2007-11-19

O-jämlikt
När man älskar en person vill man gärna vara allt för den människan. Åtminstone funkar jag så. Jag vill vara den som kan ge UP allt han behöver. Men det kan jag inte. Det kommer alltid att finnas andra som är bättre på både det ena och det andra. Och jag med min dåliga självkänsla känner mig förstås otillräcklig när jag vet att UP måste vända sig till andra för att få ut det han vill ha av vissa saker. Det kan gälla skidåkning, dykning, golf, långfärdsskridskor, dans... saker som han gillar, men som jag aldrig haft något större intresse för eller aldrig lärt mig av en eller annan orsak. Men ändå får det mig att känna att jag inte räcker till för honom. Ändå får det mig att känna att han, som har så många fantastiska vänner, han, som har oräkneliga härliga tjejer omkring sig, om han ändå ska välja mig så måste jag ju vara bäst. Och då räcker det inte med att UP tycker att jag är det, utan jag måste verkligen vara det också.

Jag vet att det är galet att tänka så här. Jag har inte realistiska förväntningar på mig själv. Jag vet det. Och ändå står jag kvar och känner mig underlägsen. Ändå står jag kvar och känner att om jag bara var bättre, om jag bara kunde mer... Om jag bara kunde ge UP allt det som han ger mig. Då skulle allt vara bra. Men så verkligheten är ju en annan. I verkligheten finns det inget behov som UP inte kan uppfylla för mig, men för honom finns det flera som han måste få från andra än mig. Gör det oss till jämlikar ändå? Gör det oss till jämlikar att vårt bostadsköp möjliggörs inte av mina pengar utan av hans? Gör det oss till jämlikar eller är det snarare så att jag är mer beroende av honom, av hans ekonomi och goda vilja? Jag vill klara mig själv, jag vill veta att det jag kan, att min förmåga, är tillräcklig. Men är den det?

I helgen pratade vi om barn och barnuppfostran. Vad vi skulle vilja ge våra framtida barn som vi själva saknade i vår uppväxt. UP pratade om slalomskola. Men de spontana tankar som dök upp i mitt huvud var att jag skulle vilja ge mina barn en uppväxt med trygghet. Utan föräldrar som ständigt bråkar. Utan den underliggande rädslan för när det ska smälla nästa gång. En uppväxt med respekt för varandra, med visad kärlek, med förmågan att kunna prata utan att snäsa. En uppväxt utan föräldrar som är bittra och som enbart känner förakt för varandra. För mig är det oändligt mycket viktigare än slalomskola.