2006-07-10

Ännu en kväll på Gerdas
I fredags var jag och klippte mig och mötte sedan upp M för att gå och äta lite. Vi promenerade bort till Primo på Scheelegatan och jag åt en helt underbar pizza, den godaste på länge. Den här veckan har inte varit bra i matväg. Jag har ätit hur mycket onyttig mat som helst och ätit godis i stort sett varje dag. Helt hopplöst! Men vissa veckor är så och jag tror det är bättre att tillåta sig själv att göra det ibland och äta bra och träna däremellan. Man gör ingen människa lyckligare genom att späka sig!

Jag hade hunnit smälta gårdagens ångest över JT något, det kändes faktiskt nästan som vanligt igen. Jag förstår mig verkligen inte på mig själv när det gäller honom. Jag är inte kär i honom. Jag vill inte bli tillsammans med honom. Varenda del av mig vet mycket väl att han inte är någon att satsa på för mig och min hjärna är helt på det klara med att det bästa jag kan göra är att hålla mig så långt bort ifrån honom som möjligt. Och trots det kan hjärtat inte släppa taget. Han har verkligen hakat sig fast där och ju mer jag försöker skaka honom av mig, desto hårdare håller han sig fast. Fortfarande hugger det till ordentligt varje gång jag ser en bild på honom, varje gång jag hör talas om honom, varje gång han gör sig påmind. Jag vill inte ha det så men jag vet inte var avstängningsknappen sitter.

Just som vi satt där i kvällssolen och njöt av varsin latte kom ett sms till M från T. ”Kom till Gerdas”, stod det och mer än så behövdes inte för att mitt humör skulle sjunka till fotknölarna. Jag skulle aldrig reagera så om det var någon annan men just T och JT är som röda skynken för mig. T kallar och vi kommer springande som två små knähundar, yeah, right… Jag ilsknade till över att han uttryckte sig som han gjorde och jag blev ledsen över att han bara hörde av sig till M, att det uppenbarligen bara var henne han var intresserad av att träffa, som att jag inte alls spelade någon roll.

Men vi gick bort till Gerdas och de första jag fick syn på där var mina vänner AK och PI. Jag blev så glad över att träffa dem där! PI berättade att min allra käraste JM hade varit där men nyss gått hem, han mådde inte bra tydligen. Jag skickade sms till honom och han svarade direkt som han alltid gör. Vi skrev lite fram och tillbaka och JM tyckte att vi skulle försöka hitta en kväll att ses snart. Han räddade verkligen min kväll – efter bara några få korta sms från honom klarar jag vad som helst! JT spelar ingen roll längre. JM är stundtals dålig på att höra av sig, men när han gör det skriver han de mest underbara meddelanden, fulla av kramar och omtanke, sådant som gör mig glad i hela kroppen som ingenting annat. Han är god som guld, han spelar aldrig spel och han är aldrig rädd för att visa att han tycker om mig. Det är nog det som jag tycker mest om hos honom.

När T väl dök upp kände jag mig lagom nonchalant, jag försökte vara intresserad och trevlig men kände samtidigt att vi egentligen inte hade så mycket att säga till varandra längre, och det är sorgligt och märkligt att det har blivit så, att det har gått så fort. JT var på väg sa T och jag och M kom överens om att vänta tills han hade kommit och säga hej åtminstone, men till slut gav vi upp och gick därifrån efter bara någon timme. Precis som förra gången när jag mötte JT på Gerdas är jag stolt och nöjd över att jag faktiskt gick därifrån, att jag lämnade honom bakom mig även den här gången. Jag vet inte om han tyckte att det var synd eller skönt att jag hann gå iväg innan han kom men det spelar ingen roll. Jag väntar inte på honom och det är det som är viktigt.