2008-01-17

Inte riktigt drömjobbet
Igår fick jag veta att jag har gått vidare till nästa intervjuomgång för jobbet på advokatbyrån. Då ska jag få träffa själva arbetsgivaren för att se hur det verkar. Tvärtom mot vad jag borde känna så blir jag varken glad eller stolt över beskedet. I stället blir jag bara ännu mer tveksam. Är det ett sådant jobb jag vill ha? Jag tvekade länge innan jag skickade in ansökan och gjorde det då mest med målsättningen att rekryteringsföretaget skulle lägga mig på minnet om det dök upp något annat av intresse.

Jag har arbetat i juristbranschen förut och jag är långt ifrån övertygad om att jag vill tillbaka. Det är en väldigt speciell, formell bransch. Att gå till jobbet i jeans skulle vara otänkbart. Jag som inte ens gillar att klä upp mig för att gå till jobbet! Jag har också fått intrycket av det här företaget att folk jobbar, och förväntas jobba, väldigt mycket. Vill jag det? En arbetsplats med ständig övertid låter inte speciellt attraktiv i mina öron. Jag kommer ändå träffa dem. Jag har ingenting att förlora. Men just nu lutar det åt att jag kommer att tacka nej till att gå vidare. Jag vill helt enkelt inte ta ännu ett jobb jag inte är helt nöjd med. Ska jag byta måste det kännas rätt, hur desperat jag än är nu.

I morse sprang jag oväntat på en gammal kollega vid bussen. Han är kvar på vårt gamla jobb på Telia och det slog mig när jag pratade med honom att det är ett sådant företag jag vill till. Inte tillbaka till samma jobb, men till ett liknande företag, någonstans där det finns resurser och möjligheter, där folk är smarta och drivna och framför allt professionella. Jag vill inte jobba i en sandlåda, som jag gör idag. Det passar mig helt enkelt inte.

PH har ny pojkvän och JP är singel igen. Jag känner med JP eftersom jag vet hur starkt hon kände för killen. Men jag är desto mer glad för PH. Under alla år jag har känt henne har jag aldrig hört henne säga att hon är jättekär. Det verkar som att hon äntligen har mött någon som får henne att våga släppa kontrollen och bara ge sig hän. Det är bra!

Jag körde ett spinningpass efter jobbet igår. Det var skönt och jobbigt och svettigt. Jag tränade i Nacka Strand, där UP's ex jobbar, och som alltid väntar jag mig halvt om halvt att få se henne där. Men det har aldrig hänt hittills och jag hoppas att jag slipper det. Det är nästan lite ironiskt - hon jobbar nästan där jag bor och hon bor bara några minuter från min syster. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver träffa henne.

UP kom till mig på kvällen och det var skönt att ses efter flera dagar ifrån varandra. Vi gjorde ingenting speciellt, bara åt middag, pratade, läste tidningen. Men katterna var glada åt att vi var där och det märktes. Det går bra.