2006-07-21

För snäll
Alltför ofta får jag höra av folk att jag är alltför snäll. Jag blir lika förvånad och lika irriterad varje gång. Snäll? Jag?

Jag skulle aldrig beskriva mig själv som snäll. Tvärtom kan jag nog vara ganska elak ibland. Men jag inser ändå varför folk tror det de tror. Om jag lätt viker mig i en diskussion så tolkar andra det som att jag är för snäll, att jag inte kan stå på mig. I verkligheten är det inte så. I verkligheten handlar det om brist på engagemang och intresse från min sida.

Frågor jag inte riktigt bryr mig om, släpper jag direkt. Du vill gå till vänster och jag vill gå till höger. Men att gå till vänster är viktigare för dig än det är att gå till höger för mig så därför släpper jag diskussionen. Inte för att jag är för snäll utan för att jag helt enkelt inte bryr mig tillräckligt för att stå på mig.

Jag har också ofta fått höra att jag verkar blyg. Det gör mig rasande varje gång, för jag har många gånger fått höra det i nedsättande samband. Folk tolkar tysthet som blyghet, men så är det ju inte. Jag önskar att folk åtminstone förstod vad de pratade om innan de fäller omdömen om andra. Att tyst och blyg är två helt skilda saker. Det är väl inte så svårt?

Det finns också frågor där jag ALDRIG ger mig. Det finns saker jag brinner för, saker där jag står på mig som om det gällde livet. Då kan jag knappast tolkas som för snäll. Men diskussionerna handlar sällan om de där riktigt viktiga frågorna. Det handlar oftast bara om ointressanta saker som huruvida vi ska gå till vänster eller till höger. Och då släpper jag det ganska lätt. Du får som du vill för det spelar mig inte tillräckligt stor roll. Men tro inte att det beror på att jag bara är snäll.