2007-11-14

Släkten är värst
Helt oväntat föll UP på knä framför mig på mina föräldrars parkeringsplats igår. Det var nu inte fråga om något frieri utan det var helt enkelt så glashalt så han halkade omkull. Men vi skämtade om det, att jag verkligen har väntat och väntat på att han ska göra det.

Vi var hos mina föräldrar för att fira C med middag och tårta. Jag gav henne en bok och en sjal från Istanbul och hon uppskattade båda väldigt mycket. Men förutom det var kvällen inte så bra som jag hade hoppats.

Jag har nog alltid haft en känsla av att Ø inte riktigt gillar min familj, eller åtminstone inte mina föräldrar, och igår växte den känslan sig ännu starkare. Han var snudd på otrevlig och hävde ur sig den ena spydiga kommentaren efter den andra, många av dem riktade mot mig. Efter ett tag orkade jag inte ens låtsas tycka att han var rolig utan valde att bara ignorera honom. Värst var att UP konstigt nog hakade på hans jargong genom att skratta åt Ø's kommentarer om mig och mina katter. Men jag hade ingen lust att sänka mig till samma nivå utan höll tyst och låtsades inte höra dem. Det var skönt att få åka hem igen.

Jag åkte med UP till Mörby för att ta tunnelbanan därifrån. På vägen dit pratade vi en del om boende och ekonomi. UP är lite orolig för att hans pengar ska komma i vägen för oss. Jag å andra sidan är lite orolig att hans pengar ska placera mig i en värld jag inte känner mig hemma i. Inget ont om pengar, tvärtom. De är bra att ha, nödvändiga, ger mer frihet. Men för mig handlar det också om hur jag värderar saker. Jag vill inte köpa ett par stövlar för 3 000 kronor även om jag har råd. Det är inte så jag är uppfostrad. Jag värderar inte ett par skor så högt.

UP sa igår att han har funderat mycket på vårt boende och på det här att vi har så pass olika ekonomiska förutsättningar. Han har kommit fram till att han vill lägga in en större andel pengar än han först har tänkt sig. Han kan lösa det genom att ta ut en del av sitt arv i förskott. Det är fantastiskt att han är beredd att göra det för oss, för vår gemensamma framtid. Det enda jag är rädd för är att det ska försätta mig någon ekonomisk beroendeställning. Att jag ska känna mig som att jag lever på UP's pengar, för det vill jag ju inte. Vi måste hitta en lösning på det här.