2010-08-30

Mot höst
Jag är tillbaka på jobbet och i vardagen och helt plötsligt har jag fått höstkänslor. Det är kallare nu, luften är klar och folk går med strumpor - inga bara ben och öppna skor längre. Jag ska komma igång med träningen igen, äntligen! Det behövs efter allt jag har stoppat i mig under semestern....

Att börja jobba känns ärligt talat inget vidare, men det är som väntat. Jag har fått veta att årets löneförhandlingar ställs in. I stället blir det en kollektiv löneförhöjning på 0,09%. Det är ett skämt - det är 90 kronor per 10 000 kronor, före skatt. Grattis, jag ska köpa mig något fint! Att se mig om efter nytt jobb känns än mer aktuellt nu kan jag lova. Jag måste bara landa först efter allt annat som har hänt på sista tiden.

Jag ringde pappa igår när vi var på väg hem från flyget. Han har inte fått så många besked ännu och han har förstås inte frågat heller. Men C har pratat med läkarmottagningen som ska ta hand om honom och av henne har jag fått veta att pappa har en ovanlig form av cancer, sarkom. Den drabbar bara omkring 350 personer varje år i Sverige så det är alltså bara någon procent av alla som insjuknar som får just den här sjukdomen. I de flesta fall går cancern att bota, men om tumören är stor och sitter i buken så är prognosen betydligt sämre. Pappas tumör är stor och sitter just i buken så hans utsikter verkar med andra ord inte bra, men det vet han alltså inte själv ännu.

Men jag blev både arg och ledsen när jag pratade med honom, för han har redan gett upp. Han pratar redan om att han ska dö och hur det ska gå för mamma och Maja när han dör. Han pratar om att vi kan anmäla fallet enligt Lex Maria när han har dött, för till och med pappa inser att det inte har hanterats bra. Han sökte vård för första gången för två och en halv månad sedan, det tog två månader och ett antal olika läkare och vårdinrättningar för att ens få en diagnos, och fortfarande har någon behandling inte ens påbörjats. Jag är så arg över hela förloppet så jag skulle vilja stämma någon och jag kommer definitivt ringa läkaren själv för att få svar på hur tusan det har kunnat gå till så här. Jag sa till pappa att han måste ligga på själv, han måste ringa och tjata och få besked för annars kommer ingenting hända. Pappa höll med mig i ord men jag hörde direkt på honom att han inte kommer att göra någonting. Han kommer sitta still och vänta på att dö. Han kommer inte kämpa, för han kämpar aldrig för något, inte ens för sitt eget liv. Jag kan inte leva åt honom, jag kan inte få honom att bli frisk, och det känns för jävligt att det blir så här nu. Han är rädd och vill inte ens försöka. Det är så meningslöst.

Det gäller att inte jag också deppar ihop totalt över det här, för det gör inte saken bättre på något sätt. Jag ska i stället hitta saker att ändå se fram emot: plocka kantareller i skogen, läsa fortsättningskursen i spanska, inreda lägenheten - tapetsera, leta lampor och mattor - och planera resan till Ecuador framåt vintern. Jag ska använda mina fina höstkläder och försöka hitta så mycket glädje i livet som jag bara kan, och jag hoppas att pappa kan göra detsamma vad som än händer.