2007-04-25

Förälskelse eller attraktion?
Det är många saker jag inte förstår. Ett begrepp jag aldrig har begripit mig på är fenomenet blixtförälskelse. Man hör ofta folk prata om det. "Jag blev blixtförälskad", säger de och ler saligt. Men vad då? Vad menas med det? Kan man verkligen bli blixtförälskad? Jag må vara både cyniker och realist, men blixtförälskelse är ett ord jag inte tror på.

I min värld är förälskelse något som växer fram med tiden. Det kommer när jag har lärt känna en person, när jag vet mer och har sett fler sidor av honom. När jag och UP blev tillsammans var jag nyfiken och intresserad. Jag visste att jag mådde bra av att vara med honom och att jag trivdes i hans sällskap. Jag ville veta mer och jag ville se mer av honom. Men förälskelsen växte fram betydligt senare, och först under den senaste månaden har den börjat övergå i djupare kärlek.

Jag tror att människor som säger sig bli blixtförälskade, de blandar ihop begreppen med varandra. De kan inte skilja på förälskelse och attraktion. Jag vet att det är möjligt att bli ögonblickligt attraherad av en person. Jag kan väldigt snabbt känna om det överhuvudtaget finns någon kemi mellan oss, något som klickar, någon spänning. Ibland kan attraktionen vara väldigt stark. Men förälskelse? Nej.

Mitt intryck av personer som säger att de blir blixtförälskade, är att det ofta handlar om personer som så väldigt gärna vill träffa någon. De vill bli förälskade och de vill så innerligt gärna tro att varje person de möter är den rätta. De tar på sig sina rosa glasögon och utan att tveka målar de upp drömbilden för sig, ännu en gång. En person som verkar vara underbar, för att de vill att hon ska vara underbar. Hon verkar vara rätt, för att de vill att hon ska vara rätt. Och de tror att de blir förälskade, för att de så väldigt gärna vill bli förälskade. Känslan baseras på hur de tror att personen är, snarare än på hur hon faktiskt är i verkligheten.

I mina öron låter det här så oerhört naivt. De är som tonåringar som fortfarande inte har lärt sig någonting, som fortfarande inte har fått någon uppfattning om hur livet fungerar på riktigt. Det är som att säga att man blir förälskad i ett utseende, i en fysisk utstrålning, för från allra första början är ju detta det enda man vet om den andra personen. Man vet ingenting om människan bakom fysiken.

Jag tror en sak till och det är att personer som fungerar så här, de är inte redo för att träffa någon seriöst. De tror att de är det och de vill vara det, men trots alla goda intentioner kastar de sig huvudstupa rakt in i den ena "förälskelsen" efter den andra, förstorar upp drömbilden så mycket det bara går, och springer sedan i blindo rakt in i en mur av besvikelser. Det fungerade ju inte - inte den gången heller. De går på samma misstag gång efter gång.

Så jag tror helt klart på att skynda långsamt här. Ta reda på vem personen är och låt känslorna växa fram. Jag tror att en relation som i grunden bottnar i bara attraktion, den har ingen bra grogrund att bygga vidare på. Jag tror att det är svårare att få en sådan relation att fungera i längden, och att det är svårare att få attraktionen att övergå i djupare känslor. För sådan kärlek tar tid. Men jag tror också att kärlek som får ta tid att växa fram, den baseras på den andra personen till fullo, på verkligheten och inte på drömbilden. Och den kärlek som fortsätter att växa även när du har sett alla den andra personens sidor, både de bra och de dåliga, den är sann, djup och äkta.