2008-02-29

Konstigt
Nu när det är officiellt på jobbet att jag ska sluta känns det nästan konstigt att gå hit. Det känns konstigt att möta blickarna och frågorna. Det verkar inte vara många som är förvånade. Det är klart att det har märkts att jag inte trivs längre och jag tror knappast att folk kommer att gråta ögonen ur sig över att förlora mig som arbetskamrat. Men oavsett hur glada de är så är de inte i närheten av att vara lika glada över det som jag...

Nu när det är nedräkning på riktigt - bara två veckor kvar - så kommer också farhågorna inför det nya jobbet. Jag vet att jag inte på något sätt är livegen där. Jag vet att jag kan testa det och se hur det är och funkar det inte bra så är det bara att gå vidare därifrån också. Det är inget problem. Man måste våga prova, man måste våga försöka.

Jag antar att efter det monumentala misslyckandet på det här jobbet så är jag rädd att det ska bli samma sak även på nästa. Att jag ska komma dit med höga förväntningar på mig och visa mig vara precis så inkompetent som mina nuvarande kollegor tycker att jag är. Jag och JR pratade ju om det här igår och jag sa till honom som jag har sagt till UP, att det första jag måste göra när jag lämnar det här företaget är att bygga upp mitt självförtroende igen. Så låga tankar om mig själv som jag har nu har jag nog inte haft sedan jag gick i högstadiet. Jag kan inte nog säga hur mycket UP's stöd har betytt för mig. Utan honom hade jag nog inte orkat. Måtte det bara bli bra nästa gång. Jag ska kämpa för det, jag ska kämpa för att visa att alla idioter här har fel, att jag är bättre än de tror, bättre än dem.

UP kom hem till mig igår och vi hade en lugn kväll med middag och mys och en massa prat. Vi kom av någon anledning in på att prata om otrohet och om fenomenet med att umgås med sina ex. Vi har en gemensam vän som nästan varje år åker på skidresa med sin före detta pojkvän, och hennes nuvarande sambo verkar inte ha några problem med det. Både jag och UP enades om att vi aldrig skulle kunna acceptera något sådant.

Innerst inne handlar det om rädsla. UP pratade igår om känslor och karaktär och jag insåg direkt att det är karaktären som är den springande punkten för mig, pudelns kärna. Jag tvivlar inte på UP's känslor för mig. Så mycket kärlek som jag har fått av honom har jag aldrig tidigare upplevt från något håll. Däremot är det hans karaktär som kan skapa oro i mig, och det beror inte på hans beteende nu utan på att han har visat sig ha dålig karaktär tidigare.

Vi har pratat så mycket om det här och UP har bett om förlåtelse så många gånger så jag kan inte räkna dem. Jag vet att han skäms så fruktansvärt över det här så han skulle aldrig kunna göra något liknande igen. Egentligen skulle jag aldrig behöva tänka på det, aldrig mer vara orolig för att det ska upprepas, för det kommer ju inte att hända igen. Allt är bra nu. Allt är lugnt.

2008-02-28

Då var det klart
Nu är det officiellt på jobbet att jag ska sluta. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Lättnad men samtidigt inte. Folk börjar prata, ryktena går. Helst hade jag velat smyga iväg obemärkt. Jag vet att folk kommer att vara glada över att jag slutar och jag bjuder på det. Hur glada de än är så är de inte hälften så lyckliga över det som jag.

Omedelbart efter att mailet gick ut kom två svar, personer som frågade vart jag skulle gå. Den ena tror jag var genuint överraskad men den andra vet jag är falsk så hennes svar kändes bara påklistrat och ouppriktigt menat. Däremot ringde telefonen och det var JR som gratulerade mig hjärtligt. Jag vet att han själv är om möjligt ännu mer missnöjd än jag och han avslöjade att han troligen också har ett nytt jobb på gång. Vi pratade en bra stund och jag önskar honom verkligen lycka till med att få det nya jobbet. Han behöver det om möjligt ännu mer än jag.

Nu är det klart alltså. Bara att vänta tiden ut nu...

2008-02-28

Då var det klart
Nu är det officiellt på jobbet att jag ska sluta. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Lättnad men samtidigt inte. Folk börjar prata, ryktena går. Helst hade jag velat smyga iväg obemärkt. Jag vet att folk kommer att vara glada över att jag slutar och jag bjuder på det. Hur glada de än är så är de inte hälften så lyckliga över det som jag.

Omedelbart efter att mailet gick ut kom två svar, personer som frågade vart jag skulle gå. Den ena tror jag var genuint överraskad men den andra vet jag är falsk så hennes svar kändes bara påklistrat och ouppriktigt menat. Däremot ringde telefonen och det var JR som gratulerade mig hjärtligt. Jag vet att han själv är om möjligt ännu mer missnöjd än jag och han avslöjade att han troligen också har ett nytt jobb på gång. Vi pratade en bra stund och jag önskar honom verkligen lycka till med att få det nya jobbet. Han behöver det om möjligt ännu mer än jag.

Nu är det klart alltså. Bara att vänta tiden ut nu...

2008-02-28

Då var det klart
Nu är det officiellt på jobbet att jag ska sluta. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Lättnad men samtidigt inte. Folk börjar prata, ryktena går. Helst hade jag velat smyga iväg obemärkt. Jag vet att folk kommer att vara glada över att jag slutar och jag bjuder på det. Hur glada de än är så är de inte hälften så lyckliga över det som jag.

Omedelbart efter att mailet gick ut kom två svar, personer som frågade vart jag skulle gå. Den ena tror jag var genuint överraskad men den andra vet jag är falsk så hennes svar kändes bara påklistrat och ouppriktigt menat. Däremot ringde telefonen och det var JR som gratulerade mig hjärtligt. Jag vet att han själv är om möjligt ännu mer missnöjd än jag och han avslöjade att han troligen också har ett nytt jobb på gång. Vi pratade en bra stund och jag önskar honom verkligen lycka till med att få det nya jobbet. Han behöver det om möjligt ännu mer än jag.

Nu är det klart alltså. Bara att vänta tiden ut nu...

2008-02-28

Ur form
Så är det. Min kondition har sorgligt försvunnit under vintern evighetslånga förkylningar och träningsavbrott. Det är inte bra alls. Jag har tränat både i tisdags och igår och ingen av dagarna har jag på långa vägar haft den ork jag är van vid. Jag har känt mig tung i kroppen och trött i benen under hela passet och så brukar det inte vara för mig. Jag måste komma igång med träningen, jag måste återuppbygga min kondition, nu!

Gårdagen blev annars en mellandag. Jag tränade och efter träningen blev det en hemmafixarkväll med tvätt och städning. Jag betalade räkningar och förde över lite saker från jobbdatorn till min egen. Det är bra att få sånt gjort, även om det alltid verkar finnas ännu mer att göra.

2008-02-27

Omotiverad
Min brist på motivation och arbetslust har nått oanade bottennivåer efter Düsseldorf. Jag har tappat sugen helt. Minsta lilla uppgift - och jag har ju fortfarande saker att göra - känns så oöverstigligt jobbig och framför allt tråkig. Jobba? Vem bryr sig?

Det har varit lite mer uthärdligt när de flesta av kollegorna fortfarande har varit borta på mässan, men nu är de tillbaka och allt är som vanligt igen. Surpuppan AG sitter på sin plats mittemot mig och jag är glad att jag har skärmväggen så att jag åtminstone slipper titta på henne. Hon är en typisk osäker liten mobbare som gör sig själv större och bättre inför säljarna genom att få mig att framstå som sämre, som mindre kompetent, som dummare. Det är så otroligt lätt att genomskåda för mig, men jag tror däremot inte att säljarna ser det. De går på varenda liten fint hon kör med, men så är ju även de ett gäng inkompetenta idioter.

Jag körde ett spinningpass efter jobbet men det gick så där. Jag hade ätit en smörgås lite väl tätt inpå träningen och började nästan må illa efter 20 minuter ungefär. Det blev inte att träna för fullt med andra ord men det var nyttigt ändå.

Efter träningen åkte jag till UP igen. Jag har bott hos honom två nätter på raken nu och det har känts bra. Vi pratade igår om att vi ska ta en hel vecka var och bo hos varandra, mer eller mindre flytta in på riktigt, även om det är för en begränsad tid. Det kan nog vara nyttigt för oss att prova det. Jag tror att det kommer att gå bra.

Vintervädret är förresten under all kritik. Bara regn och grått hela tiden. Enda fördelen är att jag kan gå i kjol utan att frysa. Jag längtar efter min semester!

2008-02-25

EuroShop i Düsseldorf
Mässan är över för min del. Det känns skönt! Jag kan slappna av och börja fokusera på att avsluta jobbet.

Jag, JS och HM åkte ner till Tyskland redan på torsdagen. Det blev en trevlig middag ute och även på fredagen fick jag en del ledig tid innan det var dags att börja färdigställa vår monter. Jag tog en promenad längs Rhen och tittade lite på stan men fann den ganska tråkig, ingenting särskilt att se eller göra i mitt tycke.

Resten av tiden har det varit ett slitgöra. Jag har burit kartonger, slitit och släpat, packat upp, kravlat runt i byggdamm och bråte för att få allt färdigt. Montern blev riktigt snygg faktiskt, en av de bättre som jag hann se på mässan. Jag kan känna mig nöjd med min insats, jag har jobbat aktivt hela tiden, sprungit runt med broschyrer, fixat och donat, pratat med kunder och gjort mitt bästa. Det är mer än jag kan säga om somliga - särskilt tre personer, ingen nämnd, ingen glömd, gjorde precis ingenting annat än att stå och hänga i baren och klaga över hur jobbigt allt var. Jag har fått höra både ett och annat om företaget och personalen och är mer än glad att jag ska lämna dem bakom mig för alltid.

Innan jag skulle åka på söndagen sa HM till mig att han tyckte att jag hade gjort ett väldigt bra jobb under mässan. Han hade sett att jag hade arbetat aktivt i montern och med kunderna hela tiden och det jobbet hade inte gått obemärkt förbi. Berömmet gjorde mig både glad och stolt - särskilt eftersom jag vet att det faktiskt var välförtjänt - och jag hoppas bara att han även har sett dem som inte har gjort det de kom dit för att göra.

UP hämtade upp mig på hemvägen igår och då hade vi inte setts på en hel vecka. Jag var trött och retlig efter helgen så det tog en stund innan vi hittade tillbaka till varandra igen, men sedan var det desto bättre. Det känns skönt att vara hemma igen.

2008-02-20

Idag känner jag för att mörda någon
Det är inte ofta jag är på lika dåligt humör som idag. Ingenting fungerar.

Min rumskompis AG slår sina egna rekord i otrevlighet. Herregud, skulle hon dö av att inte vara en subba för en enda dag?? Så fort hon öppnar munnen kommer det ut något elakt, totalt okonstruktivt kritiskt. Jag fattar inte hur hon kan tycka om sig själv. Jag fattar inte hur någon kan tycka om henne. Jag fattar inte hur jag ska klara mina återstående dagar här utan att be henne fara åt helvete. Varje gång hon kläcker ur sig ännu en idiotisk kommentar, ännu ett ogrundat klagomål, måste jag bita mig i tungan för att inte svara med något lika elakt tillbaka.

Hon, som inte ens kan stava, har mage att klaga på mitt jobb, som jag gör ljusår bättre än henne, men inte genom att ge förslag på hur hon tycker det ska förbättras, utan bara genom att säga "det är dåligt!". Det är som att säga att man inte tycker om en person för att han är ful. "Du är dum!" Hon sänker sig till en tvåårings nivå och snart kommer jag att göra detsamma, bara för att få tyst på henne. Jag klagar inte på hennes jobb, fast jag inte alltid tycker det är toppenbra. Jag håller tyst i stället för att jag är så urless, för att jag bara inte orkar ta diskussionen. Det leder ingen vart ändå. Det är inte värt det. Måtte jag bara klara den här sista tiden utan att få ett utbrott.

Jag tillbringar dagarna på jobbet omgiven av ett gäng inkompetenta idioter. Dårarnas sammansvärjning. Ingen kommunicerar med någon. Alla tror att någon annan ska fixa allt. Idag fick jag veta att två veckors arbete med hemsidorna är åt skogen, bara för att jag inte har fått veta att ingångsadressen till webbverktyget har ändrats. För att någon glömde säga eller för att någon trodde att någon annan hade tagit ansvar för det. Jag orkar inte. Jag strejkar. Jag önskar bara ännu en gång att jag kunde gå härifrån nu och aldrig mer komma tillbaka.

2008-02-19

Heminredning
Min förkylning är otroligt segdragen. Jag har inte feber längre men känner mig ändå fullständigt sänkt. Jag går till jobbet men hade egentligen hellre behövt vara hemma lite till för att tillfriskna helt.

R hämtade katterna hos mig igår och jag åkte till UP efter jobbet. Han var mitt i städtagen, höll på att storstäda badrummet och riva ut en massa prylar ur lägenheten eftersom han skulle ha en mäklare på värdering samma kväll. Typiskt nog kom hon en kvart för tidigt så lägenheten var i en enda röra när hon dök upp. Men förutom det gick mötet bra och kvinnan som kom över verkade vettig och seriös.

När hon hade gått åt vi en enkel middag och fortsatte sedan med röjningen. Det slutade med att vi helt sonika möblerade om i vardagsrummet. Det blev stor skillnad bara genom att flytta soffan och fåtöljerna och vrida bordet något. Men det blev bra resultat och både UP och jag blev riktigt inspirerade till att inreda mer hos honom, byta gardiner, köpa någon fin duk och kuddar och vad vi kan komma på, sådant som kan lyfta lägenheten inför en visning och försäljning.

ST ringde och det var roligt att prata med henne eftersom det var ett tag sedan. För övrigt blev kvällen lugn. Vi lyssnade på musik och pratade en massa. UP har börjat räkna ner hur många arbetsdagar jag har kvar men själv orkar jag inte tänka på det längre. Nu vill jag få mässan i Düsseldorf avklarad och sedan fokusera på överlämningarna sista tiden jag har kvar här. Det känns som att jag går mot något nytt nu, mot ljusare tider.

Nu ska vi också börja planera för vår weekend, den present vi har lovat att ge oss själva för att fira att jag har fått nytt jobb. Första veckan i april får det bli en resa och det ska bli underbart...

2008-02-18

Jag har sagt upp mig
Nu är det gjort och det gick över förväntan! Inga sura miner från chefen utan han visade full förståelse för mitt beslut. Jag kommer att arbeta sista dagen den 14 mars och efter det är jag ledig i hela tre underbara veckor innan jag börjar på nästa jobb. Nästa gång kan bara bli bättre. Äntligen kan jag börja se framåt igen.

2008-02-18

Påskrivet och klart
I onsdags var jag på Six och skrev på för nya jobbet. Äntligen är den biten klar!

Jag firade mitt nya jobb med att åka hem och däcka i förkylning. UP kom hem till mig ändå, både på onsdagen och torsdagen, och vi drack champagne och var glada båda dagarna trots att jag mådde uselt.

Helgen har varit tråkig eftersom jag inte mått bra. Det har blivit lite promenader, fika med mamma och hos TM och en tur till Tyresö slott med UP igår. Men annars har jag gjort så lite som möjligt.

Idag är jag på jobbet, ingen feber men trött, trött, trött... Jag hade behövt stanna hemma en dag till - minst - men det som är mer akut är att jag måste säga upp mig idag. Det är enbart därför jag har gått hit idag.

2008-02-13

Nu är det klart!
Nu kan jag fira på riktigt! NM mailade på morgonen för att berätta att Six har ringt henne och tagit referenser. Jag ringde upp henne och hon berättade att hon varit jättepositiv som alltid och höjt mig till skyarna i vanlig ordning. En stund senare ringde min blivande chef upp mig och berättade att jobbet är mitt! Jag accepterade lönebudet som låg en tusenlapp under det jag begärt och nu är det bara att vänta på att få hem kontraktet. Sedan är jag fri! Jag kan börja leva igen! Jag kan börja andas igen! Jag kan inte ens beskriva hur glad jag är nu... I kväll kommer UP hem till mig och vi ska fira med att dricka bubbel. Äntligen! Äntligen! Äntligen!!

2008-02-12

I väntans tider
Igår satt jag som på nålar hela dagen och väntade på att höra från nya jobbet. Jag fick hjärtat i halsgropen varenda gång telefonen ringde och kollade mailen stup i kvarten, men hörde inte ett ljud. I vanlig ordning, som den orosmänniska jag är, har jag börjat oroa mig. Tänk om jag inte får jobbet ändå. Tänk om de har ångrat sig. Tänk om något blir fel. Tänk om...

Sedan oroar jag mig förstås hur reaktionerna ska bli när jag väl säger upp mig. Inte så att jag tror att någon kommer att bli besviken eller ledsen, tvärtom. Frågan är bara hur mycket skitsnack jag kommer att få härda ut under de sista veckorna, och hur knäckt jag kommer att vara när jag väl går härifrån.

Det första jag måste göra när jag lämnar mitt nuvarande jobb är att bygga upp mitt självförtroende igen. Jag måste komma tillbaka till att tro att jag faktiskt kan någonting också, att jag är duktig och värdefull. Jag får aldrig mer lyssna till alla de där rösterna som säger att jag bara är oduglig, någon som gör alla besvikna.

Tyvärr blev det ingen träning igår heller. Jag hade verkligen velat gå, men passet var fullbokat och jag hittade ingenting annat som lockade. PH hörde av sig och ville ses så jag träffade henne i stället. Vi åt, gick i lite affärer och fikade. PH har blivit singel igen och var ganska ledsen över det. Hon behövde prata av sig, och det var skönt faktiskt att ses bara vi två, utan alla andra, utan att festa, utan att ha fullt av folk omkring oss. Det går lättare att prata så. Jag är nöjd med kvällen ändå. Nu återstår bara allt annat jag ska ta mig igenom i veckan.

2008-02-11

Happy hour och 40-årsfest
Ännu en helg har gått. Jag har nästan slutat tänka på nya jobbet. Jag vill inte tänka på det, eftersom det inte är klart ännu. Ingenting är påskrivet, inget är bestämt helt och fullt. I natt drömde jag mardrömmar om att jag skulle löneförhandla och fick ett så dåligt bud att jag var tvungen att säga nej. Måtte det inte ligga något i det.

Fredagen tillbringade jag och UP för oss själva. Vi var på Mosebacke och såg Happy hour, en liten teaterpjäs om hur svårt det är att hitta den rätta. Den var i grund och botten ganska nedslående och jag är innerligt glad att jag slipper jakten som pågår varenda gång man går på krogen. Jag minns det även från min singeltid, att jag tröttnade efter ett tag, orkade inte bry mig riktigt. Jag tappade lusten för att gå ut för det kändes som att varje utekväll bara handlade om attt spana på andra.

På lördagen gick jag på stan. Det låter fånigt och patetiskt kanske, men det är något jag verkligen tycker är roligt, att gå i butiker, titta på folk, att bara vara där. Jag köpte en Alla hjärtans dag-present till UP som kommer att bli perfekt. Den är egentligen mer något till oss båda, till vår framtid, men den är ett sätt för mig att säga att det är på riktigt och att det kommer att bli av.

På kvällen var det 40-årsfest hos ML. Han är egentligen ingen jättenära kompis, men kvällen blev bra ändå eftersom jag och UP höll igång så gott vi kunde och dansade och blandade drinkar. Det blev sent, men det var helt OK faktiskt!

På söndagen mådde vi som vi förtjänade båda två. Riktigt trötta och sega men det var bara att pallra sig upp ur sängen för att gå på visningar. Fyra lägenheter tittade vi på, en äldre i Vasastan och tre nybyggda i Frösunda i Solna. I vanlig ordning såg alla så fantastiskt ljusa och fina ut på bilderna, och i verkligheten var det en helt annan sak. Den lägenhet jag gillade bäst var faktiskt den jag trott minst på. Den var perfekt i storlek, ljus och fräsch med två stora balkonger. Hade den legat i ett annat område hade den varit perfekt. I Frösunda störs man alldeles för mycket av motorvägen och hela området är helt enkelt inte mysigt, bara kontor och bilvägar. Synd på en så fin lägenhet.

Efter visningarna åkte vi hem till UP, åt lunch och låg på soffan och såg en film. Ännu en helg. Jag hoppas att jag har ett nytt jobb innan den här veckan är slut, att det har blivit klart till dess.

2008-02-08

Det är min tur nu!
Äntligen! Idag vill jag skrika som Petter för full hals - DET ÄR MIN TUR NU! VINDEN HAR VÄNT! För igår blev jag erbjuden ett jobb på Six. Det är knappt så jag kan tro att det är sant. Vi har inte skrivit något kontrakt ännu, eftersom lönen inte är klar. Men jag har blivit erbjuden ett jobb på Six. Jag har blivit erbjuden ett jobb på Six!!

Jag gick från den korta intervjun skrattande, med UP jublande i telefonen. Jag kan inte ens minnas när jag sist var så glad. Det känns som att jag är på väg att släppas ur ett - som jag har trott - evighetslångt fängelsestraff. Som att jag äntligen kan andas, som att jag äntligen får tillbaka den energi och livskraft som har jag har dränerats på i två års tid. Äntligen händer det mig. Äntligen har det vänt. Äntligen.

Jag var på ansiktsbehandling på kvällen och efteråt hämtade UP upp mig i stan och vi åkte hem till mig. Vi firade resten av kvällen med god mat och semlor. Underbart, härligt, livsnödvändigt faktiskt! Äntligen är det min tur. Jag kan andas igen.

2008-02-06

Jag har gått vidare!
Igår kom beskedet att jag har gått vidare till ytterligare en intervju på Six. Det gör mig glad! Jag vet inte om det är mitt drömjobb, men ändå - tänk om jag bara kunde komma ifrån mitt nuvarande jobb. Att gå till jobbet idag är som att köra huvudet i en vägg. Jag kör fast hela tiden, jag kommer inte framåt utan går där och bara sjunker ihop mer och mer, blir dummare och dummare för varje dag som går. Målet med varje arbetsdag är att bara ta mig igenom dagen utan att bryta ihop. Så ska det inte vara. Jag står inte ut.

Det har inte blivit någon träning alls på två veckor nu. Jag har inte haft någon riktig lust i förra veckan, och den här veckan är jag förkyld så då blir jag tvungen att vila vare sig jag vill eller inte. Jag åkte hem till UP igår kväll. Han är sjuk också, febrig och eländig, men det var ändå skönt att ses igen. Det var en hel vecka sedan sist och det är ovanligt lång tid. Nu vill jag bara att veckan ska gå så att vi får vara lediga tillsammans igen.

2008-02-05

Somliga kommer, somliga går
Det har börjat bli så vanligt att jag knappt reflekterar över det längre. Det handlar mer om att jag bara registrerar det med en axelryckning, jaha, där försvann den, liksom. Alla har ju sina orsaker. Ibland är det jag som tappar intresset också. Som tur är har jag hyfsat lätt för att ta kontakt och träffa nya vänner och jag har lärt mig nu att livet inte går under på grund av ännu en tappad vänskap. Somliga vänner kommer in i mitt liv och andra försvinner. Det är livets gång.

UP och jag har fortfarande inte pratat klart om skidresan. Det har varit så många diskussioner om den att varken han eller jag knappt vet vad vi vill längre. Det känns som att det är jag som kommer att få ge med mig den här gången, om jag inte hellre ska välja att spara pengarna och semesterdagarna och stanna hemma ensam. UP kommer att åka oavsett vad jag gör. Jag önskar att jag åtminstone kunde se fram emot det med lite glädje också.

2008-02-04

Gamla vänner, nya vänner
Det är redan februari. Helt galet! Vad händer med tiden?? Den här helgen har gått lika fort som vanligt, trots att UP har varit borta och jag har haft mer egen tid. Det har varit nyttigt å andra sidan, jag har fått massor gjort hemma - vikt och strykit all min tvätt och storstädat hela lägenheten. Jag har till och med köpt ett par nya kuddar till soffan och känner mig mer än nöjd med mina insatser.

Fredagen blev en mix av gamla och nya vänner. Jag vill inte sitta hemma ensam bara för att UP är bortrest, utan jag gjorde i god tid upp med PH och JP att vi skulle ses på fredagen. Vi bestämde att gå till Riche, där jag inte har varit på flera år, och vid första anblick förstod jag varför. Ett riktigt Stureplanshak med en massa snobbiga människor i dyra kläder - inte min stil alls. Men efterhand blev det bättre och precis som PH hade sagt var det faktiskt helt OK, man kan prata med folk utan att skrika och det går att ta sig fram till baren utan att behöva slåss för livet. Jag passade på att bjuda in HEk som jag träffade i måndags när vi var ute med US. Hon visade sig vara en riktigt trevlig tjej som dessutom lever ett riktigt drömliv, i mina ögon. Jag är övertygad om att jag kommer att se mer av henne framöver!

Det märkligaste som hände under kvällen var att MD dök upp i sällskap med tre tjejer jag inte kände igen. Jag satt inklämd i ett hörn, men MD stod så nära att jag såg henne klart och tydligt och hon var sig lik. Det kändes minst sagt konstigt att se henne efter så lång tid - ett år om inte mer. JP pratade med henne vid baren, men MD kom aldrig fram och hälsade trots att jag är övertygad om att hon såg mig. Det var märkligt och lite sorgligt men jag försöker att inte ha dåligt samvete. Jag försökte in i det längsta att hålla kontakten med henne men fick aldrig något gensvar. Det var hennes val också.

På lördagen var jag hos mina föräldrar, vilket var både bra och dåligt. Det går inte att låta bli att bli osams om något när jag är där utan UP, och det är så synd att det blir så varenda gång. Det verkar vara ett obrytbart mönster. På vägen hem stannade jag till i stan för ett par snabba drinkar med SSH, som var i stan, och hennes pappa som såg ut att må bra nu igen. Det var en sådan lättnad att träffa SSH. Jag hoppas verkligen att hon vill flytta tillbaka till Stockholm igen. Hon visade mig sitt nya leg, med bara sitt eget efternamn på, och vänsterhanden utan ringarna. Hon har börjat bli sig själv nu igen och det är en syn jag har saknat länge.

På söndagen var det vitt ute! Massor av snö - äntligen! Snön smälte bort efter bara några timmar, men det var fint så länge det varade. På eftermiddagen hade jag en träff med AC. Hon är en trevlig tjej, även om hon pratar nästan oavbrutet. Men det var roligt att träffa henne ändå, vi hade mycket att prata om och även hon är nog en person jag kommer att se mer av, även om hon inte längre är med omogne JSk.

UP kom hem från Sälen på kvällen. Han var febrig och eländig, men var ändå tvungen att sätta sig och jobba så fort han kom hem. Jag hoppas att han blir frisk snart så att vi kan träffas.