2011-07-08

Kalldusch
När jag var på ultraljudsundersökning på mammografiavdelningen på Sophiahemmet för någon vecka sedan, gav ultraljudsläkaren mig lugnande besked: allt ser helt normalt ut och jag kan koppla av och tänka på annat under tiden jag är gravid. Jag andades ut och kände mig lugnare än jag har gjort på många, många år. Det är därför det skriftliga svaret från läkaren igår blev en sådan chock för mig.

Hon skrev till att börja med att man inte hade hittat några cancermisstänkta förändringar. Däremot finns en förändring på höger sida som ser helt godartad ut. Det kan vara en cysta eller en fibroadenom, och båda dessa förändringar är helt godartade och ger ingen anledning till oro. Men jag rekommenderas ändå komma tillbaka på ultraljud igen om tre månader.

Eftersom jag är den mest oroliga människan i världen när det gäller bröstcancer och allt som är relaterat till det, så räcker ett brev som det här så klart för att ge mig full panik. Jag tillbringade halva kvällen igår med att gråta och läsa på internet, och trots att allt jag såg uttryckligen intygade att det här var godartat så var det som att jag inte ens kunde ta in det. Orden som i stället fastnade i min hjärna som brännmärken var tumör, högre risk för cancer, operation.... Det är som att hur många gånger jag än hör att förändringen är ofarlig så tänker jag ändå bara "det är en förändring och det måste vara farligt".

Idag har jag ringt och pratat med läkaren och hon är vänlig och låter mig ringa på hennes privata mobil mitt under semester, eftersom hon förstod att oavsett vilket besked hon ger mig så kommer det att leda till att jag blir livrädd. Hon förklarade att enligt ultraljudsläkarens utlåtande så finns det aboslut ingenting som indikerar att det här kan vara en farlig förändring på något sätt. Skulle det finnas minsta misstanke om det så skulle de tala om det rent ut. Hon sa att farliga förändringar brukar klassas som kod 3, och det här var en kod 2 - en förändring, men inte en farlig sådan. Fast i min hjärna blir kod 2 nästan kod 3 och det är illa nog, då är jag orolig. Läkaren sa också att anledningen till att jag rekommenderades komma tillbaka för ny koll kan vara att man helt enkelt inte säkert kan avgöra om förändringen är en cysta eller en fibroadenom, och man kanske helt enkelt bara vill komma fram till säkert vad det är. Vissa gånger tas fibroadenom bort, trots att de inte är farliga.

Läkaren upprepade för mig gång på gång på gång att det finns absolut ingen som helst anledning till oro överhuvudtaget på grund av det här beskedet. Men det hjälper inte. Oron fullkomligt äter upp mig och jag vet inte hur jag ska kunna hantera det här. U har föreslagit kognitiv beteendeterapi. Kanske är det något för mig. Jag vet bara inte var jag ska börja, och jag vet inte hur jag kan låta bli att vara rädd.