2008-02-29

Konstigt
Nu när det är officiellt på jobbet att jag ska sluta känns det nästan konstigt att gå hit. Det känns konstigt att möta blickarna och frågorna. Det verkar inte vara många som är förvånade. Det är klart att det har märkts att jag inte trivs längre och jag tror knappast att folk kommer att gråta ögonen ur sig över att förlora mig som arbetskamrat. Men oavsett hur glada de är så är de inte i närheten av att vara lika glada över det som jag...

Nu när det är nedräkning på riktigt - bara två veckor kvar - så kommer också farhågorna inför det nya jobbet. Jag vet att jag inte på något sätt är livegen där. Jag vet att jag kan testa det och se hur det är och funkar det inte bra så är det bara att gå vidare därifrån också. Det är inget problem. Man måste våga prova, man måste våga försöka.

Jag antar att efter det monumentala misslyckandet på det här jobbet så är jag rädd att det ska bli samma sak även på nästa. Att jag ska komma dit med höga förväntningar på mig och visa mig vara precis så inkompetent som mina nuvarande kollegor tycker att jag är. Jag och JR pratade ju om det här igår och jag sa till honom som jag har sagt till UP, att det första jag måste göra när jag lämnar det här företaget är att bygga upp mitt självförtroende igen. Så låga tankar om mig själv som jag har nu har jag nog inte haft sedan jag gick i högstadiet. Jag kan inte nog säga hur mycket UP's stöd har betytt för mig. Utan honom hade jag nog inte orkat. Måtte det bara bli bra nästa gång. Jag ska kämpa för det, jag ska kämpa för att visa att alla idioter här har fel, att jag är bättre än de tror, bättre än dem.

UP kom hem till mig igår och vi hade en lugn kväll med middag och mys och en massa prat. Vi kom av någon anledning in på att prata om otrohet och om fenomenet med att umgås med sina ex. Vi har en gemensam vän som nästan varje år åker på skidresa med sin före detta pojkvän, och hennes nuvarande sambo verkar inte ha några problem med det. Både jag och UP enades om att vi aldrig skulle kunna acceptera något sådant.

Innerst inne handlar det om rädsla. UP pratade igår om känslor och karaktär och jag insåg direkt att det är karaktären som är den springande punkten för mig, pudelns kärna. Jag tvivlar inte på UP's känslor för mig. Så mycket kärlek som jag har fått av honom har jag aldrig tidigare upplevt från något håll. Däremot är det hans karaktär som kan skapa oro i mig, och det beror inte på hans beteende nu utan på att han har visat sig ha dålig karaktär tidigare.

Vi har pratat så mycket om det här och UP har bett om förlåtelse så många gånger så jag kan inte räkna dem. Jag vet att han skäms så fruktansvärt över det här så han skulle aldrig kunna göra något liknande igen. Egentligen skulle jag aldrig behöva tänka på det, aldrig mer vara orolig för att det ska upprepas, för det kommer ju inte att hända igen. Allt är bra nu. Allt är lugnt.