2010-07-21

Arv och miljö
Jag undrar hur mycket av våra beteenden som beror på arv och hur mycket som egentligen kommer av miljön, av hur vi blir uppfostrade och hur vi lever. Jag vill gärna tro att vi kan förändra oss hur mycket vi vill, men ibland tvivlar jag. Jag ser hur jag själv på många sätt blir mer och mer lik mina föräldrar - till exempel i min osäkerhet, i min blyghet bland främmande personer, i min oförmåga att unna mig själv ett lyckligt liv.

Mina föräldrar har aldrig lärt sig att vara lyckliga och jag undrar om de ens någonsin har tyckt om varandra. Idag lever de tillsammans i den sortens djupa förakt som bara kan komma av mer än fyrtio års dåligt äktenskap. Så vill jag aldrig bli - det får aldrig hända utan då lever jag hellre ensam, för den typen av relation är bara destruktiv.

C hanterar livet bättre än jag - hon liksom stänger hjärtat och låter det svåra rinna av. Hon är hårdare än jag på det sättet. Jag själv har alltid hjärtat på vid gavel, nästan, och jag kan bli så orimligt ledsen över saker som egentligen inte är så viktiga för andra. Överempatisk, kanske man kan säga. Livet är verkligen något att jobba på, ständigt, ständigt.