2010-09-06

Freedom
Ett av Skyttens starkaste karaktärsdrag är den ständiga längtan efter frihet. Skyttarna har ett enormt frihetsbehov, och jag som är Skytt känner väldigt väl igen mig i den känslan. Jag har kommit på att det nog är här som min största tvekan inför barn hör hemma. Jag är helt enkelt vettskrämd inför tanken att förlora min frihet - att inte kunna resa som jag vill (jag vill ju hellre vandra bland gorillor i Uganda än att ligga på en strand i Grekland), att inte kunna träna när jag vill, att inte kunna sova. Jag är också helt själviskt rädd att min ekonomi ska gå helt i kras och att min kropp ska bli helt förstörd av en graviditet.

När jag säger det här till folk, i hopp om lite förståelse och peppning, så är det förstås som att prata med en vägg. Ingen människa verkar alls kunna förstå mina tankar, utan folk slår bort det med en handviftning utan att ta mig på allvar. "Det är väl inte så farligt", säger de, "så där kan du inte tänka." Men jag tänker så och jag känner så.

Ena dagen säger jag till U "OK, vi kör, vi gör det - efter att vi har rest till Ecuador." Jag ser på alla andra människor som tycker att det här är så självklart, jag ser att de ju faktiskt överlever, och jag tänker att jag måste klara av det också. Nästa dag tänker jag att aldrig, jag klarar det inte, det funkar inte i mitt liv. Jag är rädd att bli så frustrerad att jag bara vill rymma hemifrån till sist, att jag ska känna mig som att jag sitter i fängelse och bara blir reducerad till att vara Någons Mamma.

Grejen är ju att jag tycker om mitt liv som det är nu. Jag tycker om att kunna träna på de tider som passar mig, välja mina favoritpass och veta att jag alltid kan gå på dem. Jag tycker om att kunna handla kläder - att ha råd och att kunna bära dem. Jag tycker om att kunna ta sovmorgon på helgerna, att kunna sova en hel natt utan att behöva vakna fjorton gånger. Jag tycker om vårt välordnade, vackra hem där det bara är upp till oss hur fint vi ska ha det. Jag tycker om lugnet, jag tycker om att bara vara vi två. Det passar mig. Ett barn? Hur skulle det bli? Jag inser att det skulle förändra mitt liv totalt. Vill jag ha den förändringen? U vill, det vet jag. Men jag? Hur jämställda vi än blir så är det ändå jag som måste vara gravid, må dåligt, gå upp i vikt, få åderbråck och hängbröst. Det är jag som måste gå igenom en förlossning, det är jag som måste amma och finnas till hands dygnet runt. Skulle jag fixa det, med alla andra drömmar jag har?

PH sa till mig att tänka på allt jag har hunnit göra. För mig känns det tvärtom - jag tycker att jag fortfarande har allting kvar. Jag tänker på U som trots allt är nio år äldre än mig - han har haft nio år till att leva för sig själv, att resa och uppleva. Men jag? Ska jag aldrig få göra det? Jag vill rida i New Zealand, jag vill bila över ändlösa landskap i Australien och USA. Jag vill se Ayer's Rock, jag vill uppleva Grand Canyon och himlen över Idaho. Jag vill vandra i djungeln i Uganda och möta gorillorna och chimpanserna, jag vill se Sydafrika och Botswana. Jag vill åka till Alaska och se landskapet där, med grizzlybjörnar och höga berg. Jag vill resa runt i Argentina och Brasilien, jag vill ta mig in i regnskogen i Amazonas och snorkla vid Fernando de Noronja. Jag vill åka till Indien och Seychellerna och Maldiverna och Fiji... hur mycket av det här kommer jag få göra i verkligheten? Utan barn har jag alla möjligheter i världen, men med barn? Hur skulle det bli då? Hur många drömmar skulle bli sanna?