2006-07-07

Det är så mörkt
Igår var jag och AS iväg och körde en produktfotografering på Botkyrka Golfklubb. AS fotade och jag sprang omkring och flyttade runt produkter och modellade. Roligt men varmt, varmt, varmt. På kvällen var det jobbaktivitet på Boule och Berså. Vi hann inte tillbaka i tid för boulen utan fick ansluta lagom till middagen, mycket gott och mycket trevligt sällskap!

När jag kom hem ringde M och lät stressad. T hade ringt, han skulle komma över och lämna en bok som han lånade för flera månader sedan. M lovade att ringa mig när han hade åkt.

En timme senare kom ett sms. JT är med T, stod det. Jag blev helt knäckt. Jag fattar det inte. Jag förstår inte hur han har kunnat bli så viktig för mig. Jag förstår inte hur det kunde leda till det här, varför jag inte kan släppa det. Jag förstår inte varför jag fortfarande bryr mig, när han ju inte gör det.

Jag väntade med ångest och till slut ringde M. JT och T hade just åkt, de hade stannat i över en timme. Haft trevligt, pratat om allt möjligt, lägenheter, resor, semester, allt möjligt. Det enda JT hade frågat om mig var när M berättade att vi ska åka till Irland, det passar bra eftersom varken hon eller jag gillar att sola. JT blev väldigt intresserad av det här tydligen, han frågade flera gånger om det. Men för övrigt hade han inte sagt ett ord om mig, inte frågat någonting om hur jag mår eller hur jag har det.

De hade pratat om fest också. JT ska ha någon slags fest på sin takterrass nästa lördag och M var så klart inbjuden. Hon sa att han nog förutsatte att hon skulle bjuda in mig också, att han knappast kommer att höra av sig själv och fråga om jag vill komma. Och jag blev helt orimligt förtvivlad över det för just nästa helg är jag ju inte hemma. Då kommer jag vara i Göteborg och ha ångest och undra. Det kommer att bli en jättetrevlig fest, men jag kommer inte att vara där. Sedan går hela sommaren och jag kommer inte se till dem mer. Jag får åter känslan av att marken nästan rycks undan under mina fötter. Jag drunknar.

Jag blir rädd över min egen reaktion på JT. Det har gått bra ganska länge nu, för han har inte varit nära. Sist jag såg honom var på Gerdas och då var JM där och jag kunde i stället lägga allt fokus på honom. Men när han kom så pass nära som igår, då rasade allt samman. Jag undrar hur länge det ska fortsätta vara så här. Ska jag fortsätta att bli så här knäckt varje gång han gör sig påmind? Ska det fortsätta att göra så ont att jag knappt står ut med det?

I morse skickade jag iväg inbjudan till att gå på dansföreställningar i höst, Cullbergbaletten och Bounce, även till T och JT. Men jag väntar mig knappt att få svar. JT brukar ju alltid ta flera dagar på sig att svara och T glömmer ofta bort det helt. Men då har jag i alla fall frågat.