2009-01-29

Bära eller brista
Idag är det dags - idag efter jobbet åker vi hela företaget till Sälen. Jag har lagt ner oräkneliga timmar på att förbereda allting och oavsett hur allt avlöper så kan jag åtminstone säga att jag har gjort mitt absolut bästa för att göra den här resan så bra som möjligt för alla. Jag vet att jag aldrig själv blir nöjd. Jag vet att oavsett hur bra feedback jag får så kommer jag alltid själv tycka att jag borde ha gjort mer, bättre ändå. För en gångs skull ska jag försöka att inte tänka så men jag vet också att jag inte kommer att kunna slappna av förrän på måndag när jag hör folk säga att de är nöjda. Så är det ju.

UP åker också till Sälen idag, den årliga grabbresan, den tredje sedan vi träffades. De ska vara i Hundfjället och vi i Stöten och antagligen kommer vi inte att kunna ses alls, trots att vi är så pass nära varandra. Han kommer att ha en rolig semesterresa med kompisarna; för mig blir det en hel helg med jobb.

Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag fick slippa ifrån hela resan. Bara hitta en ursäkt, vad som helst, som kunde göra att jag inte behövde åka med. För jag åker ju inte skidor. Jag har inte ens något större intresse för att lära mig. Jag skulle hellre göra vad som helst förutom det här. Men nu är det som det är. Jag ska bara genomföra det, bara få det gjort. Om fyra dagar är det över.

2009-01-28

Något bra
Huvudvärken släpper inte - den återkommer som en ovälkommen gäst dag efter dag. Likaså tröttheten. Det är som att jag går i dvala, som att allt jag gör är mekaniskt. Det känns som att livet består av att jobba, komma hem, äta middag, sova. Jobba, komma hem, äta middag, sova. det är allt.

Som vanligt springer tiden ifrån mig. Jag och UP ska försöka ta åtminstone en veckas semester i mars - det verkar ju inte vara möjligt att vara borta längre tid än så, trots att vi båda så väl skulle behöva det. Just nu finns massor av bra erbjudanden och jag inser att vi antagligen måste göra vår bokning i princip idag för att kunna ta del av alla rabatter. Stress, stress, stress... som vanligt. Hur orkar folk?

Igår kom ändå två bra saker. Det ena positiva var att jag lyckades skicka iväg mitt paket till Asos. På tredje stället jag besökte togs det emot utan några problem, inga frågor, bara att skicka. Postkillen i Mörby var antagligen bara allmänt korkad och oserviceminded.

Nästa bra sak som hände var att UP fick svar från Nordeas bankkontorsschef. Det lönar sig att bråka - jag kommer att få 10 000 kronor insatta på mitt konto och slipper därmed betala någon straffränta för att jag löser mitt lån i förtid. Det är enormt goda nyheter!

Otroligt nog släppte både huvudvärken och tröttheten så fort jag kom hem igår. Kanske är det på väg att bli bättre ändå. Kanske, kanske. Bara jag tar mig igenom resten av veckan först.

2009-01-27

Framåt
Idag är jag faktiskt lite, lite piggare än igår. Jag är trött men inte på det där totalt bedövande sättet som jag har varit de senaste dagarna. Jag tvingar fram en energi som egentligen inte finns där.

Det blev ovanligt nog ingen träning igår - "mitt" pass var fullbokat och jag hittade ingenting annat som lockade tillräckligt så jag tog en vända i affärer på stan i stället. Jag ville verkligen köpa något nytt och kul som kunde pigga upp mig men hittade så klart ingenting trots allt. Till slut slog jag ändå till på ett färgglatt halsband - alltid något.

Hemma blev det inte mycket gjort. Det är som att vi aldrig har vare sig tiden eller energin till att komma igång med uppackning, att göra i ordning och få vårt hem klart. I början var det lättare men nu har vi kört fast.

Vi har pratat lite om semester. Jag har två veckor kvar att ta ut och jag vet att i och med att det är förskottssemester så får jag varken spara dem eller ta ut dem i pengar. Jag har till den 31 mars på mig och sedan brinner de inne. Jag är sugen på vad som helst - Vietnam ligger högt på listan, till exempel - men nu verkar det mer och mer tveksamt om UP ska kunna ta ledigt alls. Han har jobbprojekt som är på gång och när de tar fart kan han inte ta semester och det betyder sannolikt att han inte kommer att kunna åka bort med mig - en vecka, kanske, men två veckor verkar omöjligt.

Jag vet inte vad jag ska säga om det, mer än att jag är otroligt besviken, förstås. UP har varit i Lysekil och i Kroatien och på torsdag åker han iväg på grabbresan till Sälen. Därutöver hade han våra gemensamma två veckor i Norge, Sverige och Frankrike. Jag hade bara två veckor i somras och nu verkar det inte bli mer än så förrän i sommar. Kanske kan vi ta någon vecka - men var kommer man på en vecka? Till Medelhavet? I mars? Det är inget som lockar mig, ärligt talat, inte ett dugg. Det är ett i-landsproblem så det skriker om det men inte desto mindre en besvikelse. Det får jag för att jag har varit så arbetsam och sparat min semester. Det är bara korkat i slutänden.

2009-01-26

Ta mig igenom
Helgen har varit lugn. Min energinivå är fortfarande obefintlig och nu handlar det mest av allt bara om att ta mig igenom den här veckan också, att klara av kick-offen, att inte gå under.

Jag jobbade hemifrån på fredagen vilket var riktigt skönt. Lite lugn och ro bara, det är vad jag behöver nu. Det var prat om after work på Hotellet och på Anglais på kvällen och sedan mailade UP och undrade om vi skulle gå på en sista minuten-balett på Operan, men jag tackade nej till allt. Orkade bara inte åka in, orkade inte vara bland folk. Jag kände mig bara låg, social och orkeslös. UP kom hem och jag tog mig ut på en kort promenad till Mörby, för att posta mitt paket med kläderna som inte passade och för att handla lite mat. Det gick åt skogen. Paketet var av någon outgrundlig anledning "ogiltigt" och den otrevlige postkillen kunde inte säga vad problemet var utan hävdade bara snorkigt att han minsann inte kunde skicka det där paketet åt mig. Sedan var retur-automaterna i mataffären borttagna för ombyggnad så jag fick vackert bara släpa med mig paketet och alla burkar och flaskor hem igen. Det blev för mycket, jag blev så tvärledsen över alltihop bara.

Jag och UP har haft en jobbig diskussion i fredags om porr. Det är ungefär som med strippan på JD's svensexa - jag går i taket och tycker det är för jävligt att UP har suttit och tittat på någon naken tjej som står och åmar sig framför honom när jag inte är där. Han tyckte så klart inte att det var så farligt. Samma sak med porrbilder - jag förkastar hela industrin och fattar inte varför UP ska ha med sånt att göra alls men han tycker inte att det är så allvarligt. Så är det ju alltid. Vi har så olika syn på allting. Jag har kanske extremt höga moraliska värderingar, vad vet jag, men det kan vara tufft ibland.

På lördagen åkte jag till Rotebro för att hälsa på mamma, pappa och Maja. Besöket blev faktiskt ovanligt bra, inte ett gräl utan allt flöt på med gott humör. Maja var gosig och spann som en flygmaskin så fort jag klappade henne, både mamma och pappa var på bra humör och på eftermiddagen kom en tjej och köpte min cykel för 1 900 kronor - skönt att ha kommit framåt och blivit av med åtminstone en sak. Med våra övriga möbler har vi inte kommit så långt, och vi måste snart komma fram till ett beslut eftersom LP snart ska flytta in i sitt hus och då måste ha garaget. Då måste våra möbler ut, antingen till Myrorna eller någon annanstans, och det måste vi bestämma oss för snart.

Eftermiddagen i Rotebro blev lugn och skön. Jag och mamma tog en kort promenad i slasket och sedan åkte jag hem tidigt på kvällen. UP var ute med grabbgänget så jag tog en skön hemmakväll med god middag och smågodis. Faktiskt var det jätteskönt att bara få vila ut så där, i lugn och ro. UP kom hem efter att jag hade somnat men sa också att han hade saknat mig så mycket när han var ute, trots att de hade roligt. Jag kan känna igen det - jag brukar känna samma sak när jag gör saker utan honom. Även om man har roligt så är man inte helt närvarande eftersom man saknar den andra hela tiden.

Igår firade vi 26 månader. Det är ju inget jubileum så, men varje månad den 25 brukar vi försöka göra någonting lite mer speciellt - kanske äta en extra god middag, hitta på någon aktivitet tillsammans eller bara umgås lite extra. Igår firade vi med att gå ut och äta brunch på Mornington. Det var gott om än trots allt ändå inte lika bra som Strand, i mitt tycke. Tråkigt nog var jag inte helt på topp utan började nästan må illa efter maten.

På eftermiddagen tog vi en shoppingrunda på stan. Det här hade jag verkligen sett fram emot - jag hade för en gångs skull en del extra pengar och såg fram emot att unna mig något extra. Men så blev det naturligtvis inte. Nästan hela eftermiddagen ägnades åt att gå i herrbutiker och UP kom hem med hela fyra nya tröjor. Själv provade jag några få plagg i desperation, eftersom jag så gärna ville köpa någonting, men det blev inget i alla fall. Jag var faktiskt riktigt besviken när vi åkte hem igen, trots att jag egentligen har alla kläder jag behöver.

Resten av kvällen blev lugn, enkel middag och tidigt i säng. Jag orkar inte mer än så nu.

2009-01-23

Skitvecka
Ingen kommer att vara gladare än jag när den här veckan är över. Det verkar som att ingenting fungerar nu. På jobbet är det bara strul, strul, strul. Jag har massor att göra men bara krångeluppgifter, saker som tar massor av tid och som är allt annat än roliga att hålla på med. Nästa vecka är det kick-off och jag skulle göra vad som helst för att slippa tänka på den en sekund till.

Igår kväll hamnade jag och UP i ett tråkigt gräl. Det blir after work med Kroatiengänget i kväll och jag vill spontant inte gå dit. Det ger mig ingenting, jag tillför inget utan tycker bara att det känns ytligt och ointressant. UP kan inte förstå det utan vill så klart att jag ska gilla dem på samma sätt som han gör. Där är vi verkligen ur fas. Vi får se hur kvällen blir.

2009-01-21

Ingen energi
Min energinivå är på upphällningen. Det känns som världens längsta, mörkaste vinter nu, i stort sett ingenting roligt som händer. Kanske har jag bara för höga förväntningar men det känns som att något enstaka roligt borde man ändå ha i livet.

Igår tränade jag efter jobbet och piggnade till tillfälligt, men när jag kom hem på kvällen var det som att energin tog slut helt. Jag åt, tvättade - igen, vi kommer aldrig ikapp verkar det som - och vek en hög med ren tvätt innan jag stupade i säng redan klockan tio. UP har massor att göra på jobbet så han kom hem, satte sig vid datorn direkt och blev kvar där i stort sett hela kvällen. Det är så det har varit i princip hela tiden sedan jag flyttade - han jobbar och jag försöker packa upp, men nu har jag kört fast eftersom det är så fullt med saker överallt och jag behöver UP's hjälp för att gå igenom vad vi ska spara, slänga eller rensa undan.

Socialt händer det ingenting nu. Jag orkar inte prata med någon, orkar inte föreslå något. Jag vet att UP har fått lite förslag från sina Kroatienkompisar men jag tror att han är lika orkeslös som jag. Jag hoppas att det blir lättare snart, att det blir bra igen.

När det gäller andra människor verkar det som att i stort sett alla jag känner får barn nu, både här i Sverige och utomlands. Det är roligt för dem, ett litet mirakel varje gång. Jag fick ett jättefint mail av MMD i USA som just har blivit pappa. Han undrade när vi kunde ses igen och direkt får jag förstås tanken - en resa till USA i sommar, tre veckor: New York, Grand Canyon och California. Jag måste sälja in det till UP men det är nog inte så svårt. Det är ju något jag verkligen vill göra och varför inte då göra det redan nu? Det vore ju något att se fram emot!

2009-01-20

Grå värld
Jag lever i en grå värld nu. Solen dyker upp någon enstaka gång men i allmänhet är det bara mörkt nu, mörkt, tråkigt och dystert i allmänhet. Januari har aldrig varit min favoritmånad och jag förstår åter igen varför. Julen är slut, adventsstjärnorna tas ner och mörkret kommer tillbaka.

Jobbet känns inte det minsta roligt och på något sätt är det en tröst att veta att det finns andra som känner på samma sätt. Jag pratade med EB om det och hon känner som jag. Kanske hade det varit roligare om det hade varit lite fler tjejer på företaget, fler att prata ut med, fler som kanske förstår hur man själv har det och hur man själv känner. Jag släpar mig till jobbet på morgonen och räknar timmarna tills dagen är slut. Det finns så mycket annat jag vill göra i stället - inreda hemma, gå i butiker och leta upp fina saker till mig och UP, planera semesterresor, vara ute och röra på mig, träna, läsa bra böcker.... Livet är så mycket mer än jobb.

Jag hade tänkt köra min vanliga cykelträning igår men det blev ingenting. Jag fick migränkänningar och avbokade min plats, åkte i stället hem och försökte få ytterligare lite ordning i röran. På något sätt är det enklare att flytta till en ny lägenhet, när alla skåp är tomma och man får välja själv var allting ska ställas in. UP har en lägenhet som redan är full med saker och för att mina saker ska få plats krävs det att han flyttar undan några av sina. Sedan har han redan ett system över var han förvarar vissa saker, jag hittar inte allt, vet inte var jag ska göra av mitt och det finns inte alltid plats heller för allting. Det tar helt enkelt otroligt lång tid att komma i ordning och det underlättar inte att UP dessutom har mycket att göra och sitter och jobbar en del hemma på kvällarna. Det innebär att jag får göra allt annat själv och då blir vissa saker liggande, eftersom jag helt enkelt inte vet vart jag ska göra av allt. Sedan måste även UP vara med och bestämma lite - vad ska vi spara, vad ska vi slänga, vad ska vi skänka? Och var ska det som sparas läggas in? Vi måste engagera oss båda två för att komma framåt.

En sak som kommer att bli väldigt annorlunda för mig är att jag numera kommer att leva otroligt billigt. Jag är van att ha en kostnad på omkring 7 000 kronor per månad bara för mitt boende och sedan kommer andra räkningar utanpå det. Nu kommer min boendekostnad att bli knappt 1 500 kronor per månad så det är en gigantisk skillnad i hur mycket pengar jag kan lägga undan per månad, eller varför inte göra andra saker för. Det blir en välkommen förbättring för mig.

2009-01-19

Ett farväl
Idag har jag lämnat över nycklarna till min älskade lägenhet i Jarlaberg. Det känns sorgligt, vemodigt och konstigt och samtidigt ligger något av en lättnad över mig. Nu är allt klart. Inget mer penlande mellan två bostäder, ingen mer flytt, ingen mer städning.

Jag och UP tillbringade hela lördagen med att städa klart lägenheten. UP fixade med tröskeln med hjälp av BP och resultatet blev faktiskt jättebra. Det var en stor lättnad eftersom vi hade så lite tid på oss. Igår var vi där en kort sväng för att titta till allt och lägenheten såg verkligen jättefin ut, ljus och glänsande och inbjudande. Jag gick från rum till rum och mindes och tog mina farväl och det kändes otroligt sorgligt när jag till slut stängde dörren och låste för sista gången.

Nu i efterhand är det som att alla åren när jag har bott där passerar revy för mig. Jag minns när jag och R flyttade in, jag minns renoveringen och separationen. Jag minns andra kärlekar som har kommit och gått och jag minns när jag träffade UP, första gången han var där. Allt vi har upplevt tillsammans. Jag minns katterna, de ställen som de gillade bäst, hur bra de alltid trivdes där hos mig. Små promenader på gården på kvällarna, Saga som alltid ville äta gräs i rabatten, Tuva som helst satt i sin favorithörna gömd bland buskarna.

Hade jag fortsatt att leva som singel så hade jag nog bott kvar i den lägenheten hela livet. Den var perfekt för mig, för- och nackdelar till trots. Jag har trivts otroligt bra där från första stund. Jag har känt ett lugn i den lägenheten, en ro och en fridkänsla som har varit underbara. Jag har verkligen mått bra där, med alla mina rum, med utrymmet, med balkongen, min underbara balkong med utsikten över hela Stockholm. Jag minns alla fantastiska sommarkvällar där, med en bok och ett glas kallt, vitt vin, med solnedgången och hela stan utbredd framför mina fötter.

Nu har jag något annat. Nu bor jag med min livskamrat, med UP, i hans lägenhet. Så länge tills vi hittar något annat. Jag tror att det kommer att bli bra så länge vi är kvar där. Sedan blir det något annat, en annan utsikt, ett helt annat läge i livet. Det kommer att gå bra, någonstans, på något sätt.

2009-01-16

Något att se fram emot
Flyttstädningen gör mig stressad. Jag känner att vi har alldeles för mycket kvar och jag är orolig för badrumströskeln, för att det ska bli något fel, något bakslag, att köparen ska backa ur eller vad som helst. Tiden springer ifrån oss.

Vi hann i alla fall lite längre igår. Vardagsrummet är helt klart liksom köksfönstret och alla köksskåp. UP har lackat ett lager till på tröskeln och i morgon blir det mer fixande. Han ska sätta dit en ny list och vi ska försöka täcka igen springan med alla medel. Sedan är det resten av köket, hela badrummet och hallgolvet kvar. Efter det är vi klara.

Jobbet känns mest av allt bara tråkigt nu. Jag är spyfärdig på kick-offen om ett par veckor. Alla andra verkar se fram emot den men jag vill bara att den ska bli gjord, att jag ska slippa tänka på den en sekund extra. Jag hoppas att allt ska flyta på, att jag inte ska glömma något och att alla ska vara nöjda och glada. Det är ett stort ansvar när det är över 100 personer inblandade, men går det bra så blir det också ännu en fjäder i hatten för mig.

Idag kommer det att bli officiellt att jag byter avdelning. FK sa något kryptiskt igår om att jag kommer att få ett nordiskt marknadsansvar i och med det här och jag vet inte om det betyder att jag kommer att byta titel dessutom. Från marknadskoordinator till marknadsansvarig. Det vore något. Det måste ju betyda högre lön också i så fall. Men jag får se. Jag orkar inte tänka på det nu.

Mina förslag till projektledarutbildning föll väl ut hos FK så det verkar inte vara någon tvekan om att jag kommer att få gå en utbildning under våren. Det är bra, det är en merit och något jag har velat göra länge. Åter igen, en skillnad på flera solsystem mellan det här jobbet och det förra.

Rent privat måste både jag och UP hitta något att se fram emot nu. Ironiskt nog kommer han att vara i Sälen samma helg som jag, men i sällskap med årliga grabbresan från högskolan. Jag räknar inte med att vi kommer att se skymten av varandra. Jag kommer att jobba och han kommer att festa på annat håll. Men jag vet att han ser fram emot resan och det förstår jag, det kanske jag också skulle göra om det var en privat resa.

Jag vill ta ut mina tio sparade semesterdagar i mars men jag vet inte säkert om det kan bli av. UP är fortfarande tveksam med tanke på sitt jobb. Det värsta är att om han backar ur så har jag troligen ingen att åka med, eftersom de flesta åker med sina pojkvänner, och då är risken att jag inte tar ut någon semester, eller åtminstone inte reser bort någonting. Men vi får se. Det är ett tag kvar och mycket lär hända fram till dess.

2009-01-15

På väg
Igår åkte jag till Jarlaberg för att fortsätta städa efter träningen. Det slog mig att det nog var sista gången jag åkte med bussen dit. Det var en märklig känsla att komma dit, hemma men ändå inte. Jag insåg att jag redan har frikopplat mig från att bo där, att lägenheten i Jarlaberg helt enkelt inte är mitt hem längre. Nu bor jag i Danderyd, en ny kommun som jag inte har bott i förut.

UP kom med bilen lite senare och vi slet hela kvällen - jag med köksskåpen och UP med badrumströskeln. Jag hoppas att det ska bli bra med tröskeln på något sätt. Det är viktigt för hela lägenheten, för hela försäljningen. Köksskåpen tog flera timmar och då har jag inte ens börjat med kyl och frys och spisen. Det känns som att jag ligger efter med städningen nu och jag tog ett snabbt beslut att hoppa över dagens träning, åka hem och äta middag och sedan åka iväg för mer städning i kväll. Det ska bli otroligt skönt när det är över.

Det känns som att det var evigheter sedan vi gjorde något roligt nu, bara jag och UP. Det har inte varit så mycket annat än jobb de senaste veckorna, jobb på kvällar och helger hemma hos mig, jobb på kvällar och helger hemma hos UP, jobb i stan på dagarna. Så snart flytten är klar ska vi korka upp champagnen och fira att vi äntligen kan börja bo och leva tillsammans.

Jag är fortfarande motiverad till att hitta en ny bostad, men tråkigt nog är marknaden fortfarande minst sagt stillsam och det finns inte mycket att titta på ens. Ingen av oss vill ju välja något bara i ren desperation. Samtidigt är det faktiskt skönt att få slå sig till ro lite hos UP också. Att bara bo ett tag, och att bo riktigt billigt dessutom. Så kan vi ju också göra, bara bo där och titta lite här och där efter bostäder, men utan att vara desperata, utan att stressa. Låta det komma när det kommer bara. Fördelen med UP's lägenhet är att den faktiskt verkar ha potential att bli bättre än jag trodde. Det går att få ut mörkret, det går att få in ljus och luft på något sätt. Kanske kan jag trivas där ett tag.

Inbjudan till bröllopet i Brasilien dök upp till sist, om än alldeles för sent. Vi kan inte åka dit nu, inte med så kort varsel. Det är synd för det hade verkligen varit roligt. Men två veckor i mars vill jag absolut ha. Vietnam kanske, eller vad som helst där solen skiner och det finns ljus och värme och något bra att fylla dagarna med.

2009-01-14

Den första av mig
Det var något jag läste ganska nyligen som fastnade hos mig. Det stod om en tjej som sa att hon inte ville bli den nästa av den eller den personen eller typen. Hon ville bli den första i världen av just sig i stället. Det här känns otroligt viktigt.

Miljontals kvinnor över hela världen för ett ständigt pågående krig mot sig själva, mot sina kroppar och utseenden. De är aldrig nöjda, de känner aldrig att de riktigt duger, och jag är inget undantag. Hur mycket jag än tränar tycker jag att jag borde göra mer. Till och med för tio år sedan, när jag i mina nuvarande ögon var alldeles för smal, tyckte jag att jag var för tjock, att mina lår var för kraftiga, att jag borde gå ner i vikt.

Slutsatsen är att det spelar egentligen ingen roll hur jag ser ut. Jag blir inte nöjd ändå. Är jag smal vill jag bli smalare. Är jag tjock vill jag bli smalare. Oavsett vilket så vill jag gå ner i vikt.

Jag är lång och i och med det är det självklart att jag är större än de som är korta. Missförstå mig rätt, jag vill absolut inte vara kort. Jag skulle kunna tänka mig att vara max 6-7 centimeter kortare men absolut inte mindre än så. Att vara lång har massor av fördelar. Det enda jag ogillar är känslan av att vara för stor, som kommer över mig ibland, särskilt om jag går i affärer med mindre personer. Jag är lång, har smal midja och muskulösa lår och rumpa. Att hitta byxor är inte helt lätt för mig, likaså att bära alltför korta kjolar eller klänningar, som då ser ut som att jag har gått ut i enbart en lång tröja. Jag börjar lära mig men det tar tid. Numera går jag i korta kjolar och det känns OK så länge jag inte jämför mig med andra. Så fort jag ställer mig bredvid någon annan ser jag åter mig själv som tjock, stor, ful.

Min största utmaning är nog att helt enkelt acceptera mig själv, min kropp och mitt utseende. Att acceptera att nej, jag ser inte ut som den eller den personen utan jag ser ut som mig och det är mer än bra, det är perfekt. Nej, jag är inte lika smal som PR men jag är betydligt mer muskulös och vältränad. Skulle jag utmana henne i träning och styrka så skulle jag garanterat vinna. I mina ögon är det egentligen mer värt än att ha smala ben. Jag måste bara inse det till fullo också. Jag måste bara göra mig själv till mitt livs största kärlek. Det är viktigt.

2009-01-14

Små förändringar, stora förbättringar
Min plan igår var egentligen att åka hem, äta snabb middag och sedan ta bilen till Jarlaberg för att fortsätta flyttstädningen. Men så blev det inte eftersom UP behövde ha bilen på annat håll så jag stannade hemma och fortsatte uppackningen där i stället.

Det känns inte som att det händer så mycket men det är ändå några förändringar varje dag. Igår gav jag mig på gardinerna. Jag har stört mig så mycket på de gulliga rosablommiga gardinerna med matchande soffkuddar och stolsdynor som UP's gamla gulliga sambo har sytt. De är så puttinuttiga så jag kräks och efter att ha fått veta att det dessutom var lilla gulliga sambon som har sytt dem har jag bestämt deklarerat att de åker ut, jag vägrar ha dem i lägenheten. Igår åkte de alltså ner till förmån för mina egna sovrumsgardiner och det är en stor befrielse att inte ett enda av hennes gulliga små alster finns kvar i lägenheten längre. Det lättar verkligen upp bostaden, det känns gladare och modernare och lättare när mina ljusare möbler och saker kommer in i stället för det evigt mörka och gamla som UP har haft.


Nästa projekt var köksgardinerna. De kom faktiskt inte från gamla sambon men var inte desto mindre helt enkelt ganska fula, mönstrade och med alldeles för många olika färger i kombination med köket som har mörkt brunsvart kakel och ljusgula luckor. Jag hängde upp mina vita från arbetsrummet i stället och oj, vilken skillnad! Matplatsen blev direkt större, fönstret känns bredare och hela intrycket är ett rum som är lugnt, ljust och inbjudande. Jag är verkligen glad över den förändringen eftersom vi tillbringar så mycket tid i köket.

Förutom gardinprojekten tillbringade jag kvällen med att rensa mer, gå ner med saker till källaren och containern, tvätta flera maskiner och vara hyfsat duktig i största allmänhet. Nu vill jag bara bli klar med allt och med städningen allra mest.

2009-01-13

Sakta men säkert
Jag har börjat komma in in den vanliga jobblunken nu igen. Alla är tillbaka, allt är som vanligt - mycket att göra men mina tankar far gång på gång iväg åt andra håll. Jag tänker inredning, boende, resor, träning, kläder.... det finns ju så mycket mer i livet än jobb.

Jag tränade med AM efter jobbet igår. Jag hade sålt in mitt favoritpass till honom så han följde med och det var roligt att se att han verkligen körde lika slut på sig som jag brukar göra. Det är så roligt att träna, kicken är helt enorm och ger så otroligt mycket glädje och energi. Jag är verkligen inne i en bra flow nu och vill bara fortsätta.

Hemma - det är ju inte bara UP's hem nu utan även mitt - börjar det ta form mer och mer. Vi packar upp lite mer varje dag, får undan lite fler kartonger och formar hemmet till något allt mer gemensamt. Att bo tillsammans är faktiskt alldeles underbart - det finns inget annat ord för det. Det är en fantastisk känsla att komma hem till UP och han är där, vi behöver inte resa, inte planera, inte packa kläder och annat, utan vi behöver bara komma hem och så träffas vi där. Det är ett litet mirakel i sig.

2009-01-12

Familj, vänner och flyttstädning
Helgen har varit hektisk. Jag skippade after work med kollegorna för att i stället flytta de sista möblerna från UP och mig. Det visade sig ta betydligt längre tid än vi hade räknat med och var dessutom betydligt tyngre och jobbigare att bära och lasta än det vi redan var klara med. Först klockan två på natten var vi hemma i lägenheten igen, helt slutkörda men med alla möbler på plats åtminstone.

På lördagen var det dop för SL i Enskede kyrka, samma kyrka som där C och Ø gifte sig för ett och ett halvt år sedan. Det var ett lagom stort dop med närmaste familjerna och vännerna. Dopet var fint och UP blev tårögd när solisterna sjöng vackra "Ett liv för mig". Han är underbar på det sättet, att han kan visa så mycket känslor.

Efter dopet var det fika i församlingshuset, gott och trevligt, och vi hann med en snabb sväng hem för att byta kläder innan det var dags att åka iväg på nästa sammankomst, en middag hos JSk och HE som är ett etablerat par nu, tydligen. Lite märkligt är det att se dem tillsammans men de verkar faktiskt riktigt kära ändå. BC och HT och deras lilla son var med också och det var gott och trevligt även om jag var väldigt tröttt och inte orkade var helt taggad hela kvällen. I vanlig ordning tyckte jag att BC blev lite väl dominant i samtalet efter ett tag. Hon är trevlig men jag kan bli lite trött på det där att vad man än pratar om så vet hon bäst. Jag skulle inte kalla henne för besserwisser men det finns helt klart tendenser. BC och HT ska gifta sig i juni så vi får se om vi blir bjudna. Jag känner dem ju inte särskilt väl men UP är lite närmare i alla fall.

När vi åkte hem pratade vi om saker vi ska göra under 2009 och UP tog till min stora förvåning upp ämnet förlovning och bröllop. Han upphör aldrig att överraska mig men det är fantastiskt att få veta att han faktiskt tänker i de banorna, att han funderar på det precis som jag. Det känns stort.

Söndagen var inte alltför spännande - vi ägnade hela dagen åt att röja i våra båda lägenheter. Resultatet blev i alla fall bra - vi hann städa klart två av mina rum samt alla garderober och fick dessutom ner en hel massa kartonger och kläder i källaren. Nu är det bara resten kvar.

2009-01-09

Andas, andas, andas
Vissa stunder tror jag att jag ska drunkna. Jag var ensam hemma hos UP igår när han var borta på tjänsteresa. Jag höll på att packa upp och öppnade ett skåp - och se, där var de ju. Högvis med foton från hans förflutna. Gamla flickvänner, deras resor, deras minnen. Jag kräks på det. Alla UP's gamla minnen överväldigar mig, fyller lägenheten och gör att jag knappt får luft. Det är som att jag måste kämpa mig fram mellan dem, mellan alla minnen som UP har med dem, allt han har upplevt där de var delaktiga.

Det finns saker han vägrar att göra sig av med - som gamla videoband till exempel, filmer från när han och hans förra sambo var på Nobelfesten, filmen från när de gick på buggkurs tillsammans. Är det därför han dansar så bra med ÅG? För att han har gått på buggkurs med sin förra lilla gulliga sambo, hon som såg ut som ett litet barn, max tolv år gammal?

Jag har svårt att förstå varför UP ska spara de här filmerna. Han har ingen videospelare så han kan inte titta på dem. De bara finns där, tar upp plats. Han har pratat om att restaurera dem, göra om dem till DVD-filmer. För mig är den tanken lika absurd som om jag skulle få för mig att lämna in min gamla brudklänning och få den insydd så att jag kan använda den igen. För när skulle jag göra det? Och varför? När ska UP titta på de där filmerna, även om han restaurerar dem? Ska han sitta hemma när jag är någon annanstans och ha minnesvideokvällar med sig själv? Ska jag göra samma sak, gå omkring i min brudklänning för mig själv hemma i lägenheten när UP är borta?

Det jag vet är att så länge UP envisas med att spara gamla minnessaker från sina ex så tänker jag göra samma sak, bara för att markera vad jag tycker om det. Det här verkar vara en sak vi aldrig kommer överens om. Jag vet inte om UP har svarat sitt ex i Schweiz, sagoprinsessan, på det gulliga julkortet hon skickade. Jag vet inte varför de har fortsatt ha kontakt. Varför vill man behålla någon i sitt liv som man säger sig inte bry sig det minsta om? Det är en motsägelse. Det håller inte. Alltså är det klart att hon har betydelse. Det är klart att UP bryr sig. Annars skulle hon inte finnas där.

När vi var på Manukan frågade jag UP vad han var mest ledsen för i sitt liv. Han tvekade inte ens en sekund utan svarade direkt "hur det tog slut med min sambo". Då var hon fortfarande "hans sambo", trots att det hade varit slut mellan dem i tretton år om inte mer. Då - och kanske även nu - var hon fortfarande hans största sorg. Inte att hans pappa är död. Inte att han blev mobbad i mellanstadiet. Utan hur det hade tagit slut med hans förra sambo. När UP häver ur sig sånt där rakt inför mig utan att tveka, hur kan han då tro att jag ska våga känna total trygghet med honom? Hur kan han då tro att det där sista unset av osäkerhet någonsin ska gå över? Han lever i en illusion, i förnekelse.

Ibland är det till och med svårt för mig att älska till fullo, när allt sköljer över mig som värst. Då vågar inte ens jag tro att det är på riktigt.

2009-01-08

Dags för jobbmotivation igen
Igår var första "riktiga" arbetsdagen efter alla helger och också första gången jag var tillbaka på kontoret sedan före jul. Jag hade riktig jobbångest kan jag lova. Det kändes inte det minsta roligt att vara tillbaka igen och jag hade gjort nästan vad som helst för att få vara ledig i stället. Jag undrar om alla pensionärer förstår hur bra de egentligen har det.

Men det är bara att bita ihop som vanligt och jag hoppas att det bara är en tillfällig svacka jag är i nu. Det brukar gå upp och ner och förhoppningsvis kommer jag tillbaka till att tycka att jobbet faktiskt är helt OK efter ett tag. Jag måste bara vänja mig först.

Efter jobbet körde jag min vanliga stenhårda onsdagsträning - lika jobbigt som vanligt och lika inspirerande och roligt som vanligt. När jag skulle åka hem slog det mig hur skönt det trots allt är att inte behöva tänka på att passa busstider utan att jag bara kan gå direkt till tunnelbanan och åka hem - den går ju hela tiden. UP väntade in mig vid tunnelbanan och vi promenerade hem och lagade middag tillsammans - riktig onsdagslyx med potatis- och purjolökssoppa och våfflor med grädde och sylt till efterrätt. Inte så nyttigt men det får gå. Efter så hård träning känner jag ändå att jag är värd det!

Resten av kvällen gick till att packa upp och försöka få lite ordning i kaoset. Fortfarnade står det kartonger överallt och fortfarande är det fullt av saker som jag inte vet var de finns eller var de ska få plats. Men det ska väl ordna sig så småningom. Jag försöker att inte tänka på alla UP's foton på ex-flickvänner och andra utan att bara se till att skapa mitt hem i den här bostaden. Förhoppningsvis blir det inte alltför långvarigt.

2009-01-07

Nytt hem
Igår flyttade jag hem till UP på riktigt. Vi höll igång hela dagen, från morgon till kväll, och bar möbler och kartonger. Halva dagen var BP med och hjälpte oss och det underlättade förstås. De stora sakerna är fortfarande kvar att flytta - en del ska till LP på fredag och en del ska till UP. Vi får lägga in allt krut på att packa upp och få undan så mycket av kartongerna som möjligt före helgen så att vi får plats för allt annat. Just nu är lägenheten en enda röra - kartonger och saker överallt och knappt så att det går att ta sig fram. Men den nya sängen är underbar - jag sover som en drottning i den.

Att flytta till UP's lägenhet var ju inte vad jag egentligen drömde om, men jag tror och hoppas ändå att det ska bli bra. Det blir annorlunda när fler av mina egna möbler och saker kommer dit och mitt namn finns på dörren. Kanske blir det riktigt bra ändå.

2009-01-05

Sista dagen i Jarlaberg
Jag har tillbringat min sista natt i min lägenhet i Jarlaberg och typiskt nog sov jag jättedåligt. Dessutom fick jag migrän på natten och var alldeles vimmelkantig av trötthet när klockan ringde i morse. Jag antar att det är alla tankar inför flytten som spökar, allt som är kvar att göra och allt jag inte får glömma. Jag jobbar hemma idag igen, har tagit en rejäl paus från kontoret och faktiskt inte varit där sedan den 22 december. Men det här blir sista hemmadagen på länge, från onsdag är det vanligt arbete som gäller igen.

Vi har fortsatt att flytta över saker till UP's lägenhet, ett litet lass varje dag, och vi försöker att sakta men säkert bringa något slags ordning i kaoset. Det går framåt även om det fortfarande är mycket kvar att göra. Jag försöker att inte tänka eller känna efter alltför mycket utan att bara få det gjort.

2009-01-02

Ett nytt år
2008 är över. Det har varit ett händelserikt år för mig. Jag bytte jobb - inte en sekund för tidigt - och har äntligen kommit till en plats som känns bra. Det nya jobbet har gett mig nya vänner, samtidigt som jag också har släppt taget om många andra, främst på grund av Kroatienresan som också var nära att krossa mig och UP. Min relation till hela gänget och framför allt dem han reste bort med har aldrig återhämtat sig efter den händelsen. Jag kan nog träffa dem någon gång då och då om tillfälle ges, men jag söker mig inte aktivt till dem längre. Det är annorlunda nu.

2008 slutade med den sista middagsbjudningen hemma hos mig. Kvällen blev både bättre och sämre än väntat. MR var faktiskt trevlig och tillmötesgående och en duktig kock dessutom. AR däremot var ungefär så reserverad mot mig som jag väntat. Hon pratade mycket under middagen men bara med SS och hennes pojkvän. Oväntat nog var det också jobbigt att se vilken relation UP och hon har till varandra - mycket puss och kram och småflirt, ungefär som med AG i Turkiet. Jag tog mer illa vid mig än väntat och det ledde till en konflikt mellan mig och UP. Men maten var god och fyrverkerierna över Stockholm precis så fantastiska som jag utlovat.

Nu är det bara några dagar kvar tills jag flyttar härifrån - ut från min underbara lägenhet med Stockholms bästa utsikt och hem till UP i Danderyd. Jag vill och våndas på samma gång. Det blir en ny epok i mitt liv och jag önskar mig att vistelsen i UP's lilla lägenhet blir så kort som möjligt. Att vi snart äntligen hittar vårt hem.