2006-07-20

Dumpa medelst tystnad
Igår hamnade jag i en häftig diskussion på Shortcut. Det handlade om det här med att göra slut genom att sluta höra av sig. En kille försökte med alla medel få mig att erkänna att jag minsann också brukar göra så, trots att jag lika bestämt hävdade att nej, det har jag faktiskt inte. Det är sant. Jag har aldrig gjort slut genom att sluta höra av mig. Den enda person jag vägrade prata med efter ett tag var min stalker från förra sommaren, DP. Men det är en helt annan sak.

I de flesta fall har det varit ömsesidigt mellan mig och de killar jag har dejtat. Vi har båda insett att det inte har klickat och därmed har ingen av oss upprätthållit kontakten. Inga förklaringar behövs. Någon gång har killen varit mer intresserad än jag och då har jag förklarat hur jag känner och så har det varit bra med det. I höstas dejtade jag en kille som var hur trevlig som helst. Vi sågs några gånger, men jag tror han märkte att jag inte var lika intresserad som han var. Jag hade kunnat tänka mig att fortsätta ha kontakt bara för att vi hade så trevligt tillsammans, men han slutade höra av sig till mig i stället. Han ville nog inte ha fler vänner.

Däremot har jag själv flera gånger råkat ut för killar som gör slut genom att sluta höra av sig. Jag tycker det är fascinerande - jag trodde man slutade med sådant i lågstadiet... Jag vill inte göra så mot någon just för att jag vet hur sårad man blir, hur besviken man blir på den andra personen. Det är ett så fegt sätt att visa vad man känner. Jag får intrycket att personer som gör så - män eller kvinnor - är konflikträdda. De vågar inte stå för det de tycker, de vågar inte vara ärliga och säga sanningen. De flyr undan i stället. Jag kan omöjligt respektera en människa som gör så, och eftersom jag vet hur jag själv ser på det beteendet så vill jag absolut inte bli likadan själv. Jag har högre tankar om mig själv än så. Jag vet att jag kan bättre.

En fördel med att bli äldre och mer livserfaren är att jag allt lättare lär mig läsa signalerna som människor ger mig. Jag har lärt mig lita på min intuition allt mer, för att jag har sett att jag i stort sett aldrig har fel i det jag känner och anar. Numera vet jag oftast vad som är på gång redan innan det har hänt. Ibland gör det saken lättare, ibland svårare, men det är i alla fall väldigt sällan som jag blir överraskad av någonting.