2008-01-07

Ärlighet varar inte längst
I fredags berättade jag sanningen om UP's ex för honom. Om hennes affärer vid sidan av honom och om lögnerna och falskheten, det som jag har vetat om i några månader men som UP inte känt till tidigare. Hans vänner som var med då, de som har vetat det hela tiden, har låtit bli att berätta, för att skydda UP antar jag. Eller kanske för att skydda den kille hon träffade, som jag ju också vet vem det är. Den delen berättade jag inte för UP, för det finns ingen anledning.

Jag valde att berätta för att jag inte längre orkade med bilden av henne som den där otroliga förälskelsen som UP fick uppleva, och sedan förlorade. Jag orkade inte med att vara den som aldrig nådde fram till hennes nivå, så jag valde att berätta för UP. Jag valde att krossa bubblan - bara för att efteråt inse att det spelade ju ingen roll. UP's känslor för henne fanns då, innan han visste. Hon kommer fortfarande att vara den största förälskelse han har upplevt, och hur många gånger han än säger att det inte spelar någon roll så har jag aldrig riktigt kunnat ta det till mig. Hans känslor för den här personen är borta för länge sedan. Men nu vet jag åtminstone att de knappast kommer tillbaka, vad som än händer.

UP reagerade starkare än jag väntat på den här nyheten. Och det som verkligen slog tillbaka mot mig var att det var mig han blev arg på. Han blev arg på mig för att jag berättade, han blev arg på mig av en hel massa orsaker. Jag berättade för UP av en många skäl men framför allt för att jag bara inte orkade bära det längre.

Vi har kommit så långt nu och med allt vi har sagt, med alla våra framtidsplaner, har jag på något naivt och dumt sätt inbillat mig att jag skulle ha gått om exet nu. Att den som UP ser som sin största förälskelse numera skulle vara jag och inte hon. Nu, efter det som hänt, har jag insett att det aldrig kommer att förändras. Jag kommer aldrig att nå dit, och det är något för mig att acceptera, men det kommer inte att hända över en natt. Det känns som att jag har förlorat något, och det är en sorgeprocess jag behöver ta mig igenom.

Det som känns jävligt är att det är just hon, som har behandlat UP sämre än någon annan. Det är som ett stort skämt bara.

Jag har alltid sett UP som en man omgiven av tjejer. Han har så många tjejkompisar, så många som är så bra på så mycket. Han har ett par tjejer som han festar mest med. Någon annan han spelar bäst golf med. Ytterligare en som får honom att dansa bättre än han kan med någon annan. Och ännu fler därtill...

Jag har haft någon bild av mig själv som att om UP ska hålla fast vid mig så måste jag vara bättre än alla andra. Då måste jag vara bäst. Men jag har med tiden tvingats inse att jag inte är det, inte ens i UP's ögon. Oavsett hur mycket han älskar mig så kommer jag aldrig att vara den han dansar bäst med. Till slut har jag kommit fram till att det enda område där jag verkligen måste vinna, det är det som gäller hans hjärta och hans känslor. Där måste jag nå högre än alla andra. Och nu inser jag ändå att när det gäller förälskelse och passion så förlorar jag även där mot någon annan. Vad har jag egentligen som ingen annan har?

Det UP har förklarat för mig, efter att vreden gått över, efter att vi äntligen kunnat prata med varandra igen, är att han gör stor skillnad på förälskelse och kärlek. Det gör ju jag också, men det verkar ändå som att vi ser det lite olika. För UP är förälskelse egentligen inte så viktigt, inte som det är för mig. För mig har det nog blivit viktigt just för att jag har trott att det har varit så viktigt för UP, och det beror i sin tur på hur han har pratat om det förut, när han berättade för mig om exet. Om att det var det största och starkaste han upplevt. Nu är det inte så längre, inte på samma sätt.

För UP var förälskelsen jättestor och jättestark. Men även när han var mitt i den insåg han någonstans att den egentligen inte var bra. Förälskelse är bara en känsla för UP. För honom är det vi har tillsammans så oändligt mycket större, och det är det ju för mig också. Jag vet inte varför vi ständigt krånglar till saker och pratar förbi varandra, när vi egentligen vet vad vi vill och hur vi vill leva tillsammans. Även om det finns andra som dansar bättre, spelar golf bättre, festar bättre, får honom att bli mer förälskad, så har jag ändå gjort det största av allt i hans ögon. För jag har fått UP att vilja slå sig till ro, att sätta bo och bilda familj. Det har han inte velat göra med någon annan - inte ens med henne. Det måste ändå vara det största.