2006-07-13

Ett positivt möte
Igår tränade jag på SATS på Odenplan, spinning och sedan lite styrketräning efteråt. När jag satt i spinningsalen fick jag plötsligt se D gå förbi. Han verkar träna där ofta. Några minuter senare kom T och AH och ytterligare några minuter efteråt dök även JT upp.

Min första impuls när jag såg JT var att börja gråta. Sedan blev jag illamående, nästan spyfärdig. Jag kämpade på cykeln och hjärtat rusade iväg så att jag knappt kunde andas. För många känslor på en gång.

Efter träningen ville jag helst av allt bara fly in i omklädningsrummet och låtsas att jag inte hade sett dem. Men jag insåg att det var dumt så jag släntrade iväg lagom nonchalant för att fylla på min vattenflaska och gick så som av en händelse förbi JT. Han verkade faktiskt glad att se mig! Han hoppade direkt upp från maskinen och kramade om mig och även T kom fram och pratade och det var som förr i tiden när vi bara var vänner, när allt fortfarande bara var enkelt och roligt.

Jag stod kvar och pratade med JT en stund och det slog mig att det gick så lätt. Vi skrattade, skämtade, hade så mycket att säga, så mycket att prata om, som om det var ett uppdämt behov att umgås. Det är ju det här jag minns så väl, det var det här jag föll för, den här kontakten vi fick, att vi kunde prata om allt. Vi var på samma nivå, vi förstod varandra perfekt.

JT sa att han hade tänkt ha en grillfest på sin terrass i helgen men att han hade beslutat att skjuta upp den till augusti och jag tänkte att då är jag ju välkommen i alla fall, eftersom han berättar om den redan nu. "Där ser du", sa M när jag pratade med henne senare på kvällen, men för mig hade det varit långt ifrån självklart. Men det som känns bra här är att jag äntligen känner att det är OK att jag hör av mig, att jag kan maila ut till alla och även till JT och T och föreslå någon aktivitet eller vad det kan vara. Det betyder inte att de kommer att göra samma sak i gengäld, men det kommer i alla fall vara OK att jag gör det, och de kommer att uppskatta initiativet.

"Vi kanske springer på varandra här igen", sa JT när jag skulle gå, och jag tänkte att det är väl så här det kommer att bli. Vi kommer att vara bekanta som stöter ihop någon gång ibland, men riktiga vänner kommer vi inte att vara. Men bekanta är bättre än ingenting alls. Det känns OK.

Senare på kvällen kom jag att tänka på det vi pratade om i mars, jag, T, JT och M. Vi pratade om att åka till Egypten tillsammans en vecka. Jag skulle verkligen vilja göra en sådan resa med dem. Vi skulle ha hur roligt som helst tillsammans. Det var ju vi fyra och det skulle det kanske fortfarande kunna bli, om allt var annorlunda. Om de bara ville det också.