2008-01-07

En dag som blev fel
Igår hade vi bokat in brunch på Strand Hotell. Det var jag och UP, JSk och AC, FA och LA, LT och EE. Brunchen blev trevlig. Vi åt gott och pratade och umgicks. Men efteråt blev allt konstigt. UP hade fortfarande väldigt ont i nacken och sa att han kunde tänka sig att promenera med JSk till Söder för att gå och titta efter snowboardkängor i en butik där, men sedan ville han åka hem eftersom han nog inte skulle orka så mycket mer. Jag blev besviken över att vi inte skulle få mer tid tillsammans och sa till slut att jag kunde gå med dem till Slussen och ta min buss hem därifrån, men jag hade ingen lust att gå och titta på snowboardprylar med UP och JSk.

Så vi gick. UP och JSk pratade jobb men jag var ganska tyst. Jag förstod mig inte på UP. Han hade sagt tidigare att han ville att vi skulle umgås lite mer under dagen, men när det väl kom omkring handlade det ändå bara om en kort promenad i sällskap med JSk. När vi kom till Slussen tog jag ett ganska kort farväl och gick åt mitt håll.

Jag kände mig ruskigt frustrerad över hur dagen utvecklat sig och ringde senare till UP för att bara få säga hur jag kände. Men han hade inte tid med mig, han var då på väg från snowboardaffären hem till JSk för att få en ännu längre promenad och sedan fika. Så mycket för hans ord om att han bara skulle orka åka hem efter butiken. UP var ganska kortfattad men sa att han skulle ringa när han kom hem.

Och jag väntade och väntade. Jag städade, handlade, åt middag, putsade mina stövlar. Väntade. Först klockan åtta på kvällen hörde UP av sig. Då hade han precis kommit hem och fått i sig lite mat. Allt blir så fel. Jag tyckte att han hade varit så tydlig på dagen med att han inte kände för att umgås med mig, men när det väl kom omkring tyckte UP att jag kunde ha visat tydligare att jag ville vara med honom. JSk hade till och med frågat när jag hade gått om det var något fel eftersom jag verkade vara på så dåligt humör.

UP berättade att han och JSk hade pratat om mig och om vår relation, men när jag frågade vad de hade sagt ville han inte tala om det utan sa bara att det var privat mellan honom och JSk. Är det något jag inte gillar så är det att få höra att folk pratar om mig bakom min rygg. Att de sedan inte vill tala om vad de har sagt låter inte bra i mina öron. UP säger att det han och JSk har sagt om mig och om vår relation är privat mellan dem två. För mig är det knappast privat om UP drar in en tredje person i samtal om oss två. De enda som har med oss att göra borde vara just vi.

UP frågade om jag aldrig pratar om oss två inför mina vänner, och jag svarade helt ärligt att jag faktiskt nästan aldrig gör det. Det är ytterst lite av vårt gemensamma liv som kommer ut till mina vänner. Jag kan berätta om saker vi har gjort tillsammans, men när det gäller tankar om vår relation eller om vi har något problem så berättar jag knappt för någon. Då är det hellre UP direkt jag pratar med. Jag gillar inte tanken på att han lämnar ut mig inför någon annan, inte mer än att jag gillar att lämna ut honom.

UP brukar ofta säga till mig att jag är alldeles för problemfokuserad. Kanske stämmer det. Jag vet att vi ofta pratar om samma saker, gång efter gång. Men för mig beror det på att jag inte alltid upplever att UP lyssnar på vad jag säger. Och att jag ofta känner mig anklagad, som att alla fel beror bara på mig. Även om UP med sina ord säger "problem som vi måste ändra på" så säger hans ton "problem som du måste ändra på". Det låter som att det alltid är jag, jag som måste göra om, ändra mig, tänka och agera annorlunda. Aldrig han utan bara jag. Det här skapar frustration hos mig eftersom jag innerst inne vet att vi är två om det här, lika väl som UP vet det. Så jag upprepar det jag har sagt igen, eftersom jag vill vara säker på att UP förstår även sin del i det hela. Att det inte bara är jag. Så där kan det bölja fram och tillbaka under alldeles för lång tid. Det tar för mycket energi från oss båda.