2007-11-21

Den där blicken
Jag tänker på hur UP ser på mig när vi träffas. Hur hans ögon bara lyser av kärlek till mig. Det borde ju vara svar nog. Det borde ju vara tillräckligt, att det syns så väl på honom vad han känner för mig. Igår vid middagen fick vi åter höra hur söta vi är tillsammans och hur nykära vi ser ut att vara. Om jag bara kunde inse vad jag har och vara lycklig. Om jag bara kunde förstå att den här gången har jag någon i mitt liv som verkligen, verkligen älskar mig. Om jag bara vågade leva med det.

UP har många gånger frågat mig om det skrämmer mig att vara älskad. Jag har alltid svarat nej. Men kanske är det just detta att vara älskad som ändå gör mig rädd. De krav och förväntningar som jag inbillar mig att det ställer på mig. Om någon kan känna så mycket för mig så måste det ju betyda att han ser mig som perfekt - jag, med alla mina fel och brister. Det kan ju inte stämma. Alltså måste jag tvinga all min ofullkomlighet att försvinna, och lyckas jag inte med det så känner jag mig otillräcklig. Är det konstigt att jag kan må dåligt med sådana tankar och känslor i mig?

Det är nog dags för mig att vara ärlig och säga till UP precis det jag känner nu. All rädsla, all osäkerhet. Att det kanske är just hans känslor för mig som gör mig rädd, för jag tror inte att jag är värd det. Jag har för många fel. Jag är inte en tillräckligt bra människa för att förtjäna sådan kärlek.

UP ser på mig och hela han lyser upp. Jag önskar att jag kunde se mig själv så som han ser mig. Att jag kunde se att även jag är underbar.