2007-10-31

Tillsammans har man roligare
Jag har bestämt att ta semester på fredag när det är halvdag. Det ska bli extremt skönt att få en lite längre helg. Förhoppningsvis hinner UP vara ledig också och vi kan göra något kul på dagen.

Igår var UP med mig och tränade body pump. Han har inget kort, men SATS hade ett specialerbjudande så han följde med mig och tränade gratis för en kväll. För ungefär ett år sedan var vi på samma pass, på den tiden när vi fortfarande bara var kompisar. Det var roligt att träna ihop då och det var ännu roligare nu. Fortfarande är vi ungefär jämnstarka och det var betydligt roligare att ha honom med där under passet. Vi peppade varandra och hela passet kändes både roligare och lättare. Vi tog en lång stretch efteråt, ingen stress, lugnt och skönt.

Efter träningen gick vi till Mera och åt en härlig tapasmiddag. Restaurangen har nya ägare och ny inredning och det kändes mysigt och ombonat att sitta där. Maten var perfekt och restaurangen var nästan tom så det blev en lyxig kväll för oss att sitta där och bara njuta en stund. Väl hemma tog jag ut katterna på en kort promenad och sedan var det dags att sova. Jag längtar till helgen...

2007-10-29

Ett år senare
Nu är det ett år sedan jag och UP lärde känna varandra. Vårt korta möte på Gerdas i augusti ledde till att vi tillbringade en hel helg tillsammans på Birka Paradise, och nu ett år senare letar vi hus tillsammans. Det är verkligen fantastiskt att det kan bli så. Vi är lyckligt lottade båda två.

Igår såg vi ett hus i Täby som jag tyckte kändes helt rätt. Även UP gillade det väldigt mycket, men hans startsträcka är längre än min och han är fortfarande långt ifrån redo att börja bjuda på hus på allvar. Det är OK, det måste få ta tid. Att köpa en bostad är en så viktig sak och det måste kännas rätt. Det är bara jag som är så otålig. Jag är dödstrött på att pendla mellan två bostäder, att släpa tunga väskor och att alltid vara på resande fot. Jag önskar att det inte ska ta lång tid innan vi är på rätt plats, innan vi bor tillsammans på riktigt. Jag vill inte vänta längre.

2007-10-29

Socialt umgänge
Jag försöker hålla umgänget igång - även när jag egentligen inte orkar, som nu i helgen. I fredags var det after work på Nox. Nox är egentligen inget favoritställe för mig. Snygg inredning men löjligt dyrt och publiken består ofta av brats i 20-årsåldern som sippar champagne och klär sig i tjusiga märkeskläder. Inte min värld och lika bra är väl det egentligen. Men nu hade KH och ELK valt ställe så jag gick dit med UP för att träffa dem och övriga gänget.

Planen var egentligen att vi skulle åka hem tidigt. Jag har varit borta alldeles för mycket hela veckan och hade dåligt samvete för att jag var en dålig matte till mina katter. UP trodde på fullt allvar att vi skulle åka hem vid klockan åtta, men vid det laget hade kvällen knappt kommit igång så givetvis blev det ännu en sen kväll.

Det var trevligt att ses igen. Jag pratade mycket med AL och SLy, som jag egentligen inte har känt tidigare, och de var väldigt trevliga och lättpratade båda två. Dem kommer vi att ha mer kontakt med i framtiden. JD och KH var lika underbara som alltid. Än en gång häpnar jag över vilket otroligt samförstånd jag och KH har. Det är som att vi alltid har känt varandra.

Trots mitt dåliga samvete blev det en bra kväll. Det är roligt när man träffar människor som man känner att man hör hemma med, och det här gänget är definitivt ett sådant gäng. Här kan jag stanna kvar.

På lördagen hjälpte jag UP att tvätta bilen och efter det fikade vi hos hans mamma. Jag var inte alls på humör att träffa folk på kvällen. Jag hade på mig fula jeans och en ful tröja, nästan osminkad och helt enkelt klädd för att tvätta bilen, inte för att umgås med andra. Men JSk ringde och undrade om vi ville komma på middag. Han hade bjudit in PH också och jag kände direkt att jag verkligen inte ville åka dit. Jag har bara alltför goda minnen av de tillfällen vi har umgåtts tillsammans, jag, UP, PH och JSk. All uppmärksamhet på PH och jag blir osynlig. Men UP övertalade mig och vi åkte dit.

Kvällen blev OK. PH var inte så dominant som jag hade fruktat och det funkade ganska bra ändå. Däremot hamnade vi i en massa diskussioner om relationer och jag blev relativt provocerad av vissa saker. Av deras prat om otrohet. Av vad som är OK att göra och vad som inte är det. Som vanligt kände jag att de andra absolut inte förstod någonting. Att deras värderingar inte samspelar med mina på alla plan. Det finns väl inga rätt eller fel och huvudsaken är att ingen mår dåligt eller blir skadad, men tyvärr är det ju nästan alltid någon som blir det. Den som blir sviken, den som blir över. Det förvånar mig ständigt hur lite folk verkar bry sig så länge de själva får vad de vill ha.

Det är bra och viktigt att umgås med folk, men det jag har känt på sista tiden är att det så ofta blir på bekostnad av mig och UP. Att vår helt egna tid tillsammans är mer eller mindre obefintlig. De gånger vi gör saker ihop, bara vi två, så är det nästan alltid någon sak på "måste-listan" - sortera ut semesterbilder som ska skickas iväg, fixa min krånglande dator, titta på bostäder... Det är så sällan vi gör något bara för att må bra tillsammans, bara vi två. Vi måste bli bättre på det, för jag känner inte att vår tid idag räcker till. Det blir bara en lång frustration av det, att aldrig hinna klart, att högen av saker att göra bara växer och växer. Vi måste hinna med oss också. Det är viktigast av allt.

2007-10-26

En månad till
Igår var jag så trött att jag nästan såg dubbelt. Jag fick ingenting gjort utan önskade bara att dagen skulle gå.

Efter jobbet åkte jag in till stan för att hämta ut teaterbiljetterna och gick sedan för att möta upp UP. Vi har varit tillsammans i elva månader nu! Våra elva första månader! Det är otroligt och det känns bara bättre och bättre. Vi blir starkare tillsammans för varje dag som går.

Vi promenerade genom Gamla Stan bort till Patricia där vi skulle möta upp TF och några fler för att äta middag. Jag var inte riktigt i form - jag var för trött och hade för mycket huvudvärk. Jag har hört att maten på Patricia ska vara bra, men tyvärr nådde den inte upp till mina förväntningar. Min aptit var dessutom obefintlig och jag satt mest och petade i varmrätten, även om förrätten var desto bättre. Jag har kommit fram till att jag gillar förrätter bäst. Egentligen borde jag bara beställa in kanske tre olika förrätter när jag går ut och äter. Det är perfekt för mig.

UP följde med mig hem efter middagen och väl hemma visade Saga tydligt att hon var besviken över att jag varit borta så mycket under veckan. Hon kände sig försmådd och jag försökte gottgöra det genom att ta ut både henne och Tuva på en liten promenad. Alltid något men jag måste bättra mig. Vara hemma mer.

Det var underbart att somna med UP igen. Det var så många dagar sedan sist och vi hade saknat varandra båda två.

2007-10-25

En öppnad dörr
Det var säljmöte på jobbet igår. En märklig tillställning där JS pratade och vi andra var tysta. BA dristade sig till att säga emot JS på en punkt och fick till svar att han var en idiot som ställde jävligt dumma frågor och sedan vad den diskussionen över. Det var ett märkligt möte, som sagt. Jag satt på helspänn men för min del gick det bra.

Efter mötet var det meningen att vi alla skulle gå ut och äta på Imperiet i ombyggda Skatteskrapan på Söder. Men säljkåren var som tio små negerpojkar där en efter en föll bort och till slut var vi bara sju personer som gick vidare. Vi stannade först till för en drink på Clarion och gick sedan vidare till restaurangen. Den var ett bra tips från AG att gå dit, även om hon själv inte var med och åt. Både maten, vinet och personalen var över förväntan.

Efter ett par timmar droppade halva sällskapet av och kvar var jag och ytterligare tre, en säljare och två innesäljare. Och då kom det. Någon fällde en kommentar om att det var dåligt att så få av säljarna följde med ut och sedan var det som att alla fördämningar släppte. Vi fyra satt i närmare 40 minuter - tills jag gick - och öste ur oss allt vårt missnöjd om JS som chef. Jag vågade berätta om min egen situation och de andra enades om att det var under all kritik.

Mitt bland alla upprörda ord kände jag mig så enormt lättad. Jag har gått i alla dessa månader och trott att jag har varit den enda som har känt så här, men JR berättade att det är så bland de flesta. Att det JS har åstadkommit som säljchef är att ingen längre litar på någon annan. Att folk pratar bakom ryggen på varandra, att man misstror sina kollegor och att all kommunikation vägs på silvervåg, eftersom man inte vet vem det man säger kommer att komma fram till i slutänden. Innan JS tillträdde som chef var de här problemen obefintliga, berättade JR.

Jag tappar hakan över vad jag har fått höra, men jag känner mig samtidigt lättad över samtalet, för jag inser att jag har allierade. Att alla inte är emot mig, som jag har uppfattat under de senaste månaderna, utan den känslan kanske snarare kommer från JS. Och vad gäller JS så tycker jag nästan synd om honom. Jag har lärt mig se igenom honom nu och jag föraktar det jag ser. Han är en av de personer som är så svag och osäker att han måste göra sig stark genom att trycka ner andra. En sådan människa kan jag aldrig respektera.

Under dagen fick jag sms från JB som berättade att hon och JSa har fått en son. Det är roligt för dem och framför allt för henne - jag vet hur mycket hon har längtat efter barn.

Jag hade ett mycket långt samtal med UP på kvällen. Han hade varit ute med gamla kollegor och var nöjd med sin kväll. Vi pratade mycket om jobb och sedan kom vi in på våra framtidsplaner. Det finns så mycket att se fram emot. UP sa att han ser mest fram emot första natten vi sover tillsammans i vårt nya hus. Jag ser mest fram emot allt vi har att uppleva i huset - när det nu blir verklighet.

2007-10-24

Frost
Det var frost på marken i morse när jag gick till jobbet. Det är som en föraning om vad som ska komma. Vintern är på väg och nästa helg går vi över till vintertid. Ännu mörkare på kvällarna med andra ord. Jag har aldrig förstått meningen med sommar- och vintertid. Kan det inte bara löpa på som det är?

Jag har kommit på att jag trivs bättre med mig själv när jag tränar regelbundet. De senaste veckorna har jag hållit mig på två pass per vecka, spinning och body pump, och det känner jag mig nöjd med. Min strategi som jag kör med nu är att jag låter cykelpassen gälla som benträning och så använder jag lätta vikter för benmusklerna på styrkepassen och fokuserar på att träna överkroppen då i stället. Det verkar funka än så länge.

Annars händer det inte mycket. Mitt mål för jobbsökandet är att få iväg tre ansökningar den här veckan. Förra veckan skickade jag iväg tre ansökningar, varav två där jag till punkt och pricka uppfyllde varenda krav som stod i annonsen. Jag borde verkligen bli kallad till intervju där - men jag vet ju också av erfarenhet att man aldrig kan vara säker på någonting.

UP jobbar mycket nu. Vi ses nästan ingenting och det känns tråkigt. Jag längtar verkligen tills vi bor under samma tak på riktigt.

2007-10-22

Ord av Nelson Mandela
Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla.

Det är vårt inre ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss själva:
Skulle jag vara lysande, underbar, begåvad och unik?

Men egentligen, om du inte är det – vad är du då?

Du är ett barn av Gud.
Världen blir inte bättre av att du gör dig liten.
Det finns inget stort i att du förminskar dig
för att andra runt omkring dig inte ska känna sig osäkra.

Vi föddes till att förverkliga Guds storhet inom oss.
Den storheten finns inte bara i några av oss,
den finns i oss alla.

Och när vi låter vårt eget ljus lysa ger vi
utan att tänka på det andra tillåtelse att göra detsamma.
När vi är frigjorda från vår egen rädsla
befrias andra i vår närhet automatiskt.

2007-10-22

Det ordnar sig
Idag på eftermiddagen när jag satt och jobbade så slog det mig plötsligt: jag har massor att vara stolt över. Jag är en stark och framgångsrik kvinna och ingen ska få mig att tro något annat. Alla människor som försöker trycka ner mig i skorna och tror att det ska lyckas - de kan glömma det direkt. Jag kan bättre och jag är bättre än så.

Jag tar mig för saker själv. Jag tar egna initiativ i stället för att bara vänta på att alla andra ska börja. Jag fixar saker för mina vänner, jag nätverkar och håller kontakt med folk och jag märker ju att det lönar sig. Kretsen av vänner och bekanta växer ständigt. Jag har tappat några men vunnit desto fler.

Jag planerar för framtiden med en underbar man vid min sida och jag tar hand om mig själv så gott jag kan. Det blir inte perfekt men jag gör mitt bästa, och det är gott nog. Jag har massor att vara stolt över och jag tänker sträcka på mig lite extra och låta alla andra se vem jag verkligen är. Och jag är riktigt, riktigt bra!

Idag fick jag ett mail från min gamla kollega PHo som har hittat mig på Facebook. Jag berättade för honom att jag söker jobb och han skrev tillbaka att om jag behöver en referens kan han lämna de bästa rekommendationer. Han skrev att jag har ett härligt leende på mitt foto. "Livet klär dig", skrev han till mig. Det kändes bra att höra. Livet klär mig!

2007-10-22

Dagarna flyter ihop
Nu är det som att tiden bara går och går. Det händer inte något särskilt utan allt flyter ihop i en enda lång vardag. Det finns inte så många ljuspunkter som sticker ut nu utan om jag ska få något att hända så får jag ordna det själv.

I fredags gick jag och UP äntligen och såg Harry Potter and the Order of the Phoenix på bio. Det var i sista stund - den kommer inte att gå länge till. Den var bra - som vanligt utmärkta skådespelare och jag blev faktiskt mer imponerad än vanligt av Daniel Radcliffe. Men trots det kan jag inte låta bli att bli lite besviken. Böckerna är så otroligt bra och i filmerna ändras så mycket av handlingen. Ju längre i serien som filmerna har kommit, desto mer har de börjat likna vanliga actionfilmer. Handlingan ändras för att skapa häftigare effekter och fakta ändras, och det är synd tycker jag. Handlingen är mer än bra nog som den är.

Lördagen var ganska lugn. R hade hämtat katterna på fredagmorgonen så jag bodde hos UP hela helgen. På lördagen åkte jag en sväng till mina föräldrar medan UP var hemma och jobbade. Maja var söt som vanligt och på eftermiddagen åkte vi till kyrkan och tittade på ett par vänner till C när de gifte sig. Det var ett fint bröllop med mycket musik, som väntat, men jag måste ändå säga att prästen som vigde C och Ø står i en klass för sig. Henne skulle jag vilja anlita om jag skulle gifta mig igen.

Jag hann med en fika hemma hos mamma och pappa innan det var dags att åka tillbaka till UP. Vi åt en enkel middag och for sedan in till stan för en kort Batalj-runda. Det är inte riktigt min favoritsak att göra egentligen. Visst, trevligt att se en massa nya pubar och barer i stan, men sällskapet är inte riktigt i min stil. Det är märkligt - jag som är en typisk H&M-tjej från förorten - när jag är med Batalj-gänget känner jag mig som den värsta supersnobb. Det är konstigt hur det kan vara så. Jag tycker inte riktigt om den känslan.

På söndagen var det visningar igen. Hela sex olika hus hann vi med, men tyvärr inte ett enda som riktigt föll oss i smaken. Fördelen med att åka runt och titta är att vi ändå lär oss mycket varje gång. Nu har vi lärt oss att vi inte gillar hus där man har halva utrymmet i en inredd källare. Vi vill helt enkelt inte bo i källaren, så därmed är kanske inte suterränghus något för oss. Vi har lärt oss att nyare hus generellt är ljusare och har en bättre planlösning än gamla. Gamla hus är ofta fyllda av massor av små rum och konstiga utrymmen som är svåra att använda till något. Så med andra ord vill vi hellre ha ett lite nyare hus än ett lite äldre. Fördelen med äldre hus, å andra sidan, är att de har bättre och större trädgårdar. Men det är en avvägning, stor trädgård betyder ju också mycket jobb.

Det hus jag gillade bäst var en liten enplansvilla på 130 kvm med en inte alltför stor tomt. Det var fräscht och hade en ljus och öppen planlösning, och storleksmässigt var det också vad vi har letat efter. Men läget var inte perfekt och UP tyckte att det låg för långt borta. Det är bara att leta vidare.

Efter visningarna åkte vi förbi UP's mamma för en fika med henne. I ärlighetens namn tycker jag inte att det är jättekul att åka dit. Jag inser att jag måste och att jag ska lära känna henne, och det vill jag ju också. Men jag har svårt att komma underfund med henne. Jag vet inte om hon egentligen tycker bra om mig eller inte. UP säger att han aldrig har fått några signaler på att hon inte skulle gilla mig, tvärtom. Men jag får ändå känslan att ingen är bra nog åt hennes son. Hon är svår att tyda.

UP följde med mig hem på kvällen. Vi lagade middag och slappade en stund i soffan innan kvällen var slut.

2007-10-19

Världens modigaste människa
Igår kväll var jag hemma hos NM och hennes familj. Jag har varit lite orolig inför mötet med NM. Vi har inte setts på ganska länge och nu med all hennes medicinering visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Skulle hon vara sig lik? Uppsvullen av kortisonet? Trött? Deprimerad?

Men NM var sig precis lik. Lite smalare kanske, möjligen lite mer eftertänksam och lågmäld. Men i stort sett precis samma underbara människa som hon alltid har varit. Jag kan inte annat än beundra henne. Hon har fått ett chockbesked, men hon har trots det sin vanliga positiva inställning till livet. Hon pratar om när hon ska börja jobba igen, om vilken frisyr hon ska ha efter operationen, om kommande semesterresa och 40-årsfest. Hon är så enormt stark och modig och hon bevisar ännu en gång vilken fantastisk förebild hon är för mig. Är det någon människa jag ska sträva att efterlikna så är det NM.

På vägen hem ringde jag till EH. Hon var fortfarande gravid men det är inte långt kvar nu. De har hunnit flytta till nya lägenheten också och hon trivdes bra. Allt fler av mina vänner samlas norr om stan nu och det känns bra för mig som också är på väg tillbaka till rätt sida så småningom.

2007-10-18

Verklighetsflykt
Igår var jag borta från kontoret hela dagen. Jag hade anmält mig till ett seminarium - självklart informerade jag JS som inte protesterade - men för mig var seminariet lika mycket gratis utbildning som en dags flykt från kontoret. Ibland måste jag helt enkelt bara komma iväg och andas lite. Fly från den där inskränkta, kvävande lokalen och se andra miljöer och andra alternativ. Världen är så mycket större än den jag lever i nu. Jag sökte två jobb i tisdags och det är jag nöjd med. Det känns bra att jag åtminstone försöker, att jag gör någonting.

Seminariet var i Kista. Det är väl inte världens sexigaste plats, bara en massa kontor överallt. Det märks väldigt tydligt vilken typ av företag som huserar där. Ingenjörernas paradis! Jag skulle kunna tänka mig att jobba på flera av de företag som ligger i Kista, men helst av allt vill jag förstås jobba i stan. Men Kista känns ändå som ett roligare alternativ än det nuvarande. Jag får inte luft där jag är nu.

Ännu en fördel med seminariet var att UP var anmäld också. Jag tipsade honom och han läste programmet och tyckte att jag borde gå också. Jag hade först inte ens funderat på det, eftersom jag känner mig så skyldig när jag gör sånt här. Men jag lät mig övertalas och det är jag glad för.

Mitt på dagen var det några föredrag som inte var så intressanta för någon av oss, så vi passade på att lyxa med långlunch. Vi promenerade runt lite och UP visade mig var han har jobbat förut, och sedan åkte vi till Stockholms golfklubb och åt lunch. Golfklubben ligger alldeles nära där UP bor så vi hann med en sväng upp till hans lägenhet också. Så skulle jag vilja ha det varje dag!

På kvällen var det tvätt och annat att fixa med hemma. Jag tog ut katterna på promenad och det gick i alla fall riktigt bra. Skönt att det snart är helg.

2007-10-16

Skapa förändring
Jag måste ta tag i mitt liv nu. Jag har mycket att jobba med. Mitt jobbsökande har legat på is i flera veckor, men nu känner jag mig äntligen taggad att ta tag i det på nytt. En ansökan ska ut redan idag och sedan är det bara att beta av resten också. Det är ingen annan än jag som kan få det här att hända. Det är bara jag som kan skapa den förändring jag vill ha.

Igår syndade jag efter jobbet. Jag gick och köpte den där perfekta lilla svarta klänningen som jag har suktat över i flera veckor. Den är perfekt till nyårsafton, till exempel, och jag är säker på att jag kommer att ha mycket användning för den. Efter shoppingen gick jag iväg för att träna med SS, spinning som vanligt. Tyvärr var jag inte fullt lika taggad idag som jag brukar vara. Musiken var lite för enformig för min smak och jag kom aldrig igång så där till 100% som jag brukar göra.

Hemma var jag effektiv. Jag lagade middag och matlåda - en supergod paj med potatis, sparris, chevrè och honung. UP sa till mig igår att jag nog borde uppdatera min syn på mig själv som kock. Jag anser själv att jag inte kan laga mat, men UP sa att det kan jag ju, jag vågar experimentera och laga mat utan recept och det blir bra. Jag tog ut katterna på en promenad på gården och när jag var ute med dem prövade jag att säga "jag är underbar" till mig själv - utan spegel den här gången. Jag fick fram orden, men hörde ändå att det lät ihåligt. Som att jag inte riktigt trodde på det jag sa, som att ordens mening inte nådde fram.

Jag har börjat skriva en lista på sådant jag tycker om hos mig själv, sådant jag är nöjd med och sådant som jag är stolt över. När jag pratade i telefon med UP senare på kvällen bad jag honom säga något om mig, något som han älskar mig för. Han kunde säga en hel massa saker och jag kan lova att det stärkte mig. Jag jobbar vidare med mig själv.

2007-10-15

Jag är underbar
Söndagen blev tung. Vi sov dåligt båda två och jag vaknade lika ledsen som när jag somnade. Jag skämdes fruktansvärt över mitt utbrott på festen och UP var också låg efter urladdningen. Det var som att vi var tomma på energi båda två. Vi hade planerat att gå på två husvisningar men det blev ingenting av med dem. I stället var vi hemma, tittade på en film och satt i soffan och bara var.

På eftermiddagen åkte vi in till stan. Jag skulle träffa TT och sedan åka hem till UP. Jag borde ha stannat hemma men kände att jag behövde den tiden med honom, för att till fullo hitta tillbaka till varandra efter grälet. Jag och TT tog en promenad längs Karlbergskanalen i regnet. TT är bra. Hon är rak och tydlig som ingen annan. Man behöver aldrig fundera över vad hon känner eller tycker. Det var länge sedan vi sågs, men det kändes bra som alltid. Vi lovade varandra att ses oftare i fortsättningen.

På vägen hem till UP stannade jag till i Mörby. Jag köpte en ask chokladhjärtan och tjugo röda godishjärtan, och sedan hittade jag en bukett röda rosor som inte såg alltför vissna ut så jag köpte dem också. Det var mitt sätt att säga förlåt. Jag gav UP rosorna och chokladhjärtana direkt när jag kom, och medan han lagade middag radade jag upp alla godishjärtan längs hans huvudkudde på sängen. Kvällen blev äntligen bättre. Vi var trötta och urlakade båda två, men vi pratade och pratade färdigt och det kändes som att det äntligen blev bra igen.

UP drog med mig fram till spegeln i hallen. Han sa åt mig att se mig själv i ögonen och säga att jag är underbar. Men jag klarade det inte. Jag kunde inte ens möta min egen blick utan att börja gråta. Jag har aldrig insett det här tidigare. Jag är van att titta mig i spegeln titt som tätt, men jag har nog aldrig riktigt sett mig själv tidigare. Jag har aldrig haft modet att verkligen kunna se mig själv och acceptera den jag är. Jag, med alla mina svagheter och nackdelar, jag som är så imperfekt man kan bli - att jag ändå är en människa som är underbar. Det har jag aldrig klarat, och fram till nu har jag aldrig ens insett att det är så svårt. Jag har aldrig vetat att min självkänsla är så här låg. Att jag har så otroligt mycket att jobba med.

Till slut klarade jag att möta UP's blick och säga att jag är OK. Efter ytterligare en stund kunde jag se på mig själv och säga det. Men när UP bad mig upprepa det fem gånger kom tårarna igen. Det klarade jag inte. Min födelsedagspresent till UP, som han önskade sig av mig, är att jag ska kunna se mig själv i ögonen och säga att jag är underbar. Att jag till och med kan mena det. Att jag ska fortsätta jobba med min självkänsla, för det är så oerhört viktigt. Det är grunden till allt. Jag har tre veckor på mig att träna.

Det jag önskar mig av UP är att han ska se mig och bekräfta mig även när han har roligt med andra. Att han aldrig ska låta mig bli osynlig igen.

UP blev både glad och rörd när han upptäckte alla hjärtan i sängen. Vi stoppade dem högtidligt i en påse och för varje hjärta vi la i påsen gav vi varandra en affirmation. Att vi alltid ser varandra. Att vi alltid ger varandra stöd och styrka. Att vi älskar varandra. Att vi ska leva lyckliga i alla våra dagar...

2007-10-15

Vad är väl en bal..?
På lördagen var det dags för Brunkebergsbalen på Solliden. UP kom hem till mig på eftermiddagen och vi gjorde oss i ordning, men i vanlig ordning blev vi sena och stressade och irriterade på varandra. Det löste sig snabbt när vi kom till fördrinken hos KH och JD. Där var bara trevliga människor, inga ex, inga gamla spöken. Bara dem jag helst ville träffa. Allt var bra. Jag började bli nervös när vi tog taxi bort till Solliden, men även där började det bra. Det var mycket folk förstås, om än långt ifrån så många som förra året. Vi stod och pratade med MB och BL när UP's ex gick förbi. Men hon sa bara "hej" och gick vidare och UP tittade efter henne förstås. Jag var förvånad över att hon inte stannade och pratade men kände mig ändå lättad över att hon låtit bli. Jag slogs av hur gammal hon såg ut även i år.

LT hade lyckats över förväntan med bordsplaceringen. Jag och UP satt vid samma bord - vilket överraskade mig - och det var ingen placering per stol utan bara per bord så väl vid bordet valde vi själva var vi ville sitta. Jag och UP hamnade bredvid varandra och bättre bordsherre kan jag ju inte få. Middagen var trevlig men tyvärr långt ifrån samma drag som förra året. Underhållningen var inte lika bra och det märktes åter att det var betydligt färre gäster den här gången.

Men efter middagen började kvällen urarta för min del. Det är en sak att sitta vid ett middagsbord. Då är man där man är. Men när middagen var över fick jag ett desperat behov av att ha koll på UP's ex. Mina ögon for med falkblick över hela lokalen, för jag ville inte att UP och jag skulle behöva komma i närheten av henne alls. Till sist hände det förstås ändå. Vi stod och pratade med IN och några fler - IN, som var den som bjudit in exet till balen till att börja med. Han vinkade henne till sig och hon kom förstås fram och pratade då. Hon och UP kramade om varandra och jag stod bredvid och kände mig fånig. Försökte se ut som att jag inte brydde mig utan tittade åt ett annat håll och började prata med ÅK i stället. Men UP presenterade mig för henne - han skulle bara våga annat - och jag blev tvungen att vända mig mot dem och försöka se ut som att jag lyssnade, log artigt och försökte se normal ut.

I hemlighet tittade jag på exet och häpnade över hur gammal hon ser ut. Hon är bara ett år äldre än mig mer ser ut att vara minst 45 år gammal, både i ansiktet och hållningen och kroppen. Hon verkade totalt hispig - pratade jättefort och jättepipigt och log desperat med spänt ansikte. Hon gav samma intryck nu som på US' julfest - gammal och sliten, med ett hårt ansikte och ett leende som inte kändes äkta. Precis som på julfesten kunde jag inte se minsta tillstymelse till kemi mellan tjejen och UP. I mina ögon är hon inte det minsta attraktiv och jag kan inte för mitt liv föreställa mig att hon och UP någonsin kan ha haft något ihop. Två mer omaka människor får man leta efter.

Tjejen gick därifrån och jag frågade UP hur det kändes.
"Inget speciellt", sa han till min lättnad. Men om UP tog det bra så var det annorlunda för mig. För trots allt det jag fått veta dagen före, trots att jag visste att det omöjligt skulle kunna bli något mellan dem båda igen, så var mötet med exet oändligt mycket jobbigare än jag hade väntat mig. Resten av kvällen gick jag på helspänn och kände mig bara orolig och stressad, kunde inte alls ha så roligt som jag hade trott och hoppats att jag skulle ha. Jag hade sett fram emot att dansa med UP, att ha riktigt kul ihop med honom. I stället blev jag stel som en pinne och bara önskade att tiden skulle gå fortare. Det blev precis som jag varit rädd att det skulle bli, men inte av det skälet jag väntat mig. Jag hade trott att det skulle bli jobbigt på grund av UP's reaktion, men i stället var det mina egna känslor som ställde till det.

En olycka kommer ju som bekant sällan ensam. Min andra olycka för kvällen kom i form av ÅG. Jag har blandade känslor för ÅG. Hon är en bra, trevlig tjej som är omtyckt av de flesta - åtminstone bland killarna. Under det första halvåret jag kände henne tänkte jag inte mycket på henne. Hon var en tjej i mängden bara. Jag har ju hört henne och UP prata om att de gillar att dansa tillsammans men inte funderat så mycket över det heller.

Men så kom den där idiotiska kvällen på Vickan i somras. ÅG satt där och var lite lagom full och började prata med mig om UP. Om vilken connection de hade på dansgolvet, om hur bra de dansar tillsammans. Om att de har något speciellt, men det betyder ingenting förstås, och om jag inte vill att de ska dansa med varandra så får jag säga ifrån. Efter den kvällen har jag börjat tänka på ÅG på ett helt annat sätt. Jag har börjat betrakta henne i relation till UP, och det känns inte bra. Jag vill inte vara den där svartsjuka tjejen som inte låter sin pojkvän dansa med andra. Det funkar inte. Och jag har hört ÅG's prat om hur hon och UP dansar med varandra till leda vid det här laget.

När ÅG nu kom fram till mig och UP på dansgolvet och kastade sig om halsen på oss båda så visste jag förstås vad som skulle komma.
"Får jag dansa med UP?" frågade hon mig. "Säg ja eller nej!"
Är det något jag inte vill svara på så är det en sådan fråga. Hur jag än vänder på det så blir det fel. Säger jag ja, det är OK, så ljuger jag för mig själv. För efter allt prat om connection och samspel till musiken så känns det verkligen inte längre OK för mig att de ska dansa med varandra. Men om jag är ärlig och säger att nej, det känns inte OK, då blir jag precis den jag inte vill vara - den svartsjuka flickvännen som behandlar sin pojkvän som sin ägodel. Så jag gav det enda svaret jag kunde ge ÅG.
"Det kan jag inte svara på", sa jag, "det är inte mitt beslut, det får du fråga UP om. Han gör som han vill."
ÅG stod på sig och tjatade om att jag skulle säga ja eller nej, men jag vägrade och till sist blev hon sur och vände på klacken och gick.

När hon kom fram igen lite senare var jag färdig att explodera av irritation. Jag mer eller mindre hetsade UP och ÅG att de måste dansa med varandra, inte för att jag ville det utan bara för att jag var så utled på alltihop. Min stubin var obefintlig och jag sa gång på gång att jag måste ju bara få se dem dansa tillsammans, med en sådan connection som deras måste det ju vara en fantastisk syn... UP blev arg på mig för att jag var otrevlig mot ÅG men jag orkade inte ens bry mig längre. Musiken var ändå dålig, det gick inte att dansa till den.

Men så kom en bra låt och UP gav mig inte en blick ens utan vände sig direkt till ÅG och bjöd upp henne. Jag orkade inte stå kvar och se dem utan vände bara och gick. Ner på toaletten bara, andas djupt, lugna ner mig. Det är bara en dans. Det är inte hela världen. Det spelar ingen roll.

Jag gick tillbaka upp till dansgolvet för att se om de hade dansat färdigt. Men icke. UP dansade med ÅG som jag aldrig har sett honom dansa med mig. De såg ut som ett tävlingspar, snurrade runt och hoppade och var helt inne i dansen och i sig själva. Inte en blick åt mitt håll. Jag tvärvände och gick ner igen. Jag orkade inte stå kvar. Där nere fanns ÅK. Jag berättade för henne att jag mådde urdåligt och hon stöttade mig. Sa åt mig att andas djupt och lugna ner mig. Att det inte betyder att UP skulle vilja vara med henne, att det är mig han åker hem med. Men att jag måste berätta för honom hur jag känner för annars kommer han aldrig att förstå mig.

Upp igen. UP och ÅG fortfarande i full fart på dansgolvet. UP såg mig och vinkade åt mig men jag orkade inte ens. ÅG ville dansa vidare med UP och han gjorde henne till viljes. Vände ryggen åt mig och virvlade iväg med henne. Jag har sällan känt mig så osynlig och så obetydlig. Jag blinkade bort tårarna och flydde igen och mötte ÅK och ELK nere i badrummet. Min tillflyktsort. Jag nästan hyperventilerade när jag kom dit, stod och bara upprepade gång på gång att jag hatar hatar hatar den här sidan av mig själv. Att jag hatar när jag blir så här. Jag vill inte bry mig. Jag vill inte vara svartsjuk. Och egentligen handlar det kanske inte om dansen. I verkligheten handlar det nog om att jag har haft en dålig kväll, jag har inte kunnat koppla av och ha riktigt roligt, och det har färgat av sig på UP. Att enda gången på hela kvällen - efter middagen - som jag verkligen har sett honom se glad ut, som han verkligen har sett ut att ha riktigt roligt - det var nu på dansgolvet med ÅG. Hon lyckades göra honom lycklig när jag misslyckades. Och det gör för ont.

ÅK och ELK var underbara. De stöttade mig till fullo. Talade om vilken fantastisk kvinna jag är. Att jag har så mycket att ge och att UP vet att det är så. Det är ju mig han älskar. Ingen annan. De ställde sig på varsin sida om mig framför spegeln och ELK sa åt oss att vi skulle göra en övning. Vi skulle se oss själva i ögonen i spegeln och säga "I'm fabulous". Jag klarade det inte. Jag flackade runt med blicken och tittade på allt annat utom mig själv när jag sa orden.

På vägen upp mötte jag UP, svettig och glad efter dansen. Jag drog honom med mig och sa att vi måste prata. Och så hävde jag ur mig allting. Hur jag kände, hur jag mådde, hur det han gjorde med ÅG påverkade mig. Även om det bara handlade om dans så betydde det så mycket mer. UP reagerade förstås på det enda rätta sättet för honom. Han blev arg och sa åt mig att jag överreagerade. Att han är så utled på varenda fest som slutar på det här sättet, med att jag blir svartsjuk och så blir hela kvällen förstörd. Vårt gräl böljade fram och tillbaka. Det gick över en stund men så blossade det upp igen och så förflöt resten av festen och även efter att vi kommit hem till mig och skulle sova.

Med facit i hand kan jag säga att festen blev lyckad på så sätt att jag numera vet att UP är oberörd inför sitt ex. Henne behöver jag aldrig mer fundera över. Däremot det här med dansen är faktiskt ett problem. Jag önskar att UP vill dansa med mig så som han gör med vissa andra. Att han inte bara kan skylla på att de dansar bättre än mig eller att jag inte är på humör, utan att han åtminstone försöker. Att han bekräftar mig också.

2007-10-15

Allt jag behöver veta
I fredags var det after work på El Diablo på Kungsholmen. Nu efter bröllopet i Vadstena känner jag betydligt fler av gänget kring KH och JD så det var roligt att komma och träffa dem igen. Vi hade en bra kväll, satt och pratade om det mesta. Tyvärr låg det en del spänning i luften i mitt fall eftersom jag var stressad och orolig över hur lördagkvällen skulle avlöpa, om vi skulle hamna på samma förfest som UP's ex eller vad som skulle hända. Jag och UP hamnade i en diskussion om det förstås och jag vet att vi är lika trötta på ämnet båda två.

Men helt oväntat tog JN oss båda åt sidan. Han började säga som så många gånger förr att US var en idiot som inte hade tagit mig när han hade chansen. JN överöste mig med komplimanger och sa gång på gång att UP verkligen hade haft tur som hade träffat mig, för bättre tjej kunde han inte få. Och så kommer det igen. JN vände sig till mig.
"Och nu behöver du inte lyssna", började han och vände sig sedan till UP. "Var inte längre sur över det här med ditt ex..."

Då fick jag nog. Inte en gång till. Jag orkar inte höra om det där igen. Hur kär UP var, vilken fantastisk kärlekssommar han hade med exet. Inte igen. Så jag knuffade UP och JN bryskt åt sidan och slet åt mig mina ytterkläder för att åka hem. Men JN hejdade mig och drog iväg med mig innan jag hann rusa iväg.

"Jag ska berätta något för dig som du aldrig får säga till någon", sa han. Och så berättar han den mest osannolika av historier, men som jag ändå inte kan låta bli att tro på, för även om JN fabulerar och vänder sanningen åt det håll som passar honom, så finns det ingen anledning för honom att hitta på en sådan historia som den här. JN berättade för mig att UP's ex aldrig varit kär i UP. Hon var kär i JN. De träffades en massa gånger under samma period som hon var ihop med UP och var gift och JN drog sig ur först när hon började prata om barn. JN har haft sex med henne massor av gånger. US och några fler vet det men självklart inte UP.

JN berättade om ett tillfälle när han bjöd henne på middag och hon fick en allergisk reaktion eftersom det var jordnötter i maten. Hon svällde upp och fick åka till akuten.
"Så om det blir jobbigt i morgon så behöver du bara föreställa dig henne som en Michelin-gubbe", sa JN och jag flinade åt honom. Det hjälpte ju. Jag frågade JN om de fortfarande hade kontakt.
"Nej herregud", sa JN, "hon hatar mig!" Och så skrattade han igen.

JN kunde ha besparat mig månader av oro om han hade berättat det här för mig tidigare. Nu fick jag veta det först nu, men jag insåg plötsligt där när jag stod och pratade med JN att jag äntligen har vunnit. Det är över. JN har försett mig med det perfekta vapnet för att säkerställa att det aldrig, aldrig mer kommer att bli tal om minsta lilla känsla hos vare sig UP eller exet. Jag inser att hon är en riktig loser som var otrogen inte bara mot sin man utan även mot UP. Jag inser att JN har rätt. Hade hon älskat UP det minsta så hade hon inte börjat träffa JN till att börja med. Spontant tänker jag också att det kan inte ha varit första gången hon var otrogen. En människa som är så beräknande så att hon kan hålla igång tre olika män samtidigt måste ha gjort det förr.

Och jag insåg en sak till och det är att om UP bara skulle andas om att han skulle påverkas av henne, att han skulle reagera på henne eller vad som helst - det skulle vara så lätt för mig att berätta det här för honom. Inte nämna JN utan bara säga att jag vet om det här. För om UP visste så skulle han aldrig vilja ta i henne med tång igen. Jag har vunnit. Jag har äntligen, äntligen vunnit. Det är faktiskt över nu, på riktigt den här gången. Det är min seger och det känns som att tio ton har lyfts från mina axlar.

När UP och jag åkte hem var jag glad, lyckligare än på länge. Vi skulle åt varsitt håll och det var som att vi inte kunde släppa varandra när vi skulle skiljas åt. Vi stod på Centralen och höll om varandra och insåg ännu en gång att vi hör ihop. Det finns inget annat sätt.

2007-10-12

Hyfsat effektiv?
Jag jobbar på med ständigt dåligt samvete över att jag inte är bättre på att söka andra jobb. Jag har en hel hög med annonser att ta tag i, men jag gör det inte. Idiotiskt. Hur ska jag komma härifrån om jag inte anstränger mig?

Jag gick tidigare från jobbet för att gå på massage vilket var underbart som alltid. Jag lyckades nästan somna under tiden jag låg där. Efter massagen begav jag mig ut i regnet, bort mot Fridhemsplan där jag köpte en mössa på Åhléns och sedan vidare för träning. Jag körde ett spinningpass som var fruktansvärt jobbigt, men trots det inte alls lika bra som mina favoritpass på måndagarna. Instruktören och musiken var hyfsade, men lokalen var under all kritik och jag hamnade bakom en jättestor kille som envisades med att stå upp i stort sett genom hela passet så jag såg ingenting av vad instruktören höll på med längst fram. Jag fick i stället titta på hur de andra gjorde och göra likadant.

UP och jag sågs inte på kvällen utan jag var i stället hemma och fixade och donade med olika saker. Det ösregnade så någon kattpromenad blev det inte. Jag höll igång nästan hela kvällen och ändå hann jag inte med det jag hade föresatt mig att fixa. Det känns typiskt. Tur att det är fredag idag. I morgon är det lördag och bal och sedan kan jag förhoppningsvis slappna av igen.

2007-10-11

Värdefulla vänner
Igår gick jag lite tidigare från jobbet. Jag ville hinna hämta ut min balklänning och göra i ordning lite hemma innan mina middagsgäster skulle komma. Som vanligt när jag är i Nacka Strand kände jag mig stressad över att stöta på någon jag inte skulle vilja träffa. Men det gick bra.

Framåt kvällen dök mina gäster upp. Det var AK, CN, SS och MvdS som kom med en vacker bukett rosa liljor och två stora chokladkakor. Livsfarligt! Jag bjöd på min goda lax och gino till efterrätt och måste säga att maten faktiskt blev riktigt god. Jag som inte tycker om att laga mat och som ser mig själv som dålig på det - jag fick jättemycket beröm av alla! CN sa att man visste alltid när man kom hem till mig att det skulle bli någon spännande och exotisk rätt som hon aldrig hade ätit förut. Jag strålade av berömmet. Det skulle mamma höra! AK är vacker som gravid - hon har ett sådant lugn i ögonen nu som jag inte har sett hos henne tidigare. Det är glädjande att se henne må så bra!

Det var länge sedan vi träffades allihop men det var som MvdS sa, det kändes ändå som att det var igår. Det är skönt när det funkar så bra med vänner. Jag inser att även om vissa vänner har försvunnit så har det kommit nya, och de gamla vänner som finns kvar värdesätter jag desto högre nu. Jag är glad att de finns i mitt liv.

När gästerna hade åkt kom UP hem till mig. Han hade varit barnvakt hos LP och jag bor ju på vägen därifrån så det passade bra. Han stod i köket och höll om mig innan vi skulle gå och lägga oss.
"Det är ju du och jag", sa han till mig. Och det har han så rätt i.

2007-10-10

Mingelträning
Igår var jag på Shortcut-mingel efter jobbet. Jag var egentligen dödstrött och hade lika gärna kunnat åka hem och krascha i soffan, men nu var det bara att bita ihop. Jag hade släpat med mig UP för att ge honom ett mingeltillfälle så för hans skull måste jag orka.

Lyckligtvis blev kvällen ändå över förväntan. Vi mötte en del personer vi kände - PW och JoS var två av dem. De verkade finna varandra väldigt bra och det var roligt att se - de är bra personer båda två och de skulle nog kunna passa ihop. Särskilt PW är ju ett riktigt kap! Velvet och Mange Schmidt uppträdde och jag blev lycklig när jag fick se min favorit Thomas Rusiak på scenen med Mange S.

Jag och UP deltog i en tävling under kvällen. Ämnet var kunskaper i affärsengelska. Vi fyllde först i varsin blankett och jämförde sedan våra svar. Vi hade samma svar förutom på två frågor och där ändrade vi så att vi lämnade in identiska blanketter. Roligt nog var vi de enda som hade alla rätt och vi blev uppropade på scenen och fick varsin flaska champagne i pris. De där flaskorna visade sig vara riktigt bra som samtalsöppnare. Efter våra vinster var vi mer än välkomna att dela ståbord även med vilt främmande människor och vi lyckades knyta några nya kontakter under kvällen. Det vore otroligt kul om det kunde leda till någonting, framför allt för UP's del tycker jag.

När jag kom hem var katterna hos mig. R hade varit där och lämnat dem under kvällen. De var alldeles spralliga båda två och sprang omkring och lekte i hela lägenheten. Det märktes att de var glada att se mig!

2007-10-09

Riktig höst
Det har blivit kallt! Jag har gått över till tjockare jacka och ändå fryser jag. Det blev träning med S som vanligt igår, måndagsspinning. Veckans bästa pass! Ett av de få träningspass där jag ger allt och kämpar tills jag nästan mår illa. Galet men det känns bra.

Efter träningen åkte jag hem till UP. Han mötte mig i Mörby och vi handlade middag och lagade till. Det tog en evighet men blev gott. Ännu en lugn och skön kväll. Idag kommer katterna hem till mig igen. Det ska bli kul att ha dem hos mig igen. Veckorna rullar på...

Idag har jag fått se några bilder från bröllopet i lördags. Otroligt fina bilder och faktiskt några riktigt bra även på mig och UP. Jag skickade några bilder till SSH och hon tyckte de var fantastiskt vackra. Hon sa att hon aldrig har sett mig se så lycklig ut som jag gör med UP. Det värmer!

Jag har haft en del kontakt med ÅK idag också. Det känns som att hon och jag kommer att bli riktigt bra vänner!

2007-10-08

Alldeles, alldeles underbart!
I lördags gick jag upp tidigt för att åka ner till Vadstena med UP. Vi stannade till i Norrköping för att prova sängar i JA's butik där nere, men tyvärr hittade vi ingenting. Det är svårt att köpa rätt säng. Det är så mycket att tänka på och tyvärr väldigt dyrt. Samtidigt kan jag känna att det är en väldigt bra investering. Inte så att jag sover dåligt nu, men jag sover oroligt, och det gör att jag nästan aldrig är helt utvilad.

Vadstena är en mysig liten stad. Jag har varit där förut med R, men UP hade konstigt nog aldrig varit där tidigare trots att han i många år pluggade i Linköping som ju är precis i närheten. Vi checkade in på hotellet - KH hade fixat det bra åt oss - och tog sedan en promenad runt på stan, åt lunch och gick ner till slottet där kvällens fest skulle vara. Givetvis stötte vi på ett antal personer vi kände. Vadstena är ju litet som sagt och den här helgen var 160 av KH's och JD's närmaste vänner där. Jag känner många av dem så det gick inte att undvika att se en del av dem här och där. Nere vid slottet mötte vi JD, som såg fullständigt kolugn ut. Kvällens toastmaster å andra sidan var helt stel i ansiktet av stress och nervositet.

Vi hade en skön eftermiddag och fick sedan i vanlig ordning stressa och mer eller mindre springa ner till slottskapellet för att hinna i tid till vigseln. Det här är typiskt oss. Vi är båda riktiga tidsoptimister - UP är nog ännu värre än jag - och vi var nog en vacker syn där vi sprang genom stan, han i smoking och jag i finaste klänningen med klackar och fuktigt hår.

Kapellet var fyllt till sista plats - vissa fick inte ens sittplats utan fick stå vid väggarna. Vi fick vänta en stund innan brudparet äntligen kom. Och vilket par! JD är ju stilig och han bär verkligen upp en smoking väl. Och KH! Jag tappade nästan hakan när jag såg henne. Jag har ju sett hennes klänning tidigare och det är en klänning som ingen annan brud skulle kunna ha. Vitt korsettliv i spets och den tajtaste spetskjol jag någonsin har sett. Hon bar sitt enorma, tjocka lockiga hår utsläppt med bara en tiara och var så vacker att jag inte kunde sluta le när jag såg henne. Jag är så glad att jag har lärt känna dem båda!

Vigseln blev traditionell, men självklart med den där speciella touchen som bara JD och KH kan få till. De gick in till musiken till Mission Impossible och utgångsmarschen var MLD's egen väldigt speciella tolkning av Lena Philipsons Kärleken är evig. Han fortsatte att sjunga långt efter att brudparet gått ut och folk började dansa i bänkraderna och gav honom rungande applåder när han var klar.

Vi gick ut på bryggan över vallgraven för att dricka skumpa och mingla med de andra gästerna, och när brudparet kom drog MLD igång den inhyrda snömaskinen och sprutade snöflingor över brudparet och gästerna. KH såg ut som en snödrottning och MLD såg ut som en liten pojke med en ny leksak, ett enda stort leende i ansiktet.

Inte heller middagen blev traditionell. Sittningen gick till så att alla herrar fick flytta på sig för varje rätt. Damerna satt kvar på samma plats och fick alltså nya bordsherrar för varje rätt. Det var ett välordnat kaos som faktiskt blev riktigt bra och roligt eftersom det gjorde att vi lärde känna fler gäster inför dansen efteråt. Det var många tal och sånger och full fart middagen igenom, precis som väntat. PV gav mig fina komplimanger - hon sa att jag var vackrast på festen efter bruden och att hon skulle komma tillbaka till Sverige till mitt och UP's bröllop. Det värmde förstås!

Det enda mörka molnet för kvällen var att alla killar som varit med på svensexan verkade tycka att strippan hade varit den absoluta höjdpunkten för dagen. För varje ny bordsherre fick jag nya detaljerade beskrivningar om hur hon hade sett ut, hur hon hade rört sig och vilka plagg hon klätt av sig och vad killgänget hade gjort och tyckt om det. När jag sedan fick se bilder av henne i en svensexekalender som killarna satt ihop till JD så tappade jag humöret och fräste till åt UP. Han ilsknade till förstås och vi hamnade i en tråkig diskussion som ingen av oss önskade. Lyckligtvis gick det över och vi fortsatte kvällen med att dansa och ha kul med alla andra. Det löser sig ju alltid. Vi är på samma lag, UP och jag. Det ska ingen få förstöra.

2007-10-05

Team TU
Nu har jag bestämt mig. Jag får inte till något pris låta det förflutna förstöra min och UP's gemensamma framtid. Det vi har är alltför värdefullt för att förlora. Det är ju vi två. Det är ju så det ska vara. Och det är det enda som är viktigt. Det som har hänt har hänt. Jag kan inte förändra eller påverka det. Men jag kan påverka vårt nu och vår framtid. Jag kan välja att må bra med UP och det ska jag göra, och jag ska göra allt jag någonsin kan för att han ska vara lycklig med mig också. Jag ska inte låta någon annan komma emellan oss. Det är ju vi två. Och då är valet lätt.

2007-10-05

Tunga stunder
Gårdagen var utmattande. En massa gamla saker revs upp igen och jag och UP var osams större delen av dagen. Det är idiotiskt. Vi är ju i samma lag. Vi är inte mot varandra utan med varandra. Min rädsla får mig att göra och säga saker som jag inte menar, saker som jag aldrig ens borde tänka, för de är inte relevanta och inte sanna. Det som betyder något är att jag har den finaste människan i världen som vill leva sitt liv med mig. Jag ska vårda det fantastiska vi har i stället för att rasera det. Jag måste sluta vara rädd.

Vi var hos KH och JD på kvällen. De är otroliga - de gifter sig om två dagar och trots det har de tid att anordna middagsbjudning för tio gäster hemma i lägenheten. Det var en riktigt kul kväll så länge vi var där. Då kunde vi tänka på annat.

Idag har jag migrän. Jag är yr av trötthet och fullkomligt tom på energi. Jag har ingenting kvar att ge. Jag vill bara sova. Det var ytterst nära att jag sjukanmälde mig idag, men jag ändrade mig i sista minuten och vacklade iväg till jobbet. Jag tror inte att jag kommer klara att vara här en hel dag. Jag ska kämpa mig fram till lunch och sedan får jag se.

2007-10-04

Allt utom detta
Jobbet känns stundtals som ett dårhus. Jag måste komma igång med att söka igen. Det här håller inte.

Igår tog energin slut. Jag satt större delen av dagen och bara stirrade på min datorskärm och insåg till sist att jag måste ha en lugn kväll för att inte krascha. Jag tackade nej till LC-träffen - trots att den säkert hade varit kul - och åkte raka vägen hem efter jobbet. Jag däckade i soffan tills UP kom över. Vi åt mina mästerligt goda raggmunkar med rårörda lingon och UP hjälpte mig med datorn som behöver nytt virusskydd. Det var en lugn kväll.

Idag satt jag på jobbet och pratade i telefon med UP samtidigt som jag tittade igenom anmälningslistan till Brunkebergsbalen. Många jag inte kände förstås, några kända namn varav vissa jag väl hade kunnat vara utan.

Och så plötsligt. Jag tror nästan att jag ser fel. För där står är hennes namn, den personen som jag hellre skulle skjuta mig i foten än att träffa igen. Hon ska gå på balen. Jag blir alldeles illamående. Händerna börjar nästan skaka och allt ont och svårt och jobbigt väller upp igen. Hon kommer på balen. All glädje försvinner. Jag kan inte se fram emot den kvällen när jag vet att hon kommer att vara där. Det känns helt bortkastat nu.

Jag och UP har pratat länge. Han känner sig inte speciellt orolig. Han tror att det kommer att gå bra. Han känner sig neutral. Jag hävdar med en dåres envishet att det kan han inte veta eller lova, inte förrän vi är där. Inte förrän han ser henne kan han veta vad han kommer att känna och hur han kommer att reagera. Det är gammalt nu. Men trots det ligger det så nära mig, så nära under ytan. Som att det bara väntar på att komma fram igen. Som att allt ska börja om från början igen. Och jag orkar inte ta det en gång till.

2007-10-03

Timmarna försvinner
Jobbet var lika kaotiskt som vanligt igår. Det var inte ett dugg roligt utan jag satt hela dagen och bara önskade att tiden skulle gå. Det gjorde den också, dagen försvann oroande snabbt och jag hann i vanlig ordning inte med ens hälften av allt jag har på min lista. Dessvärre har jag börjat få ont i min axel igen. Jag tror att det beror på att jag sitter och spänner mig på jobbet. Bara att hoppas att det inte blir värre. Jag måste boka tid för massage snart.

NM ringde på eftermiddagen. Jag hade skickat blommor till henne och hon ringde för att tacka. Jag blev chockad över hur olik sig hon lät. Så mycket mindre och svagare. Det är inte den NM jag känner. Jag försökte låta glad och avslappnad hela tiden och bara säga att det var så skönt att hon snart skulle vara frisk igen. Men det kändes tungt ändå.

Efter jobbet stressade jag in till stan för att möta UP. Han var tvungen att hitta en smoking, det är ju inte många dagar kvar nu. Den här gången hade vi tur. Han fick tag i en som satt bra och som faktiskt inte var alltför dyr heller. Skönt att det är ordnat.

Vi sprang runt en stund till för att leta efter en väska till mig och sedan åkte jag hem till JP för att äta middag med henne och PH. Det är så härligt med dem båda. Vi har känt varandra i många år och egentligen är vi väldigt olika. Men trots våra olikheter passar vi ihop. Vi är jämlika och alla får ta lika mycket plats. Det fungerar helt enkelt. Nu åt vi middag och satt och pratade och kvällen bara försvann. Jag hade kunnat sitta med dem i många timmar till.

UP ringde när jag var på väg och gå och sa att han kunde komma och hämta mig så att jag kom hem fortare. Jag blev rörd av hans omtanke eftersom det verkligen var en lång omväg för honom. Vi tog en sen kvällspromenad när vi kom hem till UP och somnade sedan alltför sent igen.

2007-10-02

Slutkörd och genomkörd
Planen på mitt jobb är att jag ensam ska göra två personers jobb under det år (minst) som AS är borta. Det har gått ungefär två veckor och jag känner redan att jag börjar tappa greppet. Det är för mycket att göra, folk rycker och sliter från alla håll och jag har inte en chans att hinna allt som ska göras. Jag måste prata med JS om det, om att jag inte kan prioritera alla uppgifter på en och samma gång. Jag tog upp det här med UP igår kväll och han sa olycksbådande att det här är en klassisk början för folk som springer in i väggen. Det är bara jag själv som kan förhindra att det blir så. Men redan nu märker jag att jag är stressad. Att jag sover sämre, att jag går jättefort och äter jättefort och att allt går i 190 km/h.

Jag var och tränade med S efter jobbet. Vi körde ett lysande spinningpass, underbart och härligt. Det var länge sedan jag svettades så mycket, sedan jag fick en sådan genomkörare. Jag har ju haft som mål att börja springa men tyvärr får jag nog acceptera att det inte är min grej. Jag tycker helt enkelt inte om det, inte än så länge i alla fall. För mig är löpningen bara tung och jobbig, inte någon njutning där jag på lätta fötter flyger fram över marken. Det är inte för mig.

S berättade att MD har fått nytt jobb men att hon tyvärr inte är tillsammans med sin pojkvän längre. Tråkigt för henne. S berättade dessutom att de ska åka till Vietnam tillsammans i vinter och jag kan inte låta bli att känna att det hugger till lite. Det brukade ju vara vi men så är det inte längre. Jag och MD har ingen kontakt längre. Det var något hon valde, som jag uppfattade det. Jag försökte men fick inget gehör och nu är det så här. Men jag önskar henne allt gott ändå.

På kvällen var jag supereffektiv, handlade mat och lagade matlådor för hela veckan. Jag kom inte i säng förrän alldeles för sent, men jag känner mig ändå nöjd över allt jag fått gjort.

2007-10-01

En tung helg
Den här helgen skulle jag vilja spola tillbaka och göra om. Ingenting har blivit vad jag hoppats.

Fredagen var lugn. Jag åkte hem till UP och vi var där, bara vilade. Det var skönt. Jag hade en sådan oro i mig innan jag kom dit, men så fort jag var med UP blev jag lugn igen. Vi var ganska trötta båda två så vi bara åt middag och såg en halv film innan vi somnade.

På lördagen skulle UP upp tidigt för att vara med på JD's svensexa. Jag kunde förstås inte sova efter att han hade åkt utan låg och vred mig innan jag gav upp och gick upp. Det är något konstigt medUP's lägenhet. När han inte är där känns den så tom och tyst och opersonlig. Det känns verkligen att jag är hemma hos någon annan, att jag inte hör dit riktigt. Så är det inte när UP är där.

Jag åkte iväg till mina föräldrar på dagen. Det är konstigt med dem. När UP är med så är de perfekta föräldrar. Uppför sig väl och är trevliga mot varandra. Men när det bara är jag som kommer degraderas jag omgående till den korkade, naiva treåringen som inte kan tänka själv, som inte förstår någonting utan som måste få allt förklarat för sig. De är sina vanliga föraktfulla jag mot varandra, grälar och hackar på varandra. Jag står inte ut med det. Maja är den största glädjen med att komma dit då.

Framåt kvällen flydde jag därifrån och åkte in till stan för att träffa KH. Det var underbart att se henne. Hon är en person som jag skulle kunna tillbringa hur mycket tid som helst med. Vi pratar om allt och det känns verkligen som att vi har varit vänner i evigheter. Jag tror och hoppas att KH är en person jag kommer att ha i mitt liv under många, många år framöver. Hon räknar mig till en av sina närmaste vänner och det gör mig både glad och stolt!

Jag hade sett fram emot en skön sömn men så blev det inte. Jag vaknade nog en gång i timmen minst och var helt slutkörd när jag gick upp på morgonen. UP ringde på förmiddagen. Han hade överlevt svensexan men var ganska trött. Han berättade om vad de hade gjort och när han kom till strippan var det som att jag bara sjönk ihop och gav upp. Jag tappade sugen helt. Kände inte för att träffa honom alls eftersom hela situationen bara kändes fel. Självklart blev vi osams om det. UP tycker att jag överreagerar men jag kan inte se något skäl till att jag ska gilla att en helt annan kvinna än jag står och klär av sig naken inför min pojkvän.

Men så ringde min mobil. Det var en syster till en av mina bästa vänner som ringde och det hon berättade fick allt att blekna. Jag fick veta att en av mina närmaste vänner har drabbats av en hjärntumör. Det är sådant som inte händer, som inte får hända. Hon har förmodligen gått med det i flera år utan att känna av någonting, inte förrän nu. Förmodligen är den godartad och går att operera bort, men hela hennes liv kommer ju att förändras av det här. Ingenting blir detsamma igen. Vad säger man? Hon ska bara ta sig igenom det och bli frisk och jag kommer att göra allt jag kan för att hjälpa henne. Det är det minsta hon kan begära. Det måste gå bra.

Jag åkte in till stan för att träffa UP ändå. Vi skulle titta på sängar. Men sjukdomsbeskedet och svensexan hängde över oss och dagen blev inte bra. Jag kände mig gråtfärdig och UP var dyster till sinnes. På kvällen var det familjemiddag hos UP's mamma. Vi bet ihop och åkte dit. Det blev en ganska bra kväll, men det känns tungt nu. Så mycket som händer. Mitt under middagen ringde mamma och var skärrad, för deras närmaste granne hade haft inbrott. Mamma var orolig att det skulle hända något hos dem också, förstås.

Det var inte förrän vi gick och la oss på kvällen som det kändes bättre. Att somna i UP's famn ger mig mer lugn än något annat. Måtte allt bara bli bra för alla.