2006-07-12

Att lära sig förlåta och acceptera
Idag fick jag det viktigaste rådet jag har fått sedan hela historien med JT tog sin början. Jag slängde ut en fråga på diskussionsforumet på ivillage.com och undrade hur jag ska lära mig att sluta tänka på JT som ju bara gör mig ledsen och tar en massa energi.

Här är några av svaren jag fick:

He still has a hold on you because you haven't forgiven him yet - you are still angry at him and hurt - therefore until you resolve those feelings within yourself, you will stay tied to him. That is what anger and hurt do -keep you tied to a bad situation.

So - deal with your anger and hurt in a postive and constructive way - it MUST be allowed expression or it will come out in inappropriate ways and at people who don't deserve it. Women often have difficulty expressing anger - and turn it inward instead (which is basically depression)- but anger is healthy and normal - so let it out.

By hanging on to the anger you have towards him you are not allowing yourself to disconnect from him. Holding onto anger is self-destructive and the only one you are hurting by holding on to anger is yourself. You have to finally let the anger go.

Make a choice to forgive him - this doesn't make what he did ok - but when you forgive you make a choice to let go of any expectation or need for him making it up. Forgiveness is for you and you alone.

Det här är det viktigaste jag har fått höra i den här frågan. Helt plötsligt ser jag allting glasklart. Jag fortsätter tänka på JT just för att jag fortfarande är arg, ledsen, besviken och sårad, just för att de negativa känslorna för honom fortfarande har så stor plats hos mig. Så länge jag inte kan sluta känna vrede mot honom så kommer han att finnas kvar i mina tankar. Alltså måste jag förlåta honom, inte för hans skull utan för min egen, för genom att förlåta kommer mina förväntningar på honom att försvinna helt.

Jag blir fortfarande så besviken över allt han inte gör, allt han inte säger. Jag blir fortfarande så otroligt ledsen över att han inte ens bryr sig om att svara när jag skickar ett mail som jag gjorde i fredags. Hade han alls velat ha kontakt hade han åtminstone svarat och frågat hur jag har det. Men han gör ju ingenting. Han gör ju ingenting alls. Och jag måste acceptera det.

Det är väl det här som är svaret på allt. Acceptera att JT är ett hopplöst fall. Acceptera att han har betett sig som en idiot mot mig. Acceptera att han inte kommer att ändra sig utan att han alltid kommer att vara likadan. Acceptera att han inte är en så bra kille som jag trodde honom vara. Förstå att det inte spelar honom någon roll hur dåligt jag mår för hans skull och att den enda skyldighet jag har är den emot mig själv. JT är inte viktigast här. Det är jag.