2007-10-15

Jag är underbar
Söndagen blev tung. Vi sov dåligt båda två och jag vaknade lika ledsen som när jag somnade. Jag skämdes fruktansvärt över mitt utbrott på festen och UP var också låg efter urladdningen. Det var som att vi var tomma på energi båda två. Vi hade planerat att gå på två husvisningar men det blev ingenting av med dem. I stället var vi hemma, tittade på en film och satt i soffan och bara var.

På eftermiddagen åkte vi in till stan. Jag skulle träffa TT och sedan åka hem till UP. Jag borde ha stannat hemma men kände att jag behövde den tiden med honom, för att till fullo hitta tillbaka till varandra efter grälet. Jag och TT tog en promenad längs Karlbergskanalen i regnet. TT är bra. Hon är rak och tydlig som ingen annan. Man behöver aldrig fundera över vad hon känner eller tycker. Det var länge sedan vi sågs, men det kändes bra som alltid. Vi lovade varandra att ses oftare i fortsättningen.

På vägen hem till UP stannade jag till i Mörby. Jag köpte en ask chokladhjärtan och tjugo röda godishjärtan, och sedan hittade jag en bukett röda rosor som inte såg alltför vissna ut så jag köpte dem också. Det var mitt sätt att säga förlåt. Jag gav UP rosorna och chokladhjärtana direkt när jag kom, och medan han lagade middag radade jag upp alla godishjärtan längs hans huvudkudde på sängen. Kvällen blev äntligen bättre. Vi var trötta och urlakade båda två, men vi pratade och pratade färdigt och det kändes som att det äntligen blev bra igen.

UP drog med mig fram till spegeln i hallen. Han sa åt mig att se mig själv i ögonen och säga att jag är underbar. Men jag klarade det inte. Jag kunde inte ens möta min egen blick utan att börja gråta. Jag har aldrig insett det här tidigare. Jag är van att titta mig i spegeln titt som tätt, men jag har nog aldrig riktigt sett mig själv tidigare. Jag har aldrig haft modet att verkligen kunna se mig själv och acceptera den jag är. Jag, med alla mina svagheter och nackdelar, jag som är så imperfekt man kan bli - att jag ändå är en människa som är underbar. Det har jag aldrig klarat, och fram till nu har jag aldrig ens insett att det är så svårt. Jag har aldrig vetat att min självkänsla är så här låg. Att jag har så otroligt mycket att jobba med.

Till slut klarade jag att möta UP's blick och säga att jag är OK. Efter ytterligare en stund kunde jag se på mig själv och säga det. Men när UP bad mig upprepa det fem gånger kom tårarna igen. Det klarade jag inte. Min födelsedagspresent till UP, som han önskade sig av mig, är att jag ska kunna se mig själv i ögonen och säga att jag är underbar. Att jag till och med kan mena det. Att jag ska fortsätta jobba med min självkänsla, för det är så oerhört viktigt. Det är grunden till allt. Jag har tre veckor på mig att träna.

Det jag önskar mig av UP är att han ska se mig och bekräfta mig även när han har roligt med andra. Att han aldrig ska låta mig bli osynlig igen.

UP blev både glad och rörd när han upptäckte alla hjärtan i sängen. Vi stoppade dem högtidligt i en påse och för varje hjärta vi la i påsen gav vi varandra en affirmation. Att vi alltid ser varandra. Att vi alltid ger varandra stöd och styrka. Att vi älskar varandra. Att vi ska leva lyckliga i alla våra dagar...