2006-07-05

Nattsvart
Jag var och körde spinning med S efter jobbet. Bra pass, svettigt, härligt. Efteråt gick vi ut och åt middag - en flottig, läskig pizza på en trevlig restaurang - med M och JB. S gav mig en bok som jag ser fram emot att läsa. Vi satt där och hade trevligt och pratade om allt möjligt. Någon nämnde en picknick i Tantolunden som var i söndags, alla möjliga människor hade varit där, T och JT -dem som jag både vill och inte vill träffa - och många fler. S, M och JB var alla bjudna men hade tackat nej. Jag hade inte blivit bjuden. Det borde inte spela någon roll för jag känner egentligen inte gänget som ordnade det, så jag borde inte ens bry mig. Men det utlöste någonting ändå.

Plötsligt kom det bara över mig. Jag satt där med mina vänner och jag kände att jag var helt och hållet ensam. Det var dags att åka hem och jag gick ifrån restaurangen med en känsla av att jag knappt ens skulle orka ta mig hem. Jag dyker rakt ner i det nattsvartaste nattsvarta, utan förvarning. Det är som att allt bara rasar omkring mig och jag vet knappt var jag ska ta vägen. Jag får panik nästan. Det är den där känslan av att jag aldrig kan göra rätt, att det aldrig blir bra nog. Att det aldrig räcker till. Och så ensamheten. Jag har vänner som ringer, vänner som bryr sig. Men ändå inte. Innerst inne finns det ingen alls där. Och det är svårt, när all kosmetika rinner av livet, när allt det där som vi ständigt låtsas inte längre räcker till för att fylla hålen.

Jag har ätit både godis och onyttig, flottig restaurangmat den här veckan. Jag har gjort av med alldeles för mycket pengar på sådant jag inte behöver. Jag vet inte om jag vill vara kvar på jobbet vissa dagar. Det är för litet, alla vet för mycket. Jag har ständigt dåligt samvete över allt som jag inte hinner, allt jag inte klarar, allt som jag prioriterar bort, alla måsten, alla borden. Jag har dåligt samvete för att jag inte är perfekt nog. Hur orkar man? Jag gör det inte. Det är som att allt bara handlar om att hålla skenet uppe, att hålla masken, att låtsas. Den som låtsas bäst vinner.

När det är som värst blir jag till och med rädd för mig själv, för när det är som värst litar jag inte ens på mig själv. Jag litar inte på vad jag är kapabel till. Det är så skrämmande. Hur orkar man? Hur orkar man?