2008-02-12

I väntans tider
Igår satt jag som på nålar hela dagen och väntade på att höra från nya jobbet. Jag fick hjärtat i halsgropen varenda gång telefonen ringde och kollade mailen stup i kvarten, men hörde inte ett ljud. I vanlig ordning, som den orosmänniska jag är, har jag börjat oroa mig. Tänk om jag inte får jobbet ändå. Tänk om de har ångrat sig. Tänk om något blir fel. Tänk om...

Sedan oroar jag mig förstås hur reaktionerna ska bli när jag väl säger upp mig. Inte så att jag tror att någon kommer att bli besviken eller ledsen, tvärtom. Frågan är bara hur mycket skitsnack jag kommer att få härda ut under de sista veckorna, och hur knäckt jag kommer att vara när jag väl går härifrån.

Det första jag måste göra när jag lämnar mitt nuvarande jobb är att bygga upp mitt självförtroende igen. Jag måste komma tillbaka till att tro att jag faktiskt kan någonting också, att jag är duktig och värdefull. Jag får aldrig mer lyssna till alla de där rösterna som säger att jag bara är oduglig, någon som gör alla besvikna.

Tyvärr blev det ingen träning igår heller. Jag hade verkligen velat gå, men passet var fullbokat och jag hittade ingenting annat som lockade. PH hörde av sig och ville ses så jag träffade henne i stället. Vi åt, gick i lite affärer och fikade. PH har blivit singel igen och var ganska ledsen över det. Hon behövde prata av sig, och det var skönt faktiskt att ses bara vi två, utan alla andra, utan att festa, utan att ha fullt av folk omkring oss. Det går lättare att prata så. Jag är nöjd med kvällen ändå. Nu återstår bara allt annat jag ska ta mig igenom i veckan.