2008-01-31

Tack men nej tack
Nu har jag mailat och tackat nej till två jobb, dels advokatbyrån och dels den skumma rekryteringsbyrån som jag aldrig träffade. Det känns som en lättnad faktiskt. Jag har inte haft rätt känsla för någon av dessa jobb och då är det bättre att låta bli. Jag söker vidare i stället.

UP har åkt till Sälen och trots att det bara är för fem dagar saknar jag honom redan enormt. Jag kommer inte att ha problem att fylla tiden - i vanlig ordning har jag planerat in bara alltför mycket att göra. Men ändå - det känns som en evighet.

2008-01-30

Allt är bra
Igår hade jag veckans (troligen) sista intervju, på advokatbyrån. Faktiskt lät jobbet mer intressant än jag hade väntat mig och företaget verkade ungdomligare än jag hade anat, men ändå. Nej - jag tror inte att det är jag. Det är säkert ett jättebra jobb och en fantastisk merit, men ändå - jag tror inte att det är rätt jobb för mig.

Efter intervjun åkte jag hem till UP. Vi har haft det ganska tufft de senaste veckorna, har varit osams om alldeles för många saker och har nog mått ganska dåligt båda två. Men igår var det som att all osämja bara rann av oss. Det var en perfekt kväll, fast vi bara sågs i ett par timmar. Men allt gick så bra, vi var som helt nykära igen. Underbart och ljuvligt.

Jag har fått godkänt för att ha semester över påsk, men typiskt nog har UP nu börjat vackla om skidresan. Vi har räknat på det och det kommer inte alls att bli så billigt som det lät från början. För en vecka skulle jag tro att slutnotan hamnar på uppåt 14 000 kronor, för att vara realistisk, och så mycket vet jag helt enkelt inte om det är värt.

Däremot tycker jag ändå att det är synd för UP om han bestämmer sig för att inte åka. Han har ju velat det hela tiden och jag vill inte att han ska avstå bara för min skull. Å andra sidan finns det ju andra resor vi vill göra, annat vi vill se och uppleva också. Vi får se vad det blir.

2008-01-29

Födelsedagsmiddag på Rött
Gårdagens chock kom i form av ett mail från AC. Jag skrev till henne för ett par veckor sedan och skrev bland annat att det var tråkigt att höra att det var slut mellan henne och JSk. Hennes svar kom först nu, jättelångt, där hon skrev att hon hade fått hjärtslag nästan när hon läste mitt mail. Tydligen hade JSk inte alls varit så tydlig med att de inte längre var ett par och de hade dessutom fortsatt att träffas mer eller mindre som vanligt även efter att han "gjort slut". AC trodde tills hon läste mitt mail att de fortfarande var tillsammans! Det känns ungefär som på lågstadiet - "jag ska säga till dig från Pelle att ni inte har chans på varandra längre". Jösses! Får man göra så??

Intervjun tidigare på eftermiddagen kändes bra i alla fall. Å andra sidan har jag varit på så många intervjuer nu som har känts bra så jag kan nog inte avgöra längre vad som är bra på riktigt och vad som bara är ett hyfsat trevligt samtal. Jag får besked om en vecka om jag har gått vidare eller inte. För övrigt har jag uppriktig panik över mitt nuvarande jobb. Det går åt skogen, rent ut sagt, och jag känner att jag snart inte orkar med alla lögner längre, alla ursäkter för att gå från jobbet, allt jag säger och gör. Det håller inte. Jag börjar nästan känna att jag måste söka färre jobb nu, bara för att inte behöva springa på så många intervjuer. Det är ju inte klokt.

Efter intervjun gick jag på stan en stund, provade lite kläder bara för skojs skull men köpte ingenting. Mitt i provandet upptäckte jag att mitt ena örhänge, julklappen från mamma, var borta. Jag sprang runt i butikerna där jag hade varit innan och otroligt nog hittade jag örhänget på golvet i ett provrum. Det kändes som ett bra tecken!

Igår var det US' födelsedag och han hade bestämt att fira genom att dra ihop några vänner på middag på Rött som är - tror jag - hans favoritrestaurang, nästan granne med hans lägenhet i Birkastan. Klart att jag måste gå dit och fira med honom! Jag var först att komma till restaurangen och UP kom en stund senare. Vi stod med US i baren en stund innan de andra droppade in och till slut var vi ungefär tio personer som åt, drack och babblade på.

US var go' och glad som vanligt - han förändrar sig aldrig och det är jag glad för. Det blev en bra kväll där jag pratade mest med US och ett par nya bekantskaper, HEk som jag bytte telefonnummer med, och en kille som jag har stött på tidigare ett par gånger men aldrig direkt pratat med. Kvällen var lyckad och det blev sent hem, men det var det värt ändå.

UP åkte med mig hem och där rasade allt desto mer. UP hade upptäckt att jag hade varit inne på hans sida på Shortcut och klickat på ett par av de personer som hade varit inne på hans sida. Han trodde att jag gjorde det för att jag var svartsjuk, för att jag trodde att han flirtade med någon av dem, och kände att jag mer eller mindre spionerade på honom, att jag ständigt är svartsjuk och orolig av mig. Jag kände mig å andra sidan felaktigt anklagad och tog illa vid mig över hans ord. Varför är det så svårt att göra rätt??

2008-01-28

Sämsta möjliga
Den här veckan har börjat på sämsta möjliga sätt. Jag vaknade klockan 07.46 - över en timme för sent - och insåg med en chock att klockan inte hade ringt. Tack och lov att jag ställde in intervjun i morse för annars hade jag gjort bort mig eftersom den skulle ha varit klockan 8. Det var bara att kasta mig in i duschen, slänga i mig frukosten samtidigt som jag sminkade mig och sedan springa till bussen.

Väl på jobbet kom nästa trevliga överraskning då jag upptäckte ett elakt mail från vår USA-chef. Jag har insett att våra amerikaner inte gör någonting för att dölja att de tycker illa om mig och att att de anser att jag gör ett uselt jobb, så det här var ingen överraskning, men ändå fick mailet mitt humör att sjunka ytterligare. Jag hade god lust att be USA-chefen - som är svensk men ändå alltid skriver till mig på engelska - fara och flyga, men bet ihop och lät bara bli att svara honom helt.

Jag har ansökt om semester vid påsk men inte fått svar ännu. Får jag nej så vet jag inte vad jag gör. Deppar ihop antagligen. Hur kunde något som började så bra som detta jobb visa sig vara så extremt dåligt?? Måtte jag bara kommar härifrån snart.

2008-01-28

Vad vi är ute efter
Igår var det nya tag med bostadsvisningar. Vi tittade först på en lägenhet i stan. Det var en högst ordinär trea med väldigt centralt läge i Vasastan, den var trevlig men inte mycket mer och vi var eniga om att den inte var något för oss. Annars var det intressant att se vad man får för samma summa pengar om man jämför hus och lägenheter.

Nästa visning var ett parhus i Täby. Ironiskt nog var det precis vad vi har letat efter. Lagom stort, lagom stor tomt i lugnt område, bra kommunikationer – nästan så bra det kan bli för att vara Täby – och ett hus i perfekt skick. Vi skulle i princip bara kunna flytta in och bo där direkt.

Däremot var det i dyraste laget. Vi åkte hem till UP och räknade på priset och kom fram till att jo, vi skulle ha råd, men det kändes ändå som väldigt mycket pengar för ett sådant hus. Så vi bestämde oss för att låta det vara i stället, vänta på något annat. Titta på fler lägenheter och fundera över möjligheten att bo mer centralt i stället. Varken jag eller UP vill lägga all vår fritid på trädgårdsarbete och än så länge är vi bara två personer i hushållet så det är klart att en lägenhet kan fungera också. Att det ska vara så krångligt att hitta hem.

Dock bestämde jag mig igår för att åka med till Alperna. Jag orkar inte med att inte göra det, för jag vet att jag skulle må sämre av att gå här hemma och tänka på UP och de andra som roar sig där nere. Jag slängde ut en fråga till C om att åka till New York över påsken, men det är alldeles för dyrt för både henne och mig just den helgen. Jag har med andra ord inget bättre för mig och jag behöver verkligen ett miljöombyte nu. Så det får bli Alperna. Tyvärr har vi bråkat så mycket om resan så att UP nästan har tappat lusten för den, men nu ska det bli av i alla fall. Det är lika bra.

2008-01-28

Laxpaj, kärleksmums och badrumsfest
Lördagen blev hektisk. I vanlig ordning hade jag bokat in alldeles för många aktiviteter på alldeles för kort tid, så det blev stressigt. Jag började med att åka till mina föräldrar för att äta lunch där - mammas otroligt goda laxpaj, som jag aldrig har gjort själv trots att det nog inte är så svårt. Jag hjälpte pappa att klippa klorna på Maja, och hon blev förstås jättearg och morrade ilsket åt oss innan vi blev klara.

Jag hann inte stanna länge, utan efter bara ett par timmar var det dags att åka vidare. Pappa skjutsade mig till Danderyd där jag mötte upp SS på Roslagsbanan ut till Täby. AK hade bjudit in oss på fika i nya huset så vi tog oss dit. AK fick barn för fem veckor sedan, en jättesöt liten tjej med massor av hår. Jag är inte den som per automatik tycker att alla barn är söta, inte mer än att jag tycker att alla vuxna är det, men denna lilla tjej var riktigt charmig. Hon verkade otroligt snäll och harmonisk och jag noterade med lättnad att AK var precis som vanligt också. Till skillnad från EN har hon inte gått upp i mammarollen till 100%, utan hon är betydligt coolare och är fortfarande sig själv.

AK har minst sagt varit snabb. Hon och hennes sambo träffades förra hösten, efter ett halvår var hon gravid och innan de ens firat ett år tillsammans hade de förlovat sig och köpt hus. Jag hade nog inte velat springa i samma takt som hon, men för dem har det gått bra. De verkar otroligt lugna och harmoniska båda två och jag kan tänka mig att de är ett sådant par som aldrig ens höjer rösten. Som sagt, de är inte lika mig men för dem har det gått bra och jag kan tänka mig att den typen av liv ändå är väldigt behagligt. AK bjöd på gott fika - kärleksmums - och visade en massa foton från deras semesterresor förra året.

Efter ett par timmar hos AK var det dags att åka vidare. Hem till UP för snabb middag och sedan in till stan och hem till FA och LA som hade badrumsfest: fest för att fira att deras badrum äntligen var färdigrenoverat. Det var en lagom kul fest, mycket folk där jag - lite synd kanske - ändå pratade mest med dem jag redan kände. KH och UP höll på och konspirerade för att försöka övertala mig att åka med till Alperna, och det gjorde mig om något ännu mer motstridig. Jag gillar inte att ge med mig bara för att jag blir övertalad.

Annars var festen helt OK. Enligt värdparets önskemål gick vi vidare till Aladdin senare på kvällen. Det var första gången jag var där och det var lika läskigt som att åka Finlandsfärja. En massa fulla människor i fula, konstiga kläder, så långt ifrån min typ av uteställe som det kan bli. Men UP var på bra humör så vi passade på att dansa lite – det gör vi alltför sällan – och SLy kom fram till oss och påpekade att vi inte fick stå och hångla på dansgolvet. Jag blev generad trots att han skämtade.

Sammanfattat – en ganska bra lördag.

2008-01-28

Jekyll & Hyde
I fredags mötte UP mig i stan efter jobbet. Vi hade fått erbjudande att gå gratis på genrepet av musikalen Jekyll & Hyde och tänkte att varför inte, gratis är gott. Vi gick och åt lite snabbt innan och kom in på ämnet skidresan ännu en gång. Jag vill komma till ett beslut så det är därför jag vill prata om det, men hela ämnet har blivit så infekterat nu så vi kan inte ens prata om det utan att ryka ihop. Det är verkligen himmel och helvete mellan UP och mig.

Musikalen var i alla fall helt OK. Ganska tung och dyster historia, men bra musik och duktiga sångare. Jag vet inte om jag hade velat se den och betala för biljetten, men som fredagsnöje var den bra.

2008-01-25

Jag ska bli moster!
Igår pratade jag med C i telefon. Hon var hemma hos mamma och pappa och berättade den glada nyheten att hon ska ha barn i augusti! Jag blev inte direkt så chockad att jag trillade ur soffan när hon berättade. Hon och Ø gifte sig i augusti förra året och de flesta av C's jämngamla vänner har barn redan. Två av dem ska föda i mars så det passar ju också bra för C att ha sällskap när hon väl blir barnledig. Däremot är jag lite förvånad över att det blir just nu, när hon precis har börjat plugga vidare. Hon kommer att hinna gå en termin innan det är dags.

Det är väntat och ändå har jag så svårt att föreställa mig min lillasyster som gravid. Jag tror ändå att hon kommer att klara det bra. Hon var hyfsat cool under sin bröllopsplanering och jag tror inte att hon är en sån där hemsk person som går upp helt i rollen att bara vara mamma. Det är alltid lika tråkigt att se hos vänner när det händer - de går från att vara en egen individ till att bara bli förälder. Som att de utplånar sig själva. Jag tror inte att C kommer att bli sån.

Jag tänker också att det blir roligt för mina föräldrar att få ett barnbarn. Jag tror att de kommer att leva upp båda två av det. Det behövs!

2008-01-24

Nästa, tack
Gårdagkvällen var jobbig. UP kom över till mig och vi pratade mer om skidresan men kom inte framåt. Det känns tungt, jag vet inte vad jag vill eller hur jag vill göra. Jag vill och vill inte. Vi somnade sent, fullständigt utmattade båda två.

I morse var jag på ännu en intervju. Den kändes inte bra, jag var som bedövad av trötthet och vet knappt vad jag sa. Det tog tid och jag nästan sprang från tunnelbanan till jobbet. Jag är borta alldeles för mycket, det håller inte. Folk måste ju börja undra snart.

2008-01-23

Nej, nej, nej
Skådespelaren Heath Ledger är död, bara 28 år gammal. Jag vill inte tro att det är sant. Han har varit min favorit i flera år och är en av de skådespelare vars karriärer jag verkligen har följt, just för hans enorma talang, för att han har varit en av de få som alltid har varit lysande. Och nu är han borta, han som bara hade hunnit börja. Han har en dotter som bara är två år, en dotter som aldrig får lära känna sin pappa. Jag sörjer för hennes skull. Hur kunde det här hända? Varför? Så onödigt. Så meningslöst. Himlen är passande grå idag. Varför händer det här??

2008-01-23

Jag kan inte åka skidor
Så där, då var det sagt. Jag kan inte åka skidor. Jag har aldrig lärt mig och har ärligt talat aldrig haft tillräckligt intresse för att vilja göra det. Mina föräldrar har åkt mycket längdskidor och i och med att de åkte längd blev det att jag också åkte längd. Slalom har jag alltid sett som ganska skrämmande, jag har varit rädd för att inte kunna, rädd för att falla.

Snowboard däremot är något helt annat. Det har jag verkligen velat lära mig, och jag och R började åka tillsammans för länge sedan. Det var på den tiden han pluggade i Östersund och i och med det åkte han till Åre mer eller mindre varje helg. R är en riktig stjärna på snowboard, men vi kunde ändå åka hyfsat bra tillsammans, de få gånger det blev av. Tyvärr fick min snowboardkarriär en dålig början i och med att jag redan fjärde dagen jag åkte föll så illa att jag bröt vänster handled. För ett par år sedan halkade jag ute och föll ännu sämre och bröt höger handled så illa att jag än idag inte har fått tillbaka samma rörlighet som tidigare. Det här har tyvärr gjort mig rädd, rädd att ramla igen i backen, rädd att bryta mig och skada mig ännu värre än jag redan har gjort. Rädsla är ingen bra kombination med utförsåkning. Jag blir stel som en pinne och vågar knappt röra mig.

Nu har det kommit en inbjudan till att följa med på skidresa till Schweiz. Det är KH och JD som har föreslagit resan och hittills är det ett tiotal personer som har tackat ja. UP är eld och lågor. Han har åkt skidor sedan han var liten och har nu även köpt egen snowboard. Han älskar skidåkning och vill självklart följa med. Resan går veckan innan påsk, när jag hade hoppats få resa bort med UP, och jag inser att om jag ska få tillbringa den här påskhelgen med honom så måste jag åka med till Alperna. Jag måste trots att hela min kropp säger att det är vansinne, jag vill inte, jag vågar inte åka, jag är rädd rädd rädd att bli skadad igen. Hur löjligt det än verkar så har jag total och uppriktig ångest inför den här resan. På riktigt.

Det är inte bara det att jag är rädd. Det är utanförskapet också. Jag kommer med all sannolikhet att vara den enda nybörjaren på resan, om jag åker med. Nybörjare och avancerade åkare har inget utbyte av att åka med varandra. Likaså brädåkare och skidåkare. Det är inte så konsigt. Visst, UP kan harva runt i barnbacken med mig en stund, men han kommer snart tycka det är tråkigt. Han kan mer, han kommer att vilja åka med de övriga duktiga för att få fullt utbyte av skidåkningen och av resan. Och då blir det samma sak som på Mabul.

Mabul är en av de där fantastiska paradisöarna vi besökte på Borneo förra året. Havet runt öarna där, Mabul, Sipadan och Kapalai, anses vara ett av världens bästa dykställen. UP är dykare men det är inte jag. Jag snorklade. Jag upplevde fantastiska saker när jag gjorde det. Jag såg hundratals exotiska, vackra fiskar, koraller i alla världens färger, hajar, barracudor och jättesköldpaddor som svävade tyngdlösa i vattnet. Det var sagolikt, helt fantastiskt - och jag hade ingen att dela det med. Alla andra dök ju. På kvällarna satt de och pratade om dykning, om tidigare dyk, om dagens upplevelser, och jag satt där bredvid dem och var den enda som inte hade en aning, som inte hade delat deras upplevelser, som inte visste vad de pratade om. Det var en paradisö och jag kände mig totalt ensam där, totalt utanför.

Jag är rädd att skidresan ska bli Mabul ännu en gång. Ett paradis på jorden, en pittoresk alpby med massor av sol och snö. Och jag ska ännu en gång bli den som blir utanför, för att jag inte kan hänga med i deras åkning, i deras upplevelser. Jag kan kämpa mig fram i barnbacken, jag kan göra framsteg med min åkning, men jag kommer inte att vara delaktig. Jag kommer ännu en gång att bli den där som inte hänger med, den som inte får uppleva det de andra upplever, den som ännu en gång inte har en aning om vad de pratar om.

Det är så ofta det händer. Jag och UP är så ojämlika på det sättet. Det verkar alltid vara så att jag är den som inte kan. Att varje gång vi ska göra något som han är duktig på så måste han göra det med någon annan än mig för att verkligen få ut något av det. Det finns så många exempel - skidåkning, dykning, dans, golf, långfärdsskridskor... Alltid är jag nybörjaren, den som inte kan. Alltid är jag den som får stå och titta på och sedan höra UP och de andra komma tillbaka och berätta hur fantastiskt det var, med strålande ögon och rosiga kinder. Det är alltid jag. Orkar jag det en gång till? Vill jag det?

UP verkar inte ha några problem med att boka in semesterresor utan mig. Varför är det då så svårt för mig? Varför är jag så där fånig så att jag hela tiden helst av allt vill dela mina upplevelser med honom, i stället för att göra dem på egen hand? Om han åker till Alperna utan mig den här gången så känns det som att jag är tvungen att boka en egen resa, någon annanstans, utan honom, bara för att jag ska göra Inte för att jag jättegärna vill utan bara för att jag borde.

Helt klart styrs jag av rädsla här. Jag är rädd att skada mig om jag försöker åka. Jag är rädd att känna mig totalt utanför och ensam. Jag är rädd att om jag inte åker med så ska UP upptäcka andra människor som kan ge honom så mycket mer än jag kan. Sådana som är mer på hans nivå, som han kan ha större utbyte av än mig. Jag är rädd att han ska komma hem och undra varför det egentligen är mig han är tillsammans med, när det finns så många andra. Att han ska se mig som lika otillräcklig som jag själv gör. Till och med UP har sagt att det inte är någon större idé att jag åker med om jag är ensam nybörjare, för då kommer jag inte att ha någon att åka med på dagarna ändå. Det får mig att undra om han ens vill ha mig där, eller om han bara säger det han säger av dåligt samvete.

Jag vet att UP vill åka och jag skulle inte förlåta mig själv om han lät bli för min skull. Jag skulle inte be honom stanna hemma, även om jag hellre hade gjort en annan resa med honom än just den här. Men så blir det ju inte nu. UP har ingen anledning att inte följa med till Alperna. Tvärtom. Det kommer att bli en toppenresa. Snö och sol, härligt sällskap, glada människor, frisk luft, natur, semester. Och jag är bara rädd.

2008-01-22

Konstigt
Helt plötsligt är jag inbokad på tre jobbintervjuer den här veckan. Två av dem är till och med på samma dag. Det går ju inte. Jag måste ringa och boka om en av dem till nästa vecka. Att inte ha flextid, som är fallet på mitt jobb, är extremt opraktiskt och gammaldags. Varje gång jag ska göra något på arbetstid måste jag ha en ursäkt för att gå ifrån, och varje gång jag gör det känner jag mig skyldig, oavsett om jag har ett bra skäl eller inte. Så vill jag inte ha det på nästa jobb.

Efter jobbet gick jag förbi Lindex på vägen till träningen. Helt oplanerat lyckades jag fynda en jeanskjol som hade rea på reapriset och med mitt presentkort jag fick i julklapp behövde jag inte betala mer än 53 kronor. Det kan jag vara nöjd med!

Jag körde ett spinningpass efter jobbet, vansinnigt jobbigt och jag var inte alls i form igår. Jag körde på men inte så hårt som jag brukar. Idag blir det ny träning, body pump på Södermalm. Kvällen blev lugn annars. Jag och ST har lekt telefon-kull i ett par dagar. Vi ringer om varandra gång på gång. Däremot pratade jag desto mer med UP. Han är jobbdeppig nu vilket är tråkigt. Jag önskar att jag kunde hjälpa honom, att det snart ska lösa sig.

2008-01-21

Fula hus
Varför finns det så många fula hus?? Vi körde ännu en visningsrunda igår, ännu en gång utan resultat. Det finns fina hus, visst, men det verkar som att de som är i vår smak antingen är alldeleles för stora för våra behov, eller för dyra eller med dåliga lägen. De hus som har bättre lägen är å andra sidan ofta typiska fynd för den händige, riktiga renoveringsobjekt med konstiga planlösningar och jag vet inte allt, sådant som vi absolut inte vill ta oss an. Vi har varken kunskap eller intresse för att ge oss på ett sådant projekt.

Vi pratar mer och mer om att flytta ihop i någon av våra lägenheter i stället, för att bara komma till skott någon gång. Fördelen är att vi slipper alla resor, det blir billigare och vi får bo tillsammans. Nackdelen är att det blir trångt, eftersom vi båda redan nu har var sin fullt möblerad trea. Jag vet inte ännu hur vi ska lösa det. Kanske ska vi leta efter en större lägenhet i stället, en stor trea eller en fyra. Det kan ju funka, det med. Bo närmare stan än vi skulle ha möjlighet till i ett hus. Det tål absolut att tänka på. Bara vi löser det på något sätt.

2008-01-21

Parmiddag
I fredags hade jag planerat att träffa JP och PH på kvällen. Men det blev ingenting av, jag hade fruktansvärd huvudvärk hela dagen och blev till slut tvungen att säga till dem att jag inte kunde följa med. Jag åkte i stället raka vägen hem och däckade i sängen. UP kom till mig senare på kvällen men jag var som i dvala även om huvudvärken till slut gick över efter att jag fått sova ett par timmar.

På lördagen hann vi inte med så mycket som vi tänkt oss under dagen. Jag var så otroligt trött och behövde bara sova ut. Men lite biltvätt blev det och planering av söndagens visningar innan vi åkte in till stan för att möta FA och LA. Vi hade bestämt att gå ut och äta med dem på Roxy, som är en av mina favoriter vid Nytorget. Det blev en lagom kväll, trevligt, vi pratade om det mesta. Jag passade på att fråga ut FA om advokatbyrån dit jag ska på intervju och efter det han berättade är jag än mer säker på att det inte är rätt jobb för mig. Jag har inte ens fått kallelsen ännu, men jag tänker gå dit och sedan sannolikt artigt tacka för mig. Så får det bli.

2008-01-18

Babyträff
Jag och SS åkte hem till EN och SH igår kväll, för att titta på deras nya dotter som föddes för snart tre månader sedan. Att träffa EN var inte som det brukar. Hon har tidigare varit en av mina allra närmaste vänner, en person jag under en period hade kontakt med mer eller mindre varje dag. Men så träffade hon SH och våra liv gick åt lite olika håll och vi tappade delvis kontakten. Jag räknar henne fortfarande som en nära vän, även om vi inte har kontakt så mycket som förut.

Normalt brukar vi prata om det mesta när vi ses. Men inte den här gången. Under de 2,5 timmar jag och SS var hos EN och SH pratade vi kanske 15 minuter om något annat än barnet. Med risk för att låta som en fruktansvärt hemsk människa, men jag har aldrig varit barnkär och kommer sannolikt aldrig att bli det. Jag är övertygad om att jag skulle älska mina barn om jag fick egna, men det är ändå inte så vansinnigt spännande att höra varje detalj om någon annans barn. Jag var med andra ord tystare än vanligt och till skillnad från SS bad jag aldrig att få hålla i barnet.

Jag kan förstå att det här är det största som har hänt SH och EN. Det är inte så konstigt - det är inte mycket som blir större än att få barn. Men ändå. Människor som blir föräldrar, eller som gifter sig, eller vad det än kan vara som är jättestort i deras liv just då, måste förstå att inte alla andra delar deras fascination. Att det fortfarande finns en hel värld som pågår utanför fönstret och att den inte blir ointressant i samma ögonblick som barnet kommer in i deras liv. Nu låter jag hårdare än nödvändigt, men jag önskar bara så intensivt att jag inte ska bli likadan om jag får familj en dag. Jag vill inte sluta intressera mig för andra människor bara för att jag får barn.

Förutom allt barnprat var dagen ganska bra. Jag fick en hel del gjort på jobbet, och fick till och med träffa UP på lunchen, vilket var en underbar paus från jobbtristessen. När jag var på väg hem från EN och SH fick vi ännu ett kort möte. UP var ute och åt på Patricia, men jag hade tackat nej. Restaurangen ligger precis vid min busshållsplats, så UP sprang ut i några minuter innan min buss gick och jag fick en vinsmakande godnattkyss innan det var dags att åka.

2008-01-17

Inte riktigt drömjobbet
Igår fick jag veta att jag har gått vidare till nästa intervjuomgång för jobbet på advokatbyrån. Då ska jag få träffa själva arbetsgivaren för att se hur det verkar. Tvärtom mot vad jag borde känna så blir jag varken glad eller stolt över beskedet. I stället blir jag bara ännu mer tveksam. Är det ett sådant jobb jag vill ha? Jag tvekade länge innan jag skickade in ansökan och gjorde det då mest med målsättningen att rekryteringsföretaget skulle lägga mig på minnet om det dök upp något annat av intresse.

Jag har arbetat i juristbranschen förut och jag är långt ifrån övertygad om att jag vill tillbaka. Det är en väldigt speciell, formell bransch. Att gå till jobbet i jeans skulle vara otänkbart. Jag som inte ens gillar att klä upp mig för att gå till jobbet! Jag har också fått intrycket av det här företaget att folk jobbar, och förväntas jobba, väldigt mycket. Vill jag det? En arbetsplats med ständig övertid låter inte speciellt attraktiv i mina öron. Jag kommer ändå träffa dem. Jag har ingenting att förlora. Men just nu lutar det åt att jag kommer att tacka nej till att gå vidare. Jag vill helt enkelt inte ta ännu ett jobb jag inte är helt nöjd med. Ska jag byta måste det kännas rätt, hur desperat jag än är nu.

I morse sprang jag oväntat på en gammal kollega vid bussen. Han är kvar på vårt gamla jobb på Telia och det slog mig när jag pratade med honom att det är ett sådant företag jag vill till. Inte tillbaka till samma jobb, men till ett liknande företag, någonstans där det finns resurser och möjligheter, där folk är smarta och drivna och framför allt professionella. Jag vill inte jobba i en sandlåda, som jag gör idag. Det passar mig helt enkelt inte.

PH har ny pojkvän och JP är singel igen. Jag känner med JP eftersom jag vet hur starkt hon kände för killen. Men jag är desto mer glad för PH. Under alla år jag har känt henne har jag aldrig hört henne säga att hon är jättekär. Det verkar som att hon äntligen har mött någon som får henne att våga släppa kontrollen och bara ge sig hän. Det är bra!

Jag körde ett spinningpass efter jobbet igår. Det var skönt och jobbigt och svettigt. Jag tränade i Nacka Strand, där UP's ex jobbar, och som alltid väntar jag mig halvt om halvt att få se henne där. Men det har aldrig hänt hittills och jag hoppas att jag slipper det. Det är nästan lite ironiskt - hon jobbar nästan där jag bor och hon bor bara några minuter från min syster. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver träffa henne.

UP kom till mig på kvällen och det var skönt att ses efter flera dagar ifrån varandra. Vi gjorde ingenting speciellt, bara åt middag, pratade, läste tidningen. Men katterna var glada åt att vi var där och det märktes. Det går bra.

2008-01-16

Duktig!
Efter gårdagen har jag verkligen kunnat känna mig nöjd med mig själv! Jag har bockat av en rad punkter på min lista på jobbet, och även hemma har jag fått massor gjort. Kanske berodde min effektivitet på att JS var borta. Han tynger ner mig bara genom sin blotta närvaro.

Jag körde ett styrkepass efter jobbet, skönt och lagom jobbigt. Kanske är det dags för mig att prova lite tyngre vikter nästa gång, på vissa muskelgrupper åtminstone. I kväll blir det spinning och det känns bra att jag är så igång med träningen nu. Det är som att borsta tänderna, det är något jag gör bara.

Hemma var jag effektiv till tusen. Jag åt middag och sedan var det dags att dammsuga, byta kattsand, stryka och lägga på dukar och sätta fram fina ljusen från C på bordet. Det blev fint! Äntligen är jag klar! Nu vet jag att det håller sig så här fint i max en dag, efter två dagar behöver jag dammsuga igen när jag har katterna hos mig. Men ändå. En liten stund kan jag njuta av det.

2008-01-15

Ännu en intervju
Igår var jag på ännu en jobbintervju, för en helt ny tjänst som marknadsansvarig på en advokatbyrå. Det är säkert ett bra jobb, men jag är fortfarande inte säker på att jag vill ha det. Det verkar som att alla jobbar extremt mycket på företaget, och jag fick känslan av att en tre veckor lång semester mitt under våren eller hösten - som för vår Borneoresa förra våren - skulle vara helt omöjlig att få igenom. Jag har jobbat på advokatbyrå tidigare och vet att det är en väldigt speciell miljö att vara i. Vill jag göra det igen? Jag vet inte.

Efter intervjun kunde jag inte motstå en tur i Västermalmsgallerian och kom därifrån med en blus och en tröja. Jag räknar dem som julklappar från mamma eftersom hon gav mig pengar till att köpa vad jag vill. Hemma stod jag i köket nästan hela kvällen, lagade matlådor och röjde. Skönt att ha det gjort - nu är det bara allt annat kvar.

2008-01-14

Söndagsångest
Jag hade önskat att lördagens goda humör kunde ha hållit i sig även på söndagen. Det gjorde det inte.

Först var det visningarna. När vi väl hade sållat ordentligt bland alla annonser blev det bara två hus kvar. Det ena trodde jag starkt på. Det var en villa med sex rum, helt nyrenoverad bortsett från ett badrum och tvättstugan. Den var jättefin och lagom stor, med bra planlösning och i ett trevligt område. Men tyvärr var läget helt fel. Den låg som i en sänka, omgiven av höga träd. Ingen sol på tomten överhuvudtaget och både jag och UP blev irriterade på mäklaren som behandlade oss som idioter när vi påpekade det.

Vi åkte förbi ett hus som vi hade tänkt titta på, men det visade sig ligga granne med en hårt trafikerad väg på ena sidan och ett industriområde på andra sidan. Vi brydde oss inte ens om att gå på visningen. Det sista huset var ett helt nybyggt litet radhus. Egentligen var det fint. Toppfräscht, med bra lösningar även om det var dåligt med garderober. Men det var ändå inte något område där vi kunde se oss själva riktigt. Allt var litet, som dockhus, och där låg rad efter rad av likadana nybyggda hus fyllda av småbarnsfamiljer. Det var verkligen ett område för människor som vill vara likadana som alla andra, helt enkelt lite för likformat för mig och UP. Det är nästan så att jag börjar önska att vi hade köpt någon av de bostäder vi har sett tidigare, som ändå har varit fullt OK. Det är så svårt att hitta något, det tar sådan tid.

Mitt i allt det här slog jobbångesten över mig igen. Söndag innebär att det nästan är måndag och måndag innebär att jag måste vara på jobbet där jag vantrivs igen. Jag och UP pratade en del om det här efter visningarna, och UP har så många förslag, så många lösningar och svar på hur jag ska göra, men ändå är det som att jag inte kan ta det till mig. Jag bara sjunker ihop och tappar tron på mig själv fullständigt.

Vi åkte hem till mig på kvällen, handlade, lagade mat och satte och och gjorde upp en att göra-lista inför vårt bostadsköp. Det finns en del att göra, helt klart. Bostadsköpet är det jag ser fram emot, min och UP's framtid. Jobbet ger mig bara ångest. På kvällen när vi fortsatte prata jobb deppade jag ihop fullständigt. Jag har en intervju inbokad idag och jag vet knappt varför jag ska gå dit ens. Jag har ingen tro på mig själv längre, på vad jag kan och klarar av.

2008-01-14

En perfekt dag
Det goda humöret från fredagkvällen höll i sig även på lördagen. Både jag och UP var på topp och dagen blev därefter. Vi åt god frukost med katterna som sällskap och åkte sedan in till stan. Vi gick runt på Söder mest, tittade på möbler, kläder och skor till UP. Det blev ingenting köpt vilket i och för sig var lika bra. Jag har fyllt min shoppingkvot och mer därtill.

På eftermiddagen åkte vi hem till UP. Vi köpte med oss mat och gott fika på vägen och tillbringade sedan kvällen hemma hos UP, åt, såg en film, tittade på hus på nätet och planerade söndagens visningar. Det var helt enkelt en sådan dag som bara inte kunde bli bättre. Det är otroligt egentligen att jag, som tröttnar så fort på saker, kan tillbringa hur mycket tid som helst med UP och ändå aldrig tycka att det är tråkigt. Det måste vara ett gott tecken!

2008-01-14

Inte riktigt där
KH och JD föreslog after work på Hotellet i fredags. Jag hade redan tidigare i veckan lovat KH att följa med, men jag tappade intresset lite när jag fick höra att det var Hotellet som gällde. Det är inget favoritställe för mig, alla ser likadana ut, det är knappt möjligt att föra ett samtal, trångt och fullt av folk som enbart är ute efter att stå och spana in varandra. För några år sedan var Hotellet ett av mina favoritställen men det har ändrats i och med att jag inte längre har något intresse av att vara ute och spana.

Men ändå. Jag gick en kort vända på stan efter jobbet och gick sedan ner till Stureplan för att möta upp ÅK. Egentligen hade jag inte ett dugg lust att gå på Hotellet, men jag tvingade dit mig själv just för att jag inte ville. Ofta är det ju de kvällarna man tror ska bli tråkiga som brukar bli riktigt bra.

Men den här gången blev ingen framgång. Det var mycket folk ute, många jag kände. ÅK pratade om jobbframgångar, och jag är glad för hennes skull men ändå fick hennes ord mig bara att känna mig ännu mer misslyckad. Jag har sökt tiotals jobb utan att få något; hon har sökt ett och är på väg att få det. Jag undrar vad hemligheten är.

Jag försökte vara social på Hotellet, kramade om folk och hälsade och låtsades följa med i samtalen omkring mig. Men ändå var det som att jag inte riktigt var där. Jag hade tankarna på annat håll, orkade inte lyssna eller bry mig om vad folk pratade om. Efter en timme hade jag fått nog, men jag höll ut en stund till innan jag ursäktade mig med att jag var jättetrött och skulle åka hem.

Lite senare dök UP upp hemma hos mig. Han hade varit på vinprovning hos en bekant och var på strålande humör. Jag hade nästan haft en föraning om att UP inte skulle komma. Han var på helt andra sidan stan innan, hans egen lägenhet ligger på vägen därifrån och klockan var mycket så det hade ju varit så mycket enklare för UP att bara stanna hemma hos sig själv i stället.

Men han kom! Så fort han klev in genom min dörr var det som att allt bara förändrades. Mitt humör lyfte direkt, all stress och oro bara rann av mig. Allt var bra igen.

2008-01-11

Osynlig
Idag är en sådan dag när jag bara vill försvinna. Jag vill inte träffa någon, inte prata med någon. Jag har fått veta att en nära vän har brutit med sin pojkvän. Jag har inga framgångar i mitt jobbsökande. Det är tankar som inte vill försvinna, svek jag inte kan glömma, sådant som har hänt för länge sedan men som jag fortfarande mår så dåligt av. Jag undrar om det någonsin går över.

After worken idag har jag mest bara lust att strunta i. Jag känner mig totalt osocial, har inte lust att prata med någon och allra minst på ett ställe som Hotellet där alla står och spanar och den ena ska vara snyggare än den andra. Jag vet att det är bra för mig att gå just idag, ändå, bara för att jag inte är glad, bara för att få tankarna på andra håll. Jag vet att jag borde. Men jag vill bara inte nu. Helst vill jag bara resa bort, glömma allt, få tankarna på andra håll. Bara glömma och bli osynlig för en stund.

2008-01-11

Ingen framgång
Jag söker jobb frenetiskt nu, och blir kallad till en del intervjuer, men kommer ändå aldrig vidare. Igår var ännu en intervju som jag tyckte kändes bra, det funkade, jag kände att jag hade gjort bra ifrån mig. Och ändå. Jag kom inte ens vidare till nästa intervjuomgång. Tydligen är det något som jag gör alldeles väldigt fel, men jag vet bara inte vad det är. Det känns nedslående. Någon gång måste det ju bli min tur också.

Jag gick lite på stan efter intervjun. Gick förbi R's jobb för att lämna några saker och vi passade på att ta en snabb fika. Det var roligt att se honom. Jag sprang runt i lite affärer också och provade några saker men köpte ingenting. Resten av kvällen gick till att städa och vika tvätt. Jag pratade länge med UP på kvällen och kom i säng sent.

2008-01-10

Bra kvällar
Även vardagar kan vara ganska bra. Igår var en bra kväll, trots att det regnade och jag inte hade något mer spännande än tvätt på schemat. UP kom över till mig och det var underbart att se honom igen. Vi hade inte träffats på flera dagar och jag hade verkligen saknat honom. Jag tvättade och lagade middag som blev misslyckad, men det spelade ingen roll för det var bara så roligt att ses. När tvätten var klar tog vi en lång promenad i regnet och det var skönt att komma ut, trots att vädret var tråkigt.

Det är sådana kvällar jag vill ha, bara tid att prata, att må bra tillsammans. Det är något att jobba för. Prata ordentligt varje dag och skratta ofta och mycket.

2008-01-09

Vardag och vardag
Det händer inte så mycket nu. Jobb och träning. Träningen går bra, den behövs verkligen. Jag vill och måste komma i form nu, måste bli mig själv igen. Mina jobbansökningar ger lite resultat i alla fall. Två intervjuer har jag inbokade men precis som vanligt är jag osäker på om det är jobb som jag verkligen, verkligen vill ha. Det är sådan karriärhest hela tiden och på många sätt känner jag för att bara strunta i alltihop. Ta ett jobb som jag mår bra av och sedan inte fundera mer på titlar och lön och häftiga saker att berätta om på krogen. Är det viktigt egentligen?

I natt drömde jag att UP friade till mig. Det var en väldigt konstig dröm. Han kom med en ask med två Lynggaard-ringar, som jag älskar, men både hans och min var alldeles för stora. Jag undrar vad en drömtydare skulle få ut av det..?

2008-01-07

Bra igen
Jag har just haft mitt vanliga lunchsamtal med UP. Det var ett bra samtal. Vi pratade om allt möjligt - för mycket om mitt jobb, vilket var den enda nackdelen med samtalet - men annars flöt det på bra som det brukar. Vi var glada och kärleksfulla mot varanda som vanligt. Det kändes så skönt, all vrede och oro är borta och kvar är värme och ömhet. Jag önskar att jag kunde få vara hos UP nu i stället för att sitta på jobbet och slösa bort tiden.

"Vi klarar det här", sa UP när vi skulle lägga på.
"Det är klart att vi gör", svarade jag.

2008-01-07

En dag som blev fel
Igår hade vi bokat in brunch på Strand Hotell. Det var jag och UP, JSk och AC, FA och LA, LT och EE. Brunchen blev trevlig. Vi åt gott och pratade och umgicks. Men efteråt blev allt konstigt. UP hade fortfarande väldigt ont i nacken och sa att han kunde tänka sig att promenera med JSk till Söder för att gå och titta efter snowboardkängor i en butik där, men sedan ville han åka hem eftersom han nog inte skulle orka så mycket mer. Jag blev besviken över att vi inte skulle få mer tid tillsammans och sa till slut att jag kunde gå med dem till Slussen och ta min buss hem därifrån, men jag hade ingen lust att gå och titta på snowboardprylar med UP och JSk.

Så vi gick. UP och JSk pratade jobb men jag var ganska tyst. Jag förstod mig inte på UP. Han hade sagt tidigare att han ville att vi skulle umgås lite mer under dagen, men när det väl kom omkring handlade det ändå bara om en kort promenad i sällskap med JSk. När vi kom till Slussen tog jag ett ganska kort farväl och gick åt mitt håll.

Jag kände mig ruskigt frustrerad över hur dagen utvecklat sig och ringde senare till UP för att bara få säga hur jag kände. Men han hade inte tid med mig, han var då på väg från snowboardaffären hem till JSk för att få en ännu längre promenad och sedan fika. Så mycket för hans ord om att han bara skulle orka åka hem efter butiken. UP var ganska kortfattad men sa att han skulle ringa när han kom hem.

Och jag väntade och väntade. Jag städade, handlade, åt middag, putsade mina stövlar. Väntade. Först klockan åtta på kvällen hörde UP av sig. Då hade han precis kommit hem och fått i sig lite mat. Allt blir så fel. Jag tyckte att han hade varit så tydlig på dagen med att han inte kände för att umgås med mig, men när det väl kom omkring tyckte UP att jag kunde ha visat tydligare att jag ville vara med honom. JSk hade till och med frågat när jag hade gått om det var något fel eftersom jag verkade vara på så dåligt humör.

UP berättade att han och JSk hade pratat om mig och om vår relation, men när jag frågade vad de hade sagt ville han inte tala om det utan sa bara att det var privat mellan honom och JSk. Är det något jag inte gillar så är det att få höra att folk pratar om mig bakom min rygg. Att de sedan inte vill tala om vad de har sagt låter inte bra i mina öron. UP säger att det han och JSk har sagt om mig och om vår relation är privat mellan dem två. För mig är det knappast privat om UP drar in en tredje person i samtal om oss två. De enda som har med oss att göra borde vara just vi.

UP frågade om jag aldrig pratar om oss två inför mina vänner, och jag svarade helt ärligt att jag faktiskt nästan aldrig gör det. Det är ytterst lite av vårt gemensamma liv som kommer ut till mina vänner. Jag kan berätta om saker vi har gjort tillsammans, men när det gäller tankar om vår relation eller om vi har något problem så berättar jag knappt för någon. Då är det hellre UP direkt jag pratar med. Jag gillar inte tanken på att han lämnar ut mig inför någon annan, inte mer än att jag gillar att lämna ut honom.

UP brukar ofta säga till mig att jag är alldeles för problemfokuserad. Kanske stämmer det. Jag vet att vi ofta pratar om samma saker, gång efter gång. Men för mig beror det på att jag inte alltid upplever att UP lyssnar på vad jag säger. Och att jag ofta känner mig anklagad, som att alla fel beror bara på mig. Även om UP med sina ord säger "problem som vi måste ändra på" så säger hans ton "problem som du måste ändra på". Det låter som att det alltid är jag, jag som måste göra om, ändra mig, tänka och agera annorlunda. Aldrig han utan bara jag. Det här skapar frustration hos mig eftersom jag innerst inne vet att vi är två om det här, lika väl som UP vet det. Så jag upprepar det jag har sagt igen, eftersom jag vill vara säker på att UP förstår även sin del i det hela. Att det inte bara är jag. Så där kan det bölja fram och tillbaka under alldeles för lång tid. Det tar för mycket energi från oss båda.

2008-01-07

Besök i vuxenvärlden
I lördags gick vi upp tidigt för att åka iväg till Västerås tillsammans med TF. Vi skulle hälsa på hos LS och CSc, som är UP's och TF's gamla studiekompisar från Linköping. De lever ett helt annat liv än oss och våra vänner i Stockholm. CSc är hög chef inom ABB och LS har lagt karriären på is för att fokusera på deras två barn, adopterade från Korea, och det perfekta huset vid Mälarens strand. De är i ungefär samma ålder som UP och TF men känns mycket mer vuxna eftersom de lever så annorlunda.

Det blev i alla fall en ganska lagom dag. Vädret var inget vidare men vi byltade på oss och tog en lång promenad i området där de bor, fikade och åt god mat. Jag vet inte om jag skulle vilja leva som dem, egentligen. De bor i ett fantastiskt hus och har förmodligen precis det liv de vill ha, men det är ändå så långt ifrån mig. Kanske kommer jag dit om tio år, kanske inte.

2008-01-07

Ärlighet varar inte längst
I fredags berättade jag sanningen om UP's ex för honom. Om hennes affärer vid sidan av honom och om lögnerna och falskheten, det som jag har vetat om i några månader men som UP inte känt till tidigare. Hans vänner som var med då, de som har vetat det hela tiden, har låtit bli att berätta, för att skydda UP antar jag. Eller kanske för att skydda den kille hon träffade, som jag ju också vet vem det är. Den delen berättade jag inte för UP, för det finns ingen anledning.

Jag valde att berätta för att jag inte längre orkade med bilden av henne som den där otroliga förälskelsen som UP fick uppleva, och sedan förlorade. Jag orkade inte med att vara den som aldrig nådde fram till hennes nivå, så jag valde att berätta för UP. Jag valde att krossa bubblan - bara för att efteråt inse att det spelade ju ingen roll. UP's känslor för henne fanns då, innan han visste. Hon kommer fortfarande att vara den största förälskelse han har upplevt, och hur många gånger han än säger att det inte spelar någon roll så har jag aldrig riktigt kunnat ta det till mig. Hans känslor för den här personen är borta för länge sedan. Men nu vet jag åtminstone att de knappast kommer tillbaka, vad som än händer.

UP reagerade starkare än jag väntat på den här nyheten. Och det som verkligen slog tillbaka mot mig var att det var mig han blev arg på. Han blev arg på mig för att jag berättade, han blev arg på mig av en hel massa orsaker. Jag berättade för UP av en många skäl men framför allt för att jag bara inte orkade bära det längre.

Vi har kommit så långt nu och med allt vi har sagt, med alla våra framtidsplaner, har jag på något naivt och dumt sätt inbillat mig att jag skulle ha gått om exet nu. Att den som UP ser som sin största förälskelse numera skulle vara jag och inte hon. Nu, efter det som hänt, har jag insett att det aldrig kommer att förändras. Jag kommer aldrig att nå dit, och det är något för mig att acceptera, men det kommer inte att hända över en natt. Det känns som att jag har förlorat något, och det är en sorgeprocess jag behöver ta mig igenom.

Det som känns jävligt är att det är just hon, som har behandlat UP sämre än någon annan. Det är som ett stort skämt bara.

Jag har alltid sett UP som en man omgiven av tjejer. Han har så många tjejkompisar, så många som är så bra på så mycket. Han har ett par tjejer som han festar mest med. Någon annan han spelar bäst golf med. Ytterligare en som får honom att dansa bättre än han kan med någon annan. Och ännu fler därtill...

Jag har haft någon bild av mig själv som att om UP ska hålla fast vid mig så måste jag vara bättre än alla andra. Då måste jag vara bäst. Men jag har med tiden tvingats inse att jag inte är det, inte ens i UP's ögon. Oavsett hur mycket han älskar mig så kommer jag aldrig att vara den han dansar bäst med. Till slut har jag kommit fram till att det enda område där jag verkligen måste vinna, det är det som gäller hans hjärta och hans känslor. Där måste jag nå högre än alla andra. Och nu inser jag ändå att när det gäller förälskelse och passion så förlorar jag även där mot någon annan. Vad har jag egentligen som ingen annan har?

Det UP har förklarat för mig, efter att vreden gått över, efter att vi äntligen kunnat prata med varandra igen, är att han gör stor skillnad på förälskelse och kärlek. Det gör ju jag också, men det verkar ändå som att vi ser det lite olika. För UP är förälskelse egentligen inte så viktigt, inte som det är för mig. För mig har det nog blivit viktigt just för att jag har trott att det har varit så viktigt för UP, och det beror i sin tur på hur han har pratat om det förut, när han berättade för mig om exet. Om att det var det största och starkaste han upplevt. Nu är det inte så längre, inte på samma sätt.

För UP var förälskelsen jättestor och jättestark. Men även när han var mitt i den insåg han någonstans att den egentligen inte var bra. Förälskelse är bara en känsla för UP. För honom är det vi har tillsammans så oändligt mycket större, och det är det ju för mig också. Jag vet inte varför vi ständigt krånglar till saker och pratar förbi varandra, när vi egentligen vet vad vi vill och hur vi vill leva tillsammans. Även om det finns andra som dansar bättre, spelar golf bättre, festar bättre, får honom att bli mer förälskad, så har jag ändå gjort det största av allt i hans ögon. För jag har fått UP att vilja slå sig till ro, att sätta bo och bilda familj. Det har han inte velat göra med någon annan - inte ens med henne. Det måste ändå vara det största.

2008-01-04

Händelselöst
Mitt vardagliga liv är egentligen ganska händelselöst. Klockan ringer på morgonen och varje dag önskar jag bara att jag kunde ha fått ligga kvar. Att jag slapp åka till min arbetsplats, där jag vantrivs värre för var dag som går. Jobba hemifrån eller vad som helst bara för att slippa vara där.

Men jag släpar mig dit, plågar mig igenom ännu en dag. Tar en lunchpromenad, även om vädret är dåligt. Ibland går jag och tränar efter jobbet på kvällen. Hem, lagar mat, städar kanske, alltid är det något att fixa med hemma. Sedan är dagen slut. UP ber mig berätta om mina dagar men jag tycker inte att det finns något att berätta.

Träningen går i alla fall bra nu. Jag har längtat efter att komma igång och nu känns det skönt att få röra på mig ordentligt igen. Minst två pass i veckan är mitt mål. Det är inte lönt att sätta målet högre för det är alltid annat som dyker upp.

Igår fick jag höra att AnS och UW har fått en son! Jag är så glad för dem. Det är inte ofta man ser ett par som passar bättre ihop än de två.

Det är en sak jag har tänkt när det gäller mitt jobb. Jag har sett fler arbetsplatser än de flesta i min ålder, dels för att jag har bytt jobb men också genom att jag har jobbat som konsult i några år och då varit på flera olika företag. En sak skiljer mitt nuvarande jobb från resten, och det är att jag aldrig har sett ett företag med så mycket interna problem som här. Ledningen är under all kritik, alla pratar skit om alla och ingen litar på någon annan. Bristen på information och feedback är total. Alla drar åt olika håll och de olika avdelningarna och enheterna motarbetar varandra mer eller mindre öppet. Hur kan man vara produktiv och kreativ och trivas i en sådan miljö? Om vi fick ett erbjudande om att sluta mot avgångsvederlag skulle jag vara den första att tacka ja.

Och en sak ska jag minnas och det är att alla problemen som finns på min arbetsplats beror inte på mig. Det är en sak som är säker. Jag är glad att det är fredag. Snart har jag två dagar av frihet.

2008-01-02

Nyårslöfte
För några år sedan gav jag nyårslöftet att gå på fler konserter, teater- och dansföreställningar. Det var ett mycket bra löfte som jag har sett till att följa och som verkligen har varit till glädje. Förra årets nyårslöfte var att ge mig själv en lite mer kvinnlig stil. Inte så mycket jeans utan mer kjol, klänning och blus. Det har fungerat halvbra. Jag jobbar på det. Jag är ganska trött på min egen stil nu och vill förnya mig.

I år har jag inte gett något nyårslöfte. Men om jag skulle göra det så borde det vara att jag behandlar mig själv med mer respekt. Att jag inte låter andras åsikter trycka ner mig och få mig att må dåligt och att jag inte lyssnar så mycket på dem som klagar. Att jag tillåter mig själv att göra fel ibland och att jag framför allt inser vilken fantastisk människa just jag är. Att jag är mer än bra nog som jag är. Jag behöver inte låtsas och jag ska inte må dåligt över alla krav jag inte lever upp till, för kraven är orimliga. Det finns högre värden i livet än så. Jag vill inte låta andras mått på lycka döma mig längre. Jag vill sätta måttstocken själv. Jag vill må bra, och jag vill vara stolt över den människa jag är.

2008-01-02

Nyårsafton
2007 års nyårsafton tillbringade vi hos BC och HT i HT's familjs stora lantställe på Rindö. Det var inte mitt första val, men eftersom alternativen föll bort hade vi till slut inte så mycket att välja på. Jag hade egentligen lika väl kunnat vara hemma hos mig och äta middag, bara vi två, och se på stans bästa fyrverkerier från min balkong. Men UP är lite mer benägen att ha folk omkring sig, så det hade inte funkat för honom.

UP skulle åka ut redan på eftermiddagen, men jag ville stanna hemma hos katterna så länge som möjligt och fick åka ut kommunalt vilket tog en evighet. Men min svarta nyårsklänning blev i alla fall perfekt och UP var stilig som alltid i sin smoking.

Det blev en trevlig kväll om än inte något utöver det vanliga. Vid tolvslaget stod vi ute på balkongen och såg fyrverkerier, men jag tänkte i hemlighet att det inte var så märkvärdigt jämfört med vad jag har hunnit vänja mig vid. Men UP var hos mig och det är huvudsaken. Vårt första år har passserat nu och jag ser fram emot nästa.

2008-01-02

Cocooning
Det som är skönt med tiden kring jul och nyår är att man inte förväntas vara social med andra än familjen. Nästan inga vänner är hemma och de få som är här väntar sig inte att man ska höra av sig ändå. Jag och UP har med andra ord i stort sett bara umgåtts med varandra under tiden jag inte har jobbat. Det har varit jätteskönt och avkopplande och jag har inte saknat andra människor heller.

Faktiskt kom en inbjudan till after work i fredags, men vi valde ändå båda att tacka nej till den. Jag tränade efter jobbet och sedan var vi hemma hos mig.

Både lördagen och söndagen var vi runt på stan och kikade efter rea-fynd. Jag köpte en svart kofta på Benetton. Jag har en likadan grå sedan tidigare och den svarta var ett bra komplement till min garderob. UP har funderat på att köpa egen snowboard och han slog till på ett helt kit med bräda, bindningar och hjälm. Han var lycklig som ett barn efteråt och längtar efter att få provåka den.

Vi satt en stund i Gallerian och åt var sin yoghurtglass när LB och DH helt oväntat dök upp. Det var förvånande att träffa på dem där. Vi har inte setts sedan Turkiet och det är som att de har tillhört en annan värld, nästan. Men det var roligt att träffa dem och vi bestämde att snart höras av och boka in att ses ordentligt.

I lördags kväll var vi med C och Ø på bio och såg The Darjeeling Limited. Det är en absurd historia om tre bröder på resa genom Indien och egentligen handlar den inte om någonting, men trots det var det den bästa film jag har sett på länge.

För övrigt har det inte hänt så mycket. Det har varit lugnt och skönt bara.