2009-02-17

In i barnfållan
Det märks att jag och mina vänner är runt 35 år eller mer nu. Fler och fler får barn, fler och fler ger sig in i vuxenlivet på allvar. UP är ju hela nio år äldre än mig, 45 år, och jag tror att han är klart mer sugen på barn än jag är. Jag känner mig fortfarande inte redo för det och frågan är om jag någonsin kommer att göra det. Händer det verkligen? Vaknar man en morgon och bara känner att ja, nu är jag redo för att få barn? Tveksamt säger jag.

Jag pratade med PH igår och hon verkar definitivt vilja ha barn snart. Hon pratar om att förhoppningsvis får hon barn och att hon och hennes pojkvän måste börja försöka senast inom ett år eftersom det ju kan ta tid. Så har det alltså gått nu. Till och med mina egna gamla vänner börjar gå in in barnfållan. Är det bara jag som känner mig stressad över allt jag inte har gjort ännu? Är det bara jag som har tusen resor och upplevelser som jag inte har hunnit med, sånt som är i stort sett omöjligt att göra med barn? Jag tänker på att bestiga Kilimanjaro, att shoppa i New York, att vandra i Amazonas, att resa till Galapagos och Alaska, hyra bil och resa runt i Australien och New Zealand, resa runt i Sydafrika, åka på safari i Afrika, backpacka i Sydostasien igen.... allt det där som jag fortfarande inte har hunnit med, allt det där som jag inte vill göra med barn. Är det bara att acceptera att vissa saker kommer jag inte att kunna göra förrän jag blir äldre, när barnen är stora? Att det här med familjen måste komma före ändå, om den alls ska hända?

Barntanken stressar mig. Det skulle jag helst vilja vänta med i tio år till, om det hade varit fysiskt möjligt. Något som frustrerar mig åt andra hållet, för att det inte händer snart nog, är tanken på att gifta mig med UP. Jag längtar efter att bära hans ring på mitt finger, att visa hela världen att det är vi två för alltid. Vi är så säkra på det själva och jag vill göra det ännu mer säkert inför alla andra, bara vara stolt över allt det som vi har tillsammans, visa det för alla jag möter. Det längtar jag efter, men det jag har insett är att där kan jag inte stressa på UP. Han tar god tid på sig - lite väl god tid ibland. Men det är lika bra att låta honom vara, även om jag längtar.