. Händer det verkligen? Vaknar man en morgon och bara känner att ja, nu är jag redo för att få barn? Tveksamt säger jag.

Jag pratade med PH igår och hon verkar definitivt vilja ha barn snart. Hon pratar om att förhoppningsvis får hon barn och att hon och hennes pojkvän måste börja försöka senast inom ett år eftersom det ju kan ta tid. Så har det alltså gått nu. Till och med mina egna gamla vänner börjar gå in in barnfållan. Är det bara jag som känner mig stressad över allt jag inte har gjort ännu? Är det bara jag som har tusen resor och upplevelser som jag inte har hunnit med, sånt som är i stort sett omöjligt att göra med barn? Jag tänker på att bestiga Kilimanjaro, att shoppa i New York, att vandra i Amazonas, att resa till Galapagos och Alaska, hyra bil och resa runt i Australien och New Zealand, resa runt i Sydafrika, åka på safari i Afrika, backpacka i Sydostasien igen.... allt det där som jag fortfarande inte har hunnit med, allt det där som jag inte vill göra med barn. Är det bara att acceptera att vissa saker kommer jag inte att kunna göra förrän jag blir äldre, när barnen är stora? Att det här med familjen måste komma före ändå, om den alls ska hända?

Barntanken stressar mig. Det skulle jag helst vilja vänta med i tio år till, om det hade varit fysiskt möjligt. Något som frustrerar mig åt andra hållet, för att det inte händer snart nog, är tanken på att gifta mig med UP. Jag längtar efter att bära hans ring på mitt finger, att visa hela världen att det är vi två för alltid. Vi är så säkra på det själva och jag vill göra det ännu mer säkert inför alla andra, bara vara stolt över allt det som vi har tillsammans, visa det för alla jag möter. Det längtar jag efter, men det jag har insett är att där kan jag inte stressa på UP. Han tar god tid på sig - lite väl god tid ibland. Men det är lika bra att låta honom vara, även om jag längtar.

2009-02-16

En underbar helg
Efter allt intensivt jobbande hela vintern unnade jag mig en välbehövlig semesterdag i fredags. Min plan var i princip bara att göra så lite som möjligt, och kanske också hinna få undan sånt som jag aldrig verkar få gjort annars. Alltså sov jag länge, åt god frukost och åkte sedan in till stan för min inbokade fotvård som jag fick i julklapp av mamma. Det var skönt och jag ska nog se till att göra det åtminstone någon gång per år i fortsättningen.

Efter fotvården gick jag en liten kort sväng på stan, men gick mest bara och frös och åkte snart hem igen. Hemma blev det en lugn stund i soffan och sedan lite städning och fixande innan UP kom hem från jobbet. Väl hemma lagade vi en underbart god middag och hade en skön kväll tillsammans.

På lördagen åkte vi iväg till Rånäs Slott som ligger någon mil utanför Rimbo. Det är en riktig håla om än vackert landskap, men för mig är det alltid lika fascinerande att se ett sånt ställe och inse att det finns människor som bor så hela tiden, året om. Jag skulle aldrig klara det tror jag, även om det nog kan vara idylliskt ibland. Rånäs Slott ligger vackert vid en sjö. Det är väl renoverat, charmigt och vackert och inbjudande. Vi fick bo i den gamla trädgårdsmästarvillan som tydligen har anor från 1300-talet redan.

På slottet njöt vi i fulla drag - afternoon tea först, med flera sorters ostar och andra pålätt, kex, croissanter och scones, flera sorters marmelad, kladdkaka, flera tårtor och godis och jag vet inte allt. Vi åt oss mer än mätta och det var skönt att ta en promenad i solen efter det. Vi hann även med en stund i det lysande vita energirummet och en stund i bubbelpoolen vid vattnet innan middagen. Middagen bestod av fem ljuvliga rätter med mycket vin till och vi åt och njöt och hade riktigt roligt tillsammans, som vanligt. Även frukosten var fantastisk - nybakt bröd, fil med goda flingor och färska blåbär och hallon. Bättre blir det inte! Trots all god mat var vi ganska sega båda två men vi tog ändå en tur bort till Uppsala och gick en sväng där innan vi åkte hem igen. En helt enkelt underbar helg för oss två.

2009-02-11

Jobbresa till Zürich
Söndagen blev inte särskilt produktiv. Jag packade och fixade och vi hann med en kort promenad innan det var dags för mig att ta flygbussen ut till Arlanda. Jag gillar inte tanken att lägga en söndag på en tjänsteresa, men nu blev det som det blev ändå. Flygresan till Zürich gick bra. Jag tog en taxi till hotellet och begav mig sedan direkt till restaurangen där jag hade stämt träff med kollegorna från Schweiz, Holland och Frankrike. Vi åt en underbart god thailändsk middag och det var trevligt att få prata med dem och lära känna dem lite bättre.

Måndagen och tisdagen har varit sprängfyllda av information. Det har varit givande på många sätt - jag har lärt känna nya trevliga kollegor från USA, Schweiz, England, Holland, Frankrike, Italien och Spanien. Jag har fått massor av nya kunskaper om vårt nya varumärke, profilen och vad som ska göras inför framtiden. Jag har ätit massor av god mat. Jag har fått en bättre bild av våra nya ägare, hur de jobbar och vilka de är, så resan har varit bra på många sätt.

Rent privat kan jag däremot inte säga att det har varit så bra. Zürich överraskade mig som en ful och totalt ocharmig stad, förvisso med fint läge vid en stor sjö och med bergen inom synhåll, men förutom det fanns det inte mycket positivt som jag kunde upptäcka. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo där. Sedan är det det gamla eländet med UP's förflutna som i högsta grad lever i just Zürich. Hans tidigare flickvän bor där, hon som är som en sagoprinsessa som det inte finns några fel eller nackdelar hos. Bara det får mig också att ogilla staden - jag ser för mig hur han och hon går där och är kära och lyckliga och romantiska. Jag kan inte hantera den bilden, kan inte få den att försvinna. Det är de gamla spökena igen.

2009-02-11

Familjemöte
Lördag förmiddag blev stressig. Både jag och UP var retliga och stressade runt, städade, handlade, lagade mat och plockade undan kaoset inför att mina föräldrar och hans mamma skulle komma på lunch och träffas för första gången. Lyckligtvis gick det bra. Maten var god och samtalet flöt på bra hela tiden. Jag tror inte att våra föräldrar kommer att bli bästa kompisar, men de kommer i alla fall väl överens och det känns skönt inför framtiden. Nu är det gjort. Familjerna har officiellt träffats.

Efter att alla åkt iväg tog jag och UP en lång, skön promenad runt bland villorna. På kvällen blev det god middag och goda drinkar i soffan - en typiskt lugn lördag.

2009-02-06

Revolutionary Road
Jag och UP blev bjudna på gratisbio igår, Revolutionary Road som jag faktiskt redan hade funderat på att se. Jag är generellt väldigt dålig på att gå på bio men nu finns det en hel del filmer som jag vill se så jag hoppas att jag kan komma iväg på ett par åtminstone.

Revolutionary Road var väldigt välspelad, särskilt Leonardo DiCaprio imponerade på mig trots att det är Kate Winslet som har fått nomineringar och priser. Hon var bra som alltid men det kändes som att hon spelade teater på ett annat sätt än Leonardo. Han brukar också vara mycket bra och den här filmen var inget undantag. Själva historien var annars extremt deprimerande - det glada amerikanska 50-talet är förbytt mot ett becksvart förortshelvete, alla mår dåligt och det enda man säkert vet är att hela livet är en enda lång hopplös tomhet. Filmen är bra om än inte särskilt upplyftande.

Hemma tar vi oss framåt en liten bit varje dag. Igår köpte jag ett sängöverkast. Jag sprang runt och letade på lunchen och hittade till slut ett som var bäst hittills, ett enkelt vitt med infällda blommönster från NK. Det är nog kanske första gången jag handlar någonting i den affären men så kan det gå.

Idag jobbar jag hemma, välbehövligt dels eftersom hela förra helgen gick till jobbet och även med tanke på att jag flyger ner till Zürich redan på söndag eftermiddag. UP ska ut på grabbträff i kväll och själv tänkte jag ägna mig åt att få lite mer ordning här hemma, bära ner saker i källaren, städa och köra iväg med saker till Röda Korset. Sakta men säkert som sagt.

2009-02-04

Den bistra sanningen
Jag har fått se lite bilder från Sälen-konferensen, bilder som är tagna när jag inte vetat om det. I vanlig ordning är det allt annat än roligt. Jag tycker att jag ser rent för jävlig ut på varenda bild - alldeles för tjock, dålig hållning, fult leende. Jag har börjat få riktiga fotokomplex och vill helst inte vara med på bild alls utan är som mest nöjd när jag kan gömma mig undan allt vad kameror heter. Problemet är väl att jag inte kan låta bli att jämföra mig med andra. Det finns alltid andra tjejer som är sötare, smalare, snyggare. Och jag är inte dem.

2009-02-04

Lugnare
Mötet med TA igår gick bra. Vi åt lunch på Grill - han bjöd, internrepresentation, antar jag - och hade ett trevligt samtal om företaget, framtidsplaner, projekt och vad vi ska fokusera på under de kommande månaderna. Det har hänt massor bara sedan jag började jobba här i april förra året och det känns ändå som att det inte är någonting jämfört med det som kommer under 2009. Vi kommer absolut inte att vara sysslolösa.

Efter jobbet var det träning igen, cykel den här gången. Mitt favoritpass var fullbokat men jag hittade ett annat på Odenplan som fick agera ställföreträdare. Det var inte lika bra som mitt ordinarie men det funkade i alla fall.

Väl hemma var UP redan där till min förvåning - hans grabbträff hade blivit inställd så han hade i stället förberett middag till mig. Sånt kan jag lätt vänja mig vid! Efter middagen fortsatte vi med sorteringen och rensningen - ett par lådor till hann vi med. Det går framåt även om det går långsamt. Idag på lunchen ska jag ta ett race och leta sängöverkast har jag tänkt. Det vore roligt om vi hann få det fint hemma till på lördag. Jag är trött på flyttkartongerna - nu vill jag börja bo på riktigt.

2009-02-03

Älta
R kom och lämnade katterna hos mig igår kväll. Det är roligt att ha dem igen. De är glada och nyfikna och springer runt och nosar på allt gång på gång. Hemmet blir mer levande på något sätt.

Annars var det träning igår - det gick bra och jag ökade vikterna på benträningen igen. Det verkar vara lika bra - det gör i alla fall ingen större skillnad på storleken på mina ben så jag kan lika gärna köra på. Jag och UP kom igång med röjandet igen och blev faktiskt klara med kökslådorna också till sist. Nu har vi frigjort mer utrymme, rensat ut och gjort klart ett antal kartonger som ska ner i källaren. Kanske gör jag ett ryck och går ner med dem i kväll om jag orkar.

Jag berättade för UP om min oro inför mötet med TA idag och självklart vill han bara hjälpa till, hjälpa mig att förbereda mig och att slippa vara orolig inför mötet. Det blir bara inte bra. Jag vill egentligen inte prata om jobbet när jag är hemma - jag ville bara berätta för UP om det och så var det bra med det. Han ville prata mer och gjorde det även nu på morgonen. Det slutade med att jag blev tvärförbannad och ledsen och klart mer orolig än tidigare. Vi är så olika där och ibland förstår jag mig verkligen inte på UP. Han tycker alltid att jag ältar och tjatar och inte kan släppa taget om saker om jag tar upp ett problem mer än en gång. Sedan gör han samma sak själv och säger att han bara vill prata om det och försöka förstå. Varför är det skillnad på oss? Varför är det OK för UP att älta saker men inte för mig? Ibland är moralen mellan oss verkligen dubbel.

2009-02-03

Aldrig
Jag är helt klart miljöskadad av dåliga arbetsgivare. Idag meddelade min nye chef TA att han ville äta lunch med mig i morgon, för att gå igenom lite om arbetsuppgifter, vad som är på gång och så. Direkt börjar oron krypa i mig. Jag tänker att nu är det kört, nu kommer jag att få skäll och kritik, nu kommer allt det dåliga fram ändå. Det är absurt. Jag har precis genomfört en framgångsrik konferens som hela företaget gillade och ändå blir jag skräckslagen över ett avslappnat möte med chefen. Varför har jag så svårt för sånt här? Är det mina dåliga erfarenheter som spökar igen? Vad har jag egentligen för anledning att oroa mig, innerst inne? Vad tror jag att jag har gjort för fel? Varför tror jag att det ska gå åt skogen? Jag har helt klart massor att jobba med.

Igår upptäckte jag att de fina rosa sammetskuddarna som SS tipsade mig om har kommit in på Åhléns igen. Jag ska dra med UP dit någon gång och visa upp dem men bara han gillar dem så köper jag några fina att ha i sovrummet. Det blir som jag har tänkt mig - beige säng, vitt sängöverkast (när jag nu hittar det) och rosa kuddar. Det blir fint tror jag, i rätt rum och rätt bostad. Jag har sett en lite finare tvättkorg också, en vit korg med blått foder. Den ser rätt så rymlig ut så jag funderar på om vi inte ska byta till den ändå, om UP också vill det. När vi ändå måste ha den stående i köket kan vi ju åtminstone ha en som ser bra ut.

2009-02-03

Lite piggare
Vissa saker har börjat lösa sig nu. En jobbig uppgift på jobbet är på väg att klaras upp och konferensen är över. Jag känner faktiskt att jag kan börja leva lite nu också.

Det blev ingen träning igår - "mitt" pass var fullbokat och är det även i morgon. Men idag ska jag köra ett styrkepass i alla fall. Igår gick jag i stället en shoppingsväng och kom hem med två tröjor och en klänning som jag är osäker på om jag ska behålla. Det känns otroligt märkligt att inte betala en enda räkning - hela lönen (nästan, förutom det som går till UP för hyra och sånt) går bara till mig. Det är helt otroligt men väldigt lätt att vänja sig vid. För första gången i mitt liv har jag mer pengar än jag kan göra av med. Lite häftigt är det ändå.

Jag och UP körde en rensningsrunda i lägenheten igår kväll. Vi kom faktiskt framåt, sorterade och bestämde vad vi ska spara och vad som ska skänkas bort. Vi funderar på att bjuda hem alla föräldrar på lördag så det blir en bra deadline att då måste vi vara klara. Nu börjar det lätta till sist.

2009-02-02

Ännu en framgång
Jag börjar nog bli bortskämd med framgångarna nu men faktum är att jag minns knappt när jag sist anordnade ett misslyckat event, eller om det ens någonsin har inträffat. Man kan säga så här: allt jag har möjlighet att påverka och förbereda, det funkar. Sedan kan jag inte råda över om vädret blir katastrofalt, om strömmen försvinner eller om kocken lagar dålig mat. Men det jag kan göra, det gör jag bra.

Kick-offen i Sälen är över nu och självklart gick det bra. Jag var både orolig och stressad innan men nu i efterhand är jag åter fylld av energi och arbetsglädje. Jag kan ju det här. Jag tänker på varenda detalj, jag är extremt organiserad och jag glömmer aldrig någonting. Jag har koll på varje sekund och då blir det ju också bra. Många års rutin ger utdelning.

Jag har fått rungande applåder, massor av spontant beröm och i morse kom receptionisten med bud från vår nye VD: en bukett röda tulpaner och två biocheckar som tack för allt arbete. Det känns bra - jag får äntligen det erkännande jag är värd.