2006-07-06

En kommentar
Idag fick jag ett mail som kommentar till mina bloggar de senaste dagarna. Här är utdrag från mailet:

Det är märkligt det där, attt när allt ställs på sin spets så har man till slut bara sig själv. Man föds ensam, man dör ensam, och har man tur så lever man i alla fall periodvis med närhet till familj och vänner. Men ändå är vi alla ensamma. Oavsett hur mycket empati en annan människa har, kan hon inte fullt ut känna precis samma känsla som jag. Hon kan stötta mig i min sorg, men inte känna den. Hon kan glädjas med mig, men inte känna just min glädje.

Till syvende och sist så handlar det om att vara ärlig och snäll mot sig själv. Att inte ställa krav på sig själv för att man tror att alla andra har ett så perfekt liv. Att vara sann mot sig själv. Vi får inte tillåta prestationsångestens lampa lysa för starkt utan verkligen inse att vi är bra precis så som vi är.

Istället för att ha dåligt samvete för det du inte hann, var stolt över det du faktiskt hunnit med.

Lyssna på vad jag själv vill, istället för att lyssna på de krav som jag tror att andra ställer på mig.

Att se det vackra i det lilla!
Att umgås med människor som lyfter upp en!
Att äta en extra chokladkaka, att lyssna på sin favoritskiva, att läsa en gripande bok!
Att nyfiket granska världen och att målet för ens liv är faktiskt att leva.

Och det är ok att känna sig ledsen. Det är ok att känna sig ensam.

Det är lätt att säga saker, svårare att leva dem. Det är bara du som kan bestämma dig för hur du vill leva ditt liv och hur du ska må…