2008-01-23

Jag kan inte åka skidor
Så där, då var det sagt. Jag kan inte åka skidor. Jag har aldrig lärt mig och har ärligt talat aldrig haft tillräckligt intresse för att vilja göra det. Mina föräldrar har åkt mycket längdskidor och i och med att de åkte längd blev det att jag också åkte längd. Slalom har jag alltid sett som ganska skrämmande, jag har varit rädd för att inte kunna, rädd för att falla.

Snowboard däremot är något helt annat. Det har jag verkligen velat lära mig, och jag och R började åka tillsammans för länge sedan. Det var på den tiden han pluggade i Östersund och i och med det åkte han till Åre mer eller mindre varje helg. R är en riktig stjärna på snowboard, men vi kunde ändå åka hyfsat bra tillsammans, de få gånger det blev av. Tyvärr fick min snowboardkarriär en dålig början i och med att jag redan fjärde dagen jag åkte föll så illa att jag bröt vänster handled. För ett par år sedan halkade jag ute och föll ännu sämre och bröt höger handled så illa att jag än idag inte har fått tillbaka samma rörlighet som tidigare. Det här har tyvärr gjort mig rädd, rädd att ramla igen i backen, rädd att bryta mig och skada mig ännu värre än jag redan har gjort. Rädsla är ingen bra kombination med utförsåkning. Jag blir stel som en pinne och vågar knappt röra mig.

Nu har det kommit en inbjudan till att följa med på skidresa till Schweiz. Det är KH och JD som har föreslagit resan och hittills är det ett tiotal personer som har tackat ja. UP är eld och lågor. Han har åkt skidor sedan han var liten och har nu även köpt egen snowboard. Han älskar skidåkning och vill självklart följa med. Resan går veckan innan påsk, när jag hade hoppats få resa bort med UP, och jag inser att om jag ska få tillbringa den här påskhelgen med honom så måste jag åka med till Alperna. Jag måste trots att hela min kropp säger att det är vansinne, jag vill inte, jag vågar inte åka, jag är rädd rädd rädd att bli skadad igen. Hur löjligt det än verkar så har jag total och uppriktig ångest inför den här resan. På riktigt.

Det är inte bara det att jag är rädd. Det är utanförskapet också. Jag kommer med all sannolikhet att vara den enda nybörjaren på resan, om jag åker med. Nybörjare och avancerade åkare har inget utbyte av att åka med varandra. Likaså brädåkare och skidåkare. Det är inte så konsigt. Visst, UP kan harva runt i barnbacken med mig en stund, men han kommer snart tycka det är tråkigt. Han kan mer, han kommer att vilja åka med de övriga duktiga för att få fullt utbyte av skidåkningen och av resan. Och då blir det samma sak som på Mabul.

Mabul är en av de där fantastiska paradisöarna vi besökte på Borneo förra året. Havet runt öarna där, Mabul, Sipadan och Kapalai, anses vara ett av världens bästa dykställen. UP är dykare men det är inte jag. Jag snorklade. Jag upplevde fantastiska saker när jag gjorde det. Jag såg hundratals exotiska, vackra fiskar, koraller i alla världens färger, hajar, barracudor och jättesköldpaddor som svävade tyngdlösa i vattnet. Det var sagolikt, helt fantastiskt - och jag hade ingen att dela det med. Alla andra dök ju. På kvällarna satt de och pratade om dykning, om tidigare dyk, om dagens upplevelser, och jag satt där bredvid dem och var den enda som inte hade en aning, som inte hade delat deras upplevelser, som inte visste vad de pratade om. Det var en paradisö och jag kände mig totalt ensam där, totalt utanför.

Jag är rädd att skidresan ska bli Mabul ännu en gång. Ett paradis på jorden, en pittoresk alpby med massor av sol och snö. Och jag ska ännu en gång bli den som blir utanför, för att jag inte kan hänga med i deras åkning, i deras upplevelser. Jag kan kämpa mig fram i barnbacken, jag kan göra framsteg med min åkning, men jag kommer inte att vara delaktig. Jag kommer ännu en gång att bli den där som inte hänger med, den som inte får uppleva det de andra upplever, den som ännu en gång inte har en aning om vad de pratar om.

Det är så ofta det händer. Jag och UP är så ojämlika på det sättet. Det verkar alltid vara så att jag är den som inte kan. Att varje gång vi ska göra något som han är duktig på så måste han göra det med någon annan än mig för att verkligen få ut något av det. Det finns så många exempel - skidåkning, dykning, dans, golf, långfärdsskridskor... Alltid är jag nybörjaren, den som inte kan. Alltid är jag den som får stå och titta på och sedan höra UP och de andra komma tillbaka och berätta hur fantastiskt det var, med strålande ögon och rosiga kinder. Det är alltid jag. Orkar jag det en gång till? Vill jag det?

UP verkar inte ha några problem med att boka in semesterresor utan mig. Varför är det då så svårt för mig? Varför är jag så där fånig så att jag hela tiden helst av allt vill dela mina upplevelser med honom, i stället för att göra dem på egen hand? Om han åker till Alperna utan mig den här gången så känns det som att jag är tvungen att boka en egen resa, någon annanstans, utan honom, bara för att jag ska göra Inte för att jag jättegärna vill utan bara för att jag borde.

Helt klart styrs jag av rädsla här. Jag är rädd att skada mig om jag försöker åka. Jag är rädd att känna mig totalt utanför och ensam. Jag är rädd att om jag inte åker med så ska UP upptäcka andra människor som kan ge honom så mycket mer än jag kan. Sådana som är mer på hans nivå, som han kan ha större utbyte av än mig. Jag är rädd att han ska komma hem och undra varför det egentligen är mig han är tillsammans med, när det finns så många andra. Att han ska se mig som lika otillräcklig som jag själv gör. Till och med UP har sagt att det inte är någon större idé att jag åker med om jag är ensam nybörjare, för då kommer jag inte att ha någon att åka med på dagarna ändå. Det får mig att undra om han ens vill ha mig där, eller om han bara säger det han säger av dåligt samvete.

Jag vet att UP vill åka och jag skulle inte förlåta mig själv om han lät bli för min skull. Jag skulle inte be honom stanna hemma, även om jag hellre hade gjort en annan resa med honom än just den här. Men så blir det ju inte nu. UP har ingen anledning att inte följa med till Alperna. Tvärtom. Det kommer att bli en toppenresa. Snö och sol, härligt sällskap, glada människor, frisk luft, natur, semester. Och jag är bara rädd.