2007-10-04

Allt utom detta
Jobbet känns stundtals som ett dårhus. Jag måste komma igång med att söka igen. Det här håller inte.

Igår tog energin slut. Jag satt större delen av dagen och bara stirrade på min datorskärm och insåg till sist att jag måste ha en lugn kväll för att inte krascha. Jag tackade nej till LC-träffen - trots att den säkert hade varit kul - och åkte raka vägen hem efter jobbet. Jag däckade i soffan tills UP kom över. Vi åt mina mästerligt goda raggmunkar med rårörda lingon och UP hjälpte mig med datorn som behöver nytt virusskydd. Det var en lugn kväll.

Idag satt jag på jobbet och pratade i telefon med UP samtidigt som jag tittade igenom anmälningslistan till Brunkebergsbalen. Många jag inte kände förstås, några kända namn varav vissa jag väl hade kunnat vara utan.

Och så plötsligt. Jag tror nästan att jag ser fel. För där står är hennes namn, den personen som jag hellre skulle skjuta mig i foten än att träffa igen. Hon ska gå på balen. Jag blir alldeles illamående. Händerna börjar nästan skaka och allt ont och svårt och jobbigt väller upp igen. Hon kommer på balen. All glädje försvinner. Jag kan inte se fram emot den kvällen när jag vet att hon kommer att vara där. Det känns helt bortkastat nu.

Jag och UP har pratat länge. Han känner sig inte speciellt orolig. Han tror att det kommer att gå bra. Han känner sig neutral. Jag hävdar med en dåres envishet att det kan han inte veta eller lova, inte förrän vi är där. Inte förrän han ser henne kan han veta vad han kommer att känna och hur han kommer att reagera. Det är gammalt nu. Men trots det ligger det så nära mig, så nära under ytan. Som att det bara väntar på att komma fram igen. Som att allt ska börja om från början igen. Och jag orkar inte ta det en gång till.