2007-10-15

Vad är väl en bal..?
På lördagen var det dags för Brunkebergsbalen på Solliden. UP kom hem till mig på eftermiddagen och vi gjorde oss i ordning, men i vanlig ordning blev vi sena och stressade och irriterade på varandra. Det löste sig snabbt när vi kom till fördrinken hos KH och JD. Där var bara trevliga människor, inga ex, inga gamla spöken. Bara dem jag helst ville träffa. Allt var bra. Jag började bli nervös när vi tog taxi bort till Solliden, men även där började det bra. Det var mycket folk förstås, om än långt ifrån så många som förra året. Vi stod och pratade med MB och BL när UP's ex gick förbi. Men hon sa bara "hej" och gick vidare och UP tittade efter henne förstås. Jag var förvånad över att hon inte stannade och pratade men kände mig ändå lättad över att hon låtit bli. Jag slogs av hur gammal hon såg ut även i år.

LT hade lyckats över förväntan med bordsplaceringen. Jag och UP satt vid samma bord - vilket överraskade mig - och det var ingen placering per stol utan bara per bord så väl vid bordet valde vi själva var vi ville sitta. Jag och UP hamnade bredvid varandra och bättre bordsherre kan jag ju inte få. Middagen var trevlig men tyvärr långt ifrån samma drag som förra året. Underhållningen var inte lika bra och det märktes åter att det var betydligt färre gäster den här gången.

Men efter middagen började kvällen urarta för min del. Det är en sak att sitta vid ett middagsbord. Då är man där man är. Men när middagen var över fick jag ett desperat behov av att ha koll på UP's ex. Mina ögon for med falkblick över hela lokalen, för jag ville inte att UP och jag skulle behöva komma i närheten av henne alls. Till sist hände det förstås ändå. Vi stod och pratade med IN och några fler - IN, som var den som bjudit in exet till balen till att börja med. Han vinkade henne till sig och hon kom förstås fram och pratade då. Hon och UP kramade om varandra och jag stod bredvid och kände mig fånig. Försökte se ut som att jag inte brydde mig utan tittade åt ett annat håll och började prata med ÅK i stället. Men UP presenterade mig för henne - han skulle bara våga annat - och jag blev tvungen att vända mig mot dem och försöka se ut som att jag lyssnade, log artigt och försökte se normal ut.

I hemlighet tittade jag på exet och häpnade över hur gammal hon ser ut. Hon är bara ett år äldre än mig mer ser ut att vara minst 45 år gammal, både i ansiktet och hållningen och kroppen. Hon verkade totalt hispig - pratade jättefort och jättepipigt och log desperat med spänt ansikte. Hon gav samma intryck nu som på US' julfest - gammal och sliten, med ett hårt ansikte och ett leende som inte kändes äkta. Precis som på julfesten kunde jag inte se minsta tillstymelse till kemi mellan tjejen och UP. I mina ögon är hon inte det minsta attraktiv och jag kan inte för mitt liv föreställa mig att hon och UP någonsin kan ha haft något ihop. Två mer omaka människor får man leta efter.

Tjejen gick därifrån och jag frågade UP hur det kändes.
"Inget speciellt", sa han till min lättnad. Men om UP tog det bra så var det annorlunda för mig. För trots allt det jag fått veta dagen före, trots att jag visste att det omöjligt skulle kunna bli något mellan dem båda igen, så var mötet med exet oändligt mycket jobbigare än jag hade väntat mig. Resten av kvällen gick jag på helspänn och kände mig bara orolig och stressad, kunde inte alls ha så roligt som jag hade trott och hoppats att jag skulle ha. Jag hade sett fram emot att dansa med UP, att ha riktigt kul ihop med honom. I stället blev jag stel som en pinne och bara önskade att tiden skulle gå fortare. Det blev precis som jag varit rädd att det skulle bli, men inte av det skälet jag väntat mig. Jag hade trott att det skulle bli jobbigt på grund av UP's reaktion, men i stället var det mina egna känslor som ställde till det.

En olycka kommer ju som bekant sällan ensam. Min andra olycka för kvällen kom i form av ÅG. Jag har blandade känslor för ÅG. Hon är en bra, trevlig tjej som är omtyckt av de flesta - åtminstone bland killarna. Under det första halvåret jag kände henne tänkte jag inte mycket på henne. Hon var en tjej i mängden bara. Jag har ju hört henne och UP prata om att de gillar att dansa tillsammans men inte funderat så mycket över det heller.

Men så kom den där idiotiska kvällen på Vickan i somras. ÅG satt där och var lite lagom full och började prata med mig om UP. Om vilken connection de hade på dansgolvet, om hur bra de dansar tillsammans. Om att de har något speciellt, men det betyder ingenting förstås, och om jag inte vill att de ska dansa med varandra så får jag säga ifrån. Efter den kvällen har jag börjat tänka på ÅG på ett helt annat sätt. Jag har börjat betrakta henne i relation till UP, och det känns inte bra. Jag vill inte vara den där svartsjuka tjejen som inte låter sin pojkvän dansa med andra. Det funkar inte. Och jag har hört ÅG's prat om hur hon och UP dansar med varandra till leda vid det här laget.

När ÅG nu kom fram till mig och UP på dansgolvet och kastade sig om halsen på oss båda så visste jag förstås vad som skulle komma.
"Får jag dansa med UP?" frågade hon mig. "Säg ja eller nej!"
Är det något jag inte vill svara på så är det en sådan fråga. Hur jag än vänder på det så blir det fel. Säger jag ja, det är OK, så ljuger jag för mig själv. För efter allt prat om connection och samspel till musiken så känns det verkligen inte längre OK för mig att de ska dansa med varandra. Men om jag är ärlig och säger att nej, det känns inte OK, då blir jag precis den jag inte vill vara - den svartsjuka flickvännen som behandlar sin pojkvän som sin ägodel. Så jag gav det enda svaret jag kunde ge ÅG.
"Det kan jag inte svara på", sa jag, "det är inte mitt beslut, det får du fråga UP om. Han gör som han vill."
ÅG stod på sig och tjatade om att jag skulle säga ja eller nej, men jag vägrade och till sist blev hon sur och vände på klacken och gick.

När hon kom fram igen lite senare var jag färdig att explodera av irritation. Jag mer eller mindre hetsade UP och ÅG att de måste dansa med varandra, inte för att jag ville det utan bara för att jag var så utled på alltihop. Min stubin var obefintlig och jag sa gång på gång att jag måste ju bara få se dem dansa tillsammans, med en sådan connection som deras måste det ju vara en fantastisk syn... UP blev arg på mig för att jag var otrevlig mot ÅG men jag orkade inte ens bry mig längre. Musiken var ändå dålig, det gick inte att dansa till den.

Men så kom en bra låt och UP gav mig inte en blick ens utan vände sig direkt till ÅG och bjöd upp henne. Jag orkade inte stå kvar och se dem utan vände bara och gick. Ner på toaletten bara, andas djupt, lugna ner mig. Det är bara en dans. Det är inte hela världen. Det spelar ingen roll.

Jag gick tillbaka upp till dansgolvet för att se om de hade dansat färdigt. Men icke. UP dansade med ÅG som jag aldrig har sett honom dansa med mig. De såg ut som ett tävlingspar, snurrade runt och hoppade och var helt inne i dansen och i sig själva. Inte en blick åt mitt håll. Jag tvärvände och gick ner igen. Jag orkade inte stå kvar. Där nere fanns ÅK. Jag berättade för henne att jag mådde urdåligt och hon stöttade mig. Sa åt mig att andas djupt och lugna ner mig. Att det inte betyder att UP skulle vilja vara med henne, att det är mig han åker hem med. Men att jag måste berätta för honom hur jag känner för annars kommer han aldrig att förstå mig.

Upp igen. UP och ÅG fortfarande i full fart på dansgolvet. UP såg mig och vinkade åt mig men jag orkade inte ens. ÅG ville dansa vidare med UP och han gjorde henne till viljes. Vände ryggen åt mig och virvlade iväg med henne. Jag har sällan känt mig så osynlig och så obetydlig. Jag blinkade bort tårarna och flydde igen och mötte ÅK och ELK nere i badrummet. Min tillflyktsort. Jag nästan hyperventilerade när jag kom dit, stod och bara upprepade gång på gång att jag hatar hatar hatar den här sidan av mig själv. Att jag hatar när jag blir så här. Jag vill inte bry mig. Jag vill inte vara svartsjuk. Och egentligen handlar det kanske inte om dansen. I verkligheten handlar det nog om att jag har haft en dålig kväll, jag har inte kunnat koppla av och ha riktigt roligt, och det har färgat av sig på UP. Att enda gången på hela kvällen - efter middagen - som jag verkligen har sett honom se glad ut, som han verkligen har sett ut att ha riktigt roligt - det var nu på dansgolvet med ÅG. Hon lyckades göra honom lycklig när jag misslyckades. Och det gör för ont.

ÅK och ELK var underbara. De stöttade mig till fullo. Talade om vilken fantastisk kvinna jag är. Att jag har så mycket att ge och att UP vet att det är så. Det är ju mig han älskar. Ingen annan. De ställde sig på varsin sida om mig framför spegeln och ELK sa åt oss att vi skulle göra en övning. Vi skulle se oss själva i ögonen i spegeln och säga "I'm fabulous". Jag klarade det inte. Jag flackade runt med blicken och tittade på allt annat utom mig själv när jag sa orden.

På vägen upp mötte jag UP, svettig och glad efter dansen. Jag drog honom med mig och sa att vi måste prata. Och så hävde jag ur mig allting. Hur jag kände, hur jag mådde, hur det han gjorde med ÅG påverkade mig. Även om det bara handlade om dans så betydde det så mycket mer. UP reagerade förstås på det enda rätta sättet för honom. Han blev arg och sa åt mig att jag överreagerade. Att han är så utled på varenda fest som slutar på det här sättet, med att jag blir svartsjuk och så blir hela kvällen förstörd. Vårt gräl böljade fram och tillbaka. Det gick över en stund men så blossade det upp igen och så förflöt resten av festen och även efter att vi kommit hem till mig och skulle sova.

Med facit i hand kan jag säga att festen blev lyckad på så sätt att jag numera vet att UP är oberörd inför sitt ex. Henne behöver jag aldrig mer fundera över. Däremot det här med dansen är faktiskt ett problem. Jag önskar att UP vill dansa med mig så som han gör med vissa andra. Att han inte bara kan skylla på att de dansar bättre än mig eller att jag inte är på humör, utan att han åtminstone försöker. Att han bekräftar mig också.