2006-12-22

Små steg och alltför stora tankar
Igår hade jag dejt med UP efter jobbet. Han hade fått tag i två biljetter till Kärlek och politik på Dramaten och ville ha mig med. Han sa att han hade övervägt att fråga några fler om de också ville gå men kom på bättre tankar och valde att bara ta med mig. Det var fint gjort av honom!

Jag gick lite tidigare från jobbet för att hinna köpa ett par julklappar innan jag skulle möta UP och äta middag innan pjäsen. Han ville inte tala om var vi skulle gå utan sa att det fick bli en överraskning. Vi hamnade på en indonesisk restaurang som var bra om än inte jättemysig och hann äta i lugn och ro innan vi promenerade bort till teatern. Pjäsen var otroligt bra! Det är sällan jag blir så tagen av teater som jag blev igår. Lysande skådespelare, spännande och dramatisk handling och scenografi och kostymer som var helt enkelt perfekta. Jag är så glad att jag fick se den här pjäsen! Att vi dessutom inte behövde betala något för biljetterna gjorde bara hela kvällen ännu bättre. Det är roligt att UP precis som jag är så kulturintresserad. Jag har aldrig tidigare varit tillsammans med någon, eller ens dejtat någon, som jag har kunnat ta med på sånt här. Men UP gör mer än så, han inte bara följer med när jag föreslår något kulturevenemang utan letar till och med själv rätt på föreställningar och bokar biljetter åt oss. Det är stort för mig!

På vägen hem till UP stötte vi ihop med en tjejkompis till honom och åter slog det mig hur mycket folk han känner. Han har massor av killkompisar och jag tror att han nästan har ännu fler tjejkompisar. Och här kommer de igen, alla mörka, destruktiva tankar. UP sa ännu en gång till mig att jag har en mörkare syn på relationer än vad han har. Det stämmer ju så väl. Jag vet inte om han lägger något värdering i det eller om han bara konstaterar att det är så, men han har helt rätt hur som helst. Mina erfarenheter säger mig att hålla garden uppe och inte släppa in någon för tidigt för då kommer jag bli sårad. Jag vill inte vara så här, jag vill inte tänka så här, men det är så enormt svårt att bryta mönstret och tänka nytt.

Igår när vi stod och pratade med UP's tjejkompis slog det mig igen. Han har så många vänner, han känner så många tjejer, och jag kan inte riktigt förstå varför han skulle välja just mig bland alla dessa. Jag tror inte att UP har ett dugg svårt att träffa tjejer. Han är enormt utåtriktad och social, fysisk, omtänksam och rolig att prata med. Han har lätt att få kontakt med människor och verkar vara omtyckt av nästan alla. Jag tror knappast att han har svårt att få flickvänner. Så varför ska han då välja just mig?

UP pratar ofta om sina vänner, om hur trevliga, roliga, omtänksamma och fina människor de är. Det märks att han genuint verkligen bryr sig och tycker om dem. Och jag tänker att dessa tjejer verkar ju vara så där lättsamma, okomplicerade, ständigt glada och festsugna och roliga och allt annat som jag inte riktigt är, inte riktigt kan vara. Jag är ofta precis tvärtom - osäker på mig själv, har inte alltid lust att träffa folk alls utan trivs ibland bäst själv, ganska blyg fast jag försöker dölja det, rädd att misslyckas, har massor av skelett i garderoben och dåliga erfarenheter som gör mig livrädd för att släppa någon hela vägen in i mitt liv, jag funderar och tänker och analyserar alldeles för mycket och har en syn på kärlek och relationer som stundtals - ofta - är riktigt nattsvart. Så varför skulle han egentligen älska mig?

De senaste dagarna har jag insett att jag är på väg att stänga UP ute allt mer. Jag har börjat fästa mig alldeles för mycket vid honom och det gör mig också alldeles för rädd för att bli sårad, så utav ren självbevarelsedrift drar jag mig undan, stänger dörren och vägrar släppa in honom i mitt liv. Jag inser att jag håller på att förstöra något som skulle kunna bli riktigt, riktigt bra, något som kanske faktiskt skulle kunna fungera i många år framåt. Om UP tröttnar och går så kan jag inte klandra honom, tvärtom. Jag hade nog gjort samma sak om jag var i hans situation. Jag håller på att skrämma iväg en helt underbar människa en liten bit i taget, och det sker helt utan anledning. Jag har bara mig själv att skylla här.

UP är stark och duktig och mogen och enormt trygg i sig själv. Han mår bra och han får andra människor att må bra också. Han har alla de egenskaper jag önskar att jag själv hade också. Han är precis en sådan person som jag vill vara och på något sätt får det mig, med alla mina issues, att känna mig underlägsen honom. UP borde vara med någon som är lika bra som han själv och jag känner inte att jag är bra nog, att jag duger till fullo. Jag känner mig otillräcklig och rädd att göra fel och det i sin tur skapar bara ännu mer stress, ännu mer osäkerhet och sårbarhet. I slutänden leder det till att jag bara drar mig undan från honom ännu mer.

Jag vet inte ens vad som händer med mig längre. Jag inbillade mig på något sätt att när jag väl träffade en så underbar människa som UP, då skulle det vara lätt, då skulle jag bara vara glad och lycklig och säker. I verkligheten, nu när jag faktiskt har honom i mitt liv, är jag betydligt mer osäker och orolig och ibland till och med olycklig än jag var som singel. Jag har betydligt närmare till gråten nu än jag har haft på länge. Kanske beror det på att när jag var singel fanns det ingen som kunde göra mig illa. Då hade jag bara mig själv. Nu finns en person i mitt liv som kan göra mig lyckligare än någon annan, men som också bara alltför lätt kan såra mig mer än någon annan människa kan göra, om det blir fel. Och nu är det som att jag bara väntar på att det ska hända. Jag väntar och är livrädd och jag stänger dörren om mig, med UP kvar på utsidan, bara av ren självbevarelsedrift, bara för att han inte ska kunna skada mig. Jag förbereder mig på det värsta utan att han någonsin har gett mig anledning till det.

UP har varit underbar mot mig från dag 1. Han har lyssnat, han har frågat, han har låtit mig prata till punkt. Han har varit uppvaktande, lyhörd, ömsint och omtänksam. Han har överraskat mig och han har varit pålitlig. Han har aldrig gett mig anledning att tvivla. Men trots det vågar jag inte tro honom. Trots det väntar jag bara på att han ska såra mig, precis som alla andra har gjort.

Jag minns en sak som hände i somras. Jag var ute och åt med några vänner, och mitt där under kvällen fick jag en riktig panikångestattack. Ingen av de andra märkte något, och jag satt kvar middagen igenom och höll masken. På vägen hem kunde jag knappt komma ihåg vilken buss jag skulle åka med. Jag höll på att gå vilse i min egen stad och började nästan gråta när jag insåg att jag inte hittade vägen. Det var den där känslan som jag får ibland av att oavsett hur många människor jag har omkring mig så är jag ändå helt ensam, som att ingen enda människa vet att jag finns. Det är så enormt skrämmande när den känslan tar överhanden. Som tur är brukar det gå över efter ett tag.

Jag vet inte ens vad som händer med mig längre. Men jag tycker inte om den person jag är på väg att bli. Kanske borde jag söka hjälp i stället.