2010-06-10

Föraningar
Jag, kontrollfreaket, har börjat få föraningar om min (troligen) kommande möhippa. Jag, som hatar att bli överraskad och helst av allt vill planera och bestämma allt själv, och dessutom tycker det är jobbigt att stå i centrum alltför mycket, har givetvis blandade känslor inför det här med möhippa. Det är jättekul om någon vill ordna med en speciell dag bara för mig, men samtidigt känns det jobbigt eftersom jag inte helt litar på dem jag kan tänka mig är med och ordnar och planerar detta. Det de tycker är roligt kan lika väl vara något som jag tycker är förnedrande och jobbigt och då kan det lätt bli pannkaka av alltihop.

Jag har ju gjort det här en gång förut - jag gifte mig med RL 2003 men det höll inte, men det är ändå ingenting jag ångrar. Vi är fortfarande väldigt goda vänner och framför allt har vi delad vårdnad om våra två katter, och jag är mer än glad att det fungerar bra. Men den möhippa jag fick den gången blev inte bra alls. Jag ville inte göra det, jag var inte med på noterna överhuvudtaget utan ville bara därifrån, och aktiviteterna som tjejerna hade planerat in för mig var egentligen inte alls rätt för mig utan mer ångestfyllda. Jag klarade inte av att göra dem och kände mig bara urdum och taskig och otacksam som inte kunde visa tillräcklig uppskattning för deras ansträngningar. Det blev helt enkelt inte bra den gången.

Sedan har vi JSk, som U var med och höll svensexa för i lördags. Hans förväntningar på svensexan var tydligen skyhöga och han hade tydligen gått omkring hela dagen i lördags och frågat när svensexan skulle börja. U hade inte tagit kommentarerna på allvar, men på söndagen ringde JSk runt till killarna som var med på svensexan och klagade. Han var så besviken och hade inte alls haft roligt och han var överlag väldigt missnöjd med det killarna hade gjort för honom. Jättetråkigt för framför allt HT som är marskalk och har planerat det mesta och tråkigt även för de andra killarna som har varit med och gjort sitt bästa. Min bild av JSk har inte direkt blivit bättre av det här kan jag säga...

Efter att JSk hade ringt runt och gnällt ringde US till U för att höra om de skulle ta ut JSk på en partykväll någon gång innan bröllopet. U hade blandade känslor för förslaget sa han, det var ungefär som att "nu ska vi kompensera dig för att du inte fick det du ville ha" och han tyckte inte att det kändes rätt framför allt med hänsyn till HT. En sak är säker; oavsett hur missnöjd jag skulle vara med en möhippa så skulle jag aldrig komma på tanken att ringa runt och gnälla, om det inte var så att tjejerna hade gjort något som var rent ut elakt mot mig. Då skulle jag säga ifrån men det är en annan sak.

Jag hoppas i alla fall att U får en svensexa och att den blir bra och på rätt nivå för honom. Han är lite mer pigg på aktiviteter och orädd att göra bort sig än jag - jag vägrar att ens klä ut mig om inte de andra tjejerna gör det också... Alla är vi rädda för olika saker och det här med att se dum ut är tydligen jättesvårt för mig.

Igår körde jag mitt första träningspass på flera veckor - migrän och förkylningar har satt stopp för träningen ett tag. Passet tog knäcken på mig fullständigt och de sista tre minuterna var det enbart vilja och envishet som fick mig att fortsätta. I kväll blir det träning igen, styrketräning som också var ett tag sedan. Jag räknar med att det blir lika jobbigt det, men skam den som ger sig.

Dumt nog har jag inte kunnat släppa tanken på den underbara lila klänningen jag såg i Täby i tisdags. Det känns som att jag måste åka tillbaka till butiken i helgen och se om klänningen finns kvar. Är den kvar så kanske det är meningen att jag ska slå till ändå... den var ju underbar som sagt! Köper jag klänningen så är den given till bröllopet nästa helg, och den är i en så bra färg att den faktiskt går att använda året om vilket ju inte är fel heller. Ja, det tål att tänka på som sagt!

Våra bröllopsplaner går långsamt nu igen. U har lite lätt panik just nu över hur mycket det är att göra och känner att han nästan tappar greppet. Får han för mycket att tänka på så får han ingenting gjort alls, och det är där vi befinner oss nu. Jag ska försöka få honom att helt enkelt släppa taget om vissa beslut och lämna valen till mig, så kanske det går lättare att komma framåt. Det är mycket nu..!