2007-10-01

En tung helg
Den här helgen skulle jag vilja spola tillbaka och göra om. Ingenting har blivit vad jag hoppats.

Fredagen var lugn. Jag åkte hem till UP och vi var där, bara vilade. Det var skönt. Jag hade en sådan oro i mig innan jag kom dit, men så fort jag var med UP blev jag lugn igen. Vi var ganska trötta båda två så vi bara åt middag och såg en halv film innan vi somnade.

På lördagen skulle UP upp tidigt för att vara med på JD's svensexa. Jag kunde förstås inte sova efter att han hade åkt utan låg och vred mig innan jag gav upp och gick upp. Det är något konstigt medUP's lägenhet. När han inte är där känns den så tom och tyst och opersonlig. Det känns verkligen att jag är hemma hos någon annan, att jag inte hör dit riktigt. Så är det inte när UP är där.

Jag åkte iväg till mina föräldrar på dagen. Det är konstigt med dem. När UP är med så är de perfekta föräldrar. Uppför sig väl och är trevliga mot varandra. Men när det bara är jag som kommer degraderas jag omgående till den korkade, naiva treåringen som inte kan tänka själv, som inte förstår någonting utan som måste få allt förklarat för sig. De är sina vanliga föraktfulla jag mot varandra, grälar och hackar på varandra. Jag står inte ut med det. Maja är den största glädjen med att komma dit då.

Framåt kvällen flydde jag därifrån och åkte in till stan för att träffa KH. Det var underbart att se henne. Hon är en person som jag skulle kunna tillbringa hur mycket tid som helst med. Vi pratar om allt och det känns verkligen som att vi har varit vänner i evigheter. Jag tror och hoppas att KH är en person jag kommer att ha i mitt liv under många, många år framöver. Hon räknar mig till en av sina närmaste vänner och det gör mig både glad och stolt!

Jag hade sett fram emot en skön sömn men så blev det inte. Jag vaknade nog en gång i timmen minst och var helt slutkörd när jag gick upp på morgonen. UP ringde på förmiddagen. Han hade överlevt svensexan men var ganska trött. Han berättade om vad de hade gjort och när han kom till strippan var det som att jag bara sjönk ihop och gav upp. Jag tappade sugen helt. Kände inte för att träffa honom alls eftersom hela situationen bara kändes fel. Självklart blev vi osams om det. UP tycker att jag överreagerar men jag kan inte se något skäl till att jag ska gilla att en helt annan kvinna än jag står och klär av sig naken inför min pojkvän.

Men så ringde min mobil. Det var en syster till en av mina bästa vänner som ringde och det hon berättade fick allt att blekna. Jag fick veta att en av mina närmaste vänner har drabbats av en hjärntumör. Det är sådant som inte händer, som inte får hända. Hon har förmodligen gått med det i flera år utan att känna av någonting, inte förrän nu. Förmodligen är den godartad och går att operera bort, men hela hennes liv kommer ju att förändras av det här. Ingenting blir detsamma igen. Vad säger man? Hon ska bara ta sig igenom det och bli frisk och jag kommer att göra allt jag kan för att hjälpa henne. Det är det minsta hon kan begära. Det måste gå bra.

Jag åkte in till stan för att träffa UP ändå. Vi skulle titta på sängar. Men sjukdomsbeskedet och svensexan hängde över oss och dagen blev inte bra. Jag kände mig gråtfärdig och UP var dyster till sinnes. På kvällen var det familjemiddag hos UP's mamma. Vi bet ihop och åkte dit. Det blev en ganska bra kväll, men det känns tungt nu. Så mycket som händer. Mitt under middagen ringde mamma och var skärrad, för deras närmaste granne hade haft inbrott. Mamma var orolig att det skulle hända något hos dem också, förstås.

Det var inte förrän vi gick och la oss på kvällen som det kändes bättre. Att somna i UP's famn ger mig mer lugn än något annat. Måtte allt bara bli bra för alla.