2009-06-18

Återträff
Jag känner mig inte särskilt motiverad på jobbet nu. Jag gör det jag ska men orkar inte mer. Antagligen är det semestern som spökar - alla verkar dra ner på tempot nu. Trots det känns det knappt som att det är sommar. Vädret är sådär och det är vardag som vanligt.

Träningen igår gick hyfsat. PA har tagit ledigt från att vara instruktör nu vilket jag kan förstå - hon ska föda barn om bara sex veckor. I stället är det hennes sambo AGl som har tagit över och han är också bra om än inte lika bra som hon. Jag var inte 100% taggad igår men körde på bra ändå och det var jobbigt med eller utan PA.

Efter träningen skulle jag träffa EE. Det var väldigt länge sedan vi sågs - senaste gången var på MT's och LM's inflyttningsfest förra hösten. Jag var nervös för att träffa henne innan, men det gick förstås bra när vi väl sågs. Hon hade med sig sin kompis och kollega H som var med oss i Andermatt förra året. Det visade sig att EE inte heller har varit ute mycket på sista tiden. Precis som jag har hon känt sig färdig med krogen - hon sa att hon gärna träffar personerna men inte i det sammanhanget. Jag erkände också att eftersom jag inte har varit ute någonting nästan under det senaste året så har det också blivit många människor som jag har tappat. Jag berättade för EE att jag hade sett bilder från Playboy-festen på nätet och hon lät lagom glad över det. Hon sa att det hade varit en rolig fest men tyckte inte att det hade varit nödvändigt att ha en fotograf där, just med tanke på temat. Men annars var det trevligt att ses och jag skulle inte tro att det kommer att dröja lika länge till nästa gång vi träffas.

Jag har pratat med både mamma och SS för att försöka få ihop någonting inför midsommarafton i morgon. Mamma har nu bestämt sig för att åka till C och Ø på dagen och SS sa igår att hennes kompis LJo som de ska vara hos på dagen tycker att det blir för trångt om även vi kommer dit så hon föreslog i stället att vi möts på kvällen och grillar någonstans, kanske på Djurgården eller något liknande. Tja - jag vet inte riktigt vad jag vill nu. Inget alternativ lockar mig jättemycket och jag velar fram och tillbaka. UP har börjat prata om att kanske åka ut till Sandhamn och möta upp US och gänget där på midsommardagen. Mitt hjärta går sönder när han säger det, för jag kan inte låta bli att dra parallellerna till senaste gången han var där - då var subban med, då var UP lycklig och kär i henne, då var det henne han hånglade med på båten. Jag kommer inte att åka med om UP åker dit. Sandhamn har aldrig varit så där jättelockande för mig och att åka dit med UP och US skulle helt enkelt bli för laddat för mig. På sätt och vis hoppas jag ändå att UP åker. Han kan inte välja bort hela sitt liv för mig. Det är inte hållbart.

Vi pratade lite igår, om det här med hur jag numera känner inför UP's resor. Ingen av oss vill stänga in den andra. Det är inte så. Det finns bara en sak jag aldrig tänker kompromissa med igen och det är att jag inte tänker acceptera att gå omkring och må dålig på UP's bekostnad. Om han väljer en livsstil som jag mår dåligt av så ska vi inte vara tillsammans. Det är inget att fundera på ens. Jag har tänkt mycket på hur jag känner inför om UP gör egna resor och saker nu. En del av mig gör fortfarande ont, så jätteont. En annan del av mig stänger bara av känslorna, gör mig likgiltig. Vill inte veta, vill inte bry mig. Jag vet hur jag skulle reagera om UP skulle åka till Sandhamn - om vädret blir så bra att han vill åka. Det skulle bli som på hans resor under förra året. Jag skulle stänga av telefonen så att han inte skulle kunna nå mig och bara tänka bort honom. Det var en sak jag lärde mig förra året och det var att det spelar ingen roll vad jag gör eller säger. Han åker ju ändå, om han väl har bestämt sig för det. Då har jag ändå ingen betydelse.

UP sa att jag inte har anledning att oroa mig. Han litar på sig själv och han skulle inte göra någonting som han inte skulle kunna göra om jag stod bredvid. Grejen är ju bara att vi har lite olika gränser för vad vi tycker är OK att göra. Det är inte alltid vi tycker likadant där - snarare händer det alltför ofta att vi hamnar i konflikter på grund av våra olikheter.

Den största konsekvensen av förra året tror jag är att jag blev rädd. Jag blev rädd för att älska UP så mycket som jag gjorde då, för det gjorde för ont. Så när jag säger att jag inte bryr mig om ifall han åker iväg eller inte så är det inte riktigt sant. Det är inte som att jag tänker att det faktiskt inte spelar någon roll, att det är OK, att jag inte behöver vara orolig för någonting. Det är snarare så att jag tränger undan känslorna av ren självbevarelsedrift, för att slippa bli sårad. Jag stänger av och låtsas att det inte betyder någonting, fast i verkligheten betyder det allt.

Jag funderar mer och mer på om jag borde gå och prata med någon. Kanske hjälper det och kanske inte. Men bara för att ändå försöka. Det värsta är att jag inte vet vad jag ska säga. Hej, jag mår ständigt dåligt. Jag känner mig mer och mer ensam, jag litar inte på någon, jag oroar mig, jag ältar saker som har hänt i det förflutna och kan inte släppa taget om dem. Jag känner mig nästan aldrig helt glad utan har alltid den där sorgen i hjärtat. Jag tycker att det är rent obehagligt att umgås med många av UP's - eller tidigare våra gemensamma - vänner. Jag känner mig fel och utanför i stort sett i vilket sällskap som helst. Jag har ingenting att säga och känner mig som att jag är osynlig, som att jag sitter i min egen bubbla och inte hör hemma någonstans. Jag har ingen trygghet i mitt liv. Jag sitter mitt i en nedåtgående spiral som snurrar fortare och fortare och jag är rädd för hur livet har blivit, för hur livet är på väg att bli. Det känns som att jag förstör UP's liv eftersom han är med mig. Han blir också mer ensam. Vi träffar inte så mycket folk som vi har gjort förut och jag är rädd att han ska vakna en dag och ångra sig, inse att jag inte är värd det. Jag vill inte att han ska välja bort saker i sitt liv för min skull. Det är inte så det ska vara. Han ska inte bli olycklig bara för att han är med mig. Då är det något som är fel. Då blir det inte bra mellan oss. Jag vill att UP ska vara lycklig i sitt liv. Jag vill att han ska ha massor av glädje och massor av skratt, kärlek och lycka. Den jag har gett upp hoppet om är nog inte honom utan mig själv. Jag har gett upp hoppet om att mitt liv kan bli så bra. Det känns som att det har gått för långt åt fel håll. Som att jag är för långt ner i spiralen och inte vet hur jag ska ta mig upp igen. Hur förklarar man det här? Hur ska jag kunna berätta det här för någon som inte känner mig? Var ska jag börja? Vad ska någon kunna säga om det här, vad ska någon kunna göra åt det? Hur ska någon kunna hjälpa mig ur det här? Är det ens möjligt?