2006-07-04

Vänskap med förbehåll
Jag läste en fin text om vänskap som jag verkligen tog till mig. Det fanns många sanningar i den texten, saker jag tog åt mig av och saker jag kände igen mig i. Det fick mig att börja fundera lite själv på hur jag ser på vänskap.

Det finns mycket att säga...

Jag har alltid trivts bra i mitt eget sällskap. Jag är inte rädd för att vara ensam, tvärtom. Men jag trivs också väldigt bra med att ha människor omkring mig, helst då en mindre grupp personer som jag känner och litar på.

Men det är här det faller. Människor jag litar på. Hur många människor har jag som jag verkligen, verkligen litar på? Förutom min familj så kan jag lätt räkna dem på ena handens fingrar. När jag började sjuan kom mina barndomsvänner på att jag, som inte ville vara ute och supa utan fortfarande var duktig i skolan, inte var tillräckligt cool för att vara med dem längre. De frös ut mig helt. Sprang sin väg när jag kom gående i korridoren, låtsades inte höra när jag sa något, undvek mig eller behandlade mig som om jag var osynlig. Det här beteendet gick snabbt över, men mitt förtroende för dem kom aldrig tillbaka. Vi blev aldrig bra vänner igen och jag tror att det var här som min misstro mot människor föddes.

Idag fungerar jag så att jag i princip inte litar på någon förrän personen har visat sig vara värd det. Mitt förtroende får man inte bara, utan man måste förtjäna det. Det tar lång tid att bygga upp det, men det krävs inte mycket alls för att rasera det igen. I stort sett alla vänner jag har haft och litat på, har vid något tillfälle svikit när jag som bäst har behövt dem. Det här har lärt mig att vara extremt försiktig med att dela ut förtroenden och att öppna mig för människor, eller att släppa någon riktigt nära.

Det finns också vänner som är vänner bara ibland. Vänner som finns till hands och är underbara - när det passar dem. Däremellan är de osynliga. En vän som sätter upp villkor är ingen äkta vän. En vänskap som inte är villkorslös är ingen vänskap att tro på när det verkligen gäller. En vänskap som bara finns där när det passar är inte sann, inte äkta, inte verklig. Det är inte någon jag kan tro på, lita på, luta mig mot.

En vänskap måste underhållas för att överleva, och då måste det komma från båda håll. Det räcker inte att det alltid är en och samma person som hör av sig, som tar initiativ till att ses och göra saker. En vänskap kan inte överleva på konstgjord andning. Det här har jag lärt mig till fullo och det har också gjort att jag med åren fått allt lättare att släppa taget om människor som aldrig ger något tillbaka. Det är sorgligt och det känns i hjärtat men jag har insett att det tar för mycket energi att alltid fortsätta kämpa för någon som ändå inte vill det, inte tillräckligt mycket i alla fall. I längden sårar det mer att aldrig känna sig prioriterad av människor. Då är det bättre att gå vidare, hur svårt det än är.