2009-01-09

Andas, andas, andas
Vissa stunder tror jag att jag ska drunkna. Jag var ensam hemma hos UP igår när han var borta på tjänsteresa. Jag höll på att packa upp och öppnade ett skåp - och se, där var de ju. Högvis med foton från hans förflutna. Gamla flickvänner, deras resor, deras minnen. Jag kräks på det. Alla UP's gamla minnen överväldigar mig, fyller lägenheten och gör att jag knappt får luft. Det är som att jag måste kämpa mig fram mellan dem, mellan alla minnen som UP har med dem, allt han har upplevt där de var delaktiga.

Det finns saker han vägrar att göra sig av med - som gamla videoband till exempel, filmer från när han och hans förra sambo var på Nobelfesten, filmen från när de gick på buggkurs tillsammans. Är det därför han dansar så bra med ÅG? För att han har gått på buggkurs med sin förra lilla gulliga sambo, hon som såg ut som ett litet barn, max tolv år gammal?

Jag har svårt att förstå varför UP ska spara de här filmerna. Han har ingen videospelare så han kan inte titta på dem. De bara finns där, tar upp plats. Han har pratat om att restaurera dem, göra om dem till DVD-filmer. För mig är den tanken lika absurd som om jag skulle få för mig att lämna in min gamla brudklänning och få den insydd så att jag kan använda den igen. För när skulle jag göra det? Och varför? När ska UP titta på de där filmerna, även om han restaurerar dem? Ska han sitta hemma när jag är någon annanstans och ha minnesvideokvällar med sig själv? Ska jag göra samma sak, gå omkring i min brudklänning för mig själv hemma i lägenheten när UP är borta?

Det jag vet är att så länge UP envisas med att spara gamla minnessaker från sina ex så tänker jag göra samma sak, bara för att markera vad jag tycker om det. Det här verkar vara en sak vi aldrig kommer överens om. Jag vet inte om UP har svarat sitt ex i Schweiz, sagoprinsessan, på det gulliga julkortet hon skickade. Jag vet inte varför de har fortsatt ha kontakt. Varför vill man behålla någon i sitt liv som man säger sig inte bry sig det minsta om? Det är en motsägelse. Det håller inte. Alltså är det klart att hon har betydelse. Det är klart att UP bryr sig. Annars skulle hon inte finnas där.

När vi var på Manukan frågade jag UP vad han var mest ledsen för i sitt liv. Han tvekade inte ens en sekund utan svarade direkt "hur det tog slut med min sambo". Då var hon fortfarande "hans sambo", trots att det hade varit slut mellan dem i tretton år om inte mer. Då - och kanske även nu - var hon fortfarande hans största sorg. Inte att hans pappa är död. Inte att han blev mobbad i mellanstadiet. Utan hur det hade tagit slut med hans förra sambo. När UP häver ur sig sånt där rakt inför mig utan att tveka, hur kan han då tro att jag ska våga känna total trygghet med honom? Hur kan han då tro att det där sista unset av osäkerhet någonsin ska gå över? Han lever i en illusion, i förnekelse.

Ibland är det till och med svårt för mig att älska till fullo, när allt sköljer över mig som värst. Då vågar inte ens jag tro att det är på riktigt.